Intervju

Jonas Dyhr Rask: Den nyfikne mannen på gatan

Han har gått från att vara en glad amatör som fotograferade sina barn till att vara en profilerad gatufotograf som arbetar med en interna­tionell kameratillverkare. Här berättar Jonas Dyhr Rask om sin fotografiska utveckling och ger dig de bästa tipsen för att utvecklas.

"Den vill jag ha«, tänkte jag så fort jag såg den. Den var ju så snygg, säger Jonas med ett skratt när han beskriver sin reaktion vid fotobutikens skyltfönster. Det han syftar på är Fujifilms första kamera i X-satsningen, kompakten X100. Sedan dess har han varit märket trogen och blev ett par år senare också ambassadör. Men mer om det senare.

Fotograferandet har alltid funnits i närheten i Jonas Dyhr Rasks liv då hans pappa var en entusiastisk fotograf som hade fotograferandet som sidosyssla. Jonas har alltid varit grafiskt intresserad och varit kreativ. Han är utbildad (och praktiserande) läkare och säger att om han inte tagit det spåret hade han sannolikt blivit arkitekt. Så skapandet och fotograferandet fanns alltid till hands, men han började inte fotografera förrän senare i livet.

Pratar med dem han fotograferar

"Den vill jag ha«, tänkte jag så fort jag såg den. Den var ju så snygg, säger Jonas med ett skratt när han beskriver sin reaktion vid fotobutikens skyltfönster. Det han syftar på är Fujifilms första kamera i X-satsningen, kompakten X100. Sedan dess har han varit märket trogen och blev ett par år senare också ambassadör. Men mer om det senare.

Jonas Dyhr Rask

Bor: Utanför Århus i Danmark.

Gör: Läkare och ambassadör för Fujifilm.

Utrustning: Främst Fujifilm X-Pro 3 och X100F, men även GFX 50S.

Webb: jonasraskphotography.com

Instagram: @jonas.rask

Fotograferandet har alltid funnits i närheten i Jonas Dyhr Rasks liv då hans pappa var en entusiastisk fotograf som hade fotograferandet som sidosyssla. Jonas har alltid varit grafiskt intresserad och varit kreativ. Han är utbildad (och praktiserande) läkare och säger att om han inte tagit det spåret hade han sannolikt blivit arkitekt. Så skapandet och fotograferandet fanns alltid till hands, men han började inte fotografera förrän senare i livet.

Pratar med dem han fotograferar

Som så många andra var det när det första barnet var på väg som Jonas kände att han ville dokumentera livet med något annat än sin mobiltelefon. Han skaffade en systemkamera och började fotografera. Ganska snabbt fattade han tycke för gatufotograferandet.

Det okontrollerbara mänskliga elementet i gatufotograferandet gör att två bilder aldrig kan bli likadana. .

– Det var så tillgängligt. Vi bodde i en lägenhet inne i stan och jag kunde gå ut på gatan och börja fotografera. Det var lätt att göra i vardagen när jag var ute med barnvagn eller bara tog en promenad, berättar han och fortsätter:

– Jag har lätt för att prata med folk, något som är ett krav i mitt dagliga arbete som läkare. Det är också en av de saker jag gillar med gatufotografering. Jag tar en bild av någon och sedan går jag fram och pratar med dem.

Efter något år dök så den där Fujifilmkameran upp och fångade Jonas uppmärksamhet. Det var som tidigare nämnts främst utseendet han drogs till i förstahand. När han började fotografera märkte han att den även slog den tidigare systemkameran på fingrarna när det gällde bild­kvalitet i dåligt ljus. Sedan dess har X100-serien varit en av hans favoriter.

– Jag har ofta med mig flera kameror när jag är ute, men i många fall är det X100:an jag tagit flest bilder med, förklarar han.

När så X-Pro1 dök upp skaffade Jonas även den, och en fast 35:a. Det var också här hans intresse för kamera-

utrustning tog en lite allvarligare riktning. Med hjälp av adaptrar kunde man använda gamla objektiv på Fujifilmkameran. Jonas började på loppmarknader leta efter äldre, billiga objektiv han kunde använda. Han hade dock svårt att hitta information om det här. För att hjälpa andra som ville göra samma sak började han blogga om de saker han upptäckte.

Gillar det okontrollerbara

Jonas beskriver gatufoto som en blandning av något han kan kontrollera och det okontrollerbara.

– Jag styr vilket utsnitt jag ska ha, vilka delar i bilden som ska vara med och exponering men sen tillkommer den mänskliga aspekten och där har jag ingen kontroll. Jag kan fota samma plats vid flera tillfällen men det blir ändå aldrig samma bild, för det är alltid olika människor som beter sig olika och jag kan aldrig styra dem. Det är den kombinationen av kontroll och inte kontroll som gör det intressant, berättar han.

Det mänskliga inslaget i bilderna gör att han ibland kan vara ute i flera timmar och sedan komma hem utan en enda bild som han är nöjd med. Men han kan också komma hem och alla bilderna i kameran är bra, det är också en del av tjusningen.

Men trots att element i bilderna alltid ändras kan han komma på sig själv med att inse att han tagit samma bild tidigare. Jonas bor i en liten stad och säger att han hållit på med det här så länge att han fotat de flesta ställena från i stort sett alla vinklar.

– Ibland dyker det upp någon ny byggnad eller någon ny bro, men det är ju inte jätteofta. För ett tag sedan var en ny bro över ån genom centrum klar. Tio minuter senare hade jag fotat den från alla håll, säger han med ett skratt.

För att försöka variera sig ger han sig ibland olika uppdrag innan han går ut, att han bara ska fokusera på en viss typ av motiv eller en viss sorts bilder. Ibland tar han även ett annat objektiv än det vanliga (35mm f/1,4) eller en annan kamera.

Går närmare

Efter elva år som gatufotograf tittar Jonas tillbaka på sin bildskörd och ser skillnaderna i sina bilder från då och nu.

– Det har helt klart förändrats en del. När jag började var bilderna mer situationsbaserade, tagna på längre håll. Mer dokumentärt. Med åren har jag utvecklats både som person och som fotograf. Jag har blivit modigare, nu går jag närmare personerna jag fotograferar. I början var jag orolig för att folk skulle bli upprörda för att jag fotograferade dem. Men här i Danmark, och säkert i Sverige också, är de flesta väldigt avslappnade. Visar man sina intentioner är det sällan någon blir irriterad. En annan skillnad är att mina bilder är mer grafiska nu, inte lika klassiskt dokumentära. Jag väljer min komposition och exponering sen väntar jag tills det kommer någon ungefär där jag tänkt mig, berättar han.

Jonas använder ofta sina barn för att testa olika ljussättningar.

Inte bara gatufoto

Efter en utställning 2014 kontaktades Jonas av Fujifilm, de var på jakt efter en gatufotograf som ambassadör. Eftersom Jonas gillade deras kameror hoppade han på. Men han insåg ganska snart att det innebar att han skulle vara ute och representera Fujifilm på olika event. Han insåg att den fotokunskap han hade inte räckte till när det kom till andra genrer.

– Jag ville inte vara den som stod där och inte kunde svara på folks frågor. För att lära mig mer om ljussättning började jag fota porträtt. I början övade jag mest på mina barn. Jag lade ut en del bilder på sociala medier och ryktet började sprida sig. Nu gör jag en del porträtt åt kunder. Men eftersom jag har begränsat med tid gör jag bara det jag tycker är intressant. Då är jag noga med att säga åt dem att det här kanske kommer att bli lite annorlunda från vad de är vana vid, säger han.

Istället för att bara fotografera rakt upp och ner försöker han hitta en egen stil på porträtten, så att det ska synas att det är han som tagit dem. De är lite råare och med lite mer streetkänsla. Jonas fotografera gärna porträtten med lite mer vidvinkel än vad som är vanligt. Dels för att få mer med av omgivningen för att berätta en historia, men också för att inte ge bilderna för mycket telekänsla.

– Fotograferar man vanliga människor måste man vara försiktig med längre brännvidder. Med för mycket tele ser man lite komprimerad och tjock ut. Det är ju inte alla som vill det, menar Jonas och säger att han tar de flesta av sina porträtt med 35 millimeter.

Som ambassadör får Jonas ofta testa olika kameror inför lanseringen. Dels för att komma med åsikter och feedback, men också för att ta testbilder som kan användas i press­materialet. Det gör att han ibland, beroende på kamera, måste ta sig an nya utmaningar.

– Fujifilm skickade X-T2 till mig och frågade om jag kunde testa den. Jag insåg att det inte räckte att använda den till gatufoto, det var en kamera som var tänkt att kunna användas till alla olika genrer. Jag pratade med Fujifilm och vi bestämde ett upplägg där jag fotograferade racerbilar, landskap och flera andra genrer som jag aldrig fotar annars, berättar han engagerat.

Det märks att Jonas är en fotograf som inte vill bli klar, inte stagnera. Hela tiden tar han sig an nya utmaningar även om han har »sina« områden.

Produktfoto för bloggen blev mer

När Jonas började blogga insåg han att han behövde snygga bilder på prylarna han skrev om till bloggen. Eftersom det oftast var äldre objektiv fanns det inga bilder från tillverkare att använda. Då började han fotografera dem på egen hand. Med tiden började han hitta en stil och ett utseende som han gillade.

2015 frågade Fujifilm om han ville testa deras kompaktkamera X70 inför lanseringen. Bland de testbilder han skickade tillbaka fanns några av de produktbilderna han tagit på kameran. När Fujifilm såg bilderna frågade de om han kunde fota resten av deras produkter också, inför en ombyggnation av deras hemsida. Så de skickade alla sina produkter till Jonas och efter det har han fortsatt. Jonas har ett lite speciellt tankesätt när han tar sig an kamerorna och objektiven som ska fotograferas.

– Jag ser kamerorna som små personer. Deras personligheter ska synas i bilderna. De lite enklare kamerorna fotar jag i lite mer lekfulla upplägg medan till exempel, X-T3 som är en arbetshäst, fotade jag lite mer som man fotar ett starkt porträtt eller ett bandfoto, lite lätt nerifrån för att den ska se mäktig ut.

Jonas produktbilder är rena och enkla. Fokus ska ligga på produkten och dess estetik.

– Jag tycker att kamerorna är så snygga att bilderna ska fokusera på deras utseende. Jag är inte intresserad av att ta lifestylebilder på dem. Ett enkelt ljus och en enkel bakgrund för att lyfta fram designen.

Rädd att tappa kreativiteten

Under vårt samtal går det inte att undvika att förstå att Jonas lägger väldigt mycket tid på sitt fotograferande, enligt honom själv motsvarar det nästan en heltidstjänst. Tillsammans med sitt arbete som läkare inser man att det inte kan finnas mycket tid över. Har han aldrig funderat på att låta fotograferandet bli hans enda jobb?

– Jo, tanken har slagit mig många gånger. Men foto är en tuff bransch och jag älskar att vara läkare. Om jag skulle köra fotograferingen som heltidsjobb är jag rädd att jag skulle tappa den kreativa friheten och glädjen jag har nu. Istället för att kunna göra vad jag vill skulle jag tvingas ta de jobb som drog in pengar. Nu kan jag välja vad jag vill göra och göra det på mitt sätt, säger han.

– Mitt problem nu är främst att tiden inte räcker till. En nackdel med att bli en lite mer profilerad fotograf är att jag får många erbjudanden som jag måste tacka nej till för att jag helt enkelt inte hinner med. Det är så klart ett lyxproblem, men det finns saker jag skulle vilja göra som får stå tillbaka nu.

Kombinationen mellan läkarjobbet och fotograferandet är också en viktig faktor som gör att Jonas får en balans i vardagen. På dagarna måste han vara fokuserad, lyhörd och arbeta efter strikta regler. Fotograferandet ger honom mer frihet, han tillåts vara kreativ och det finns inga direkta regler att följa.

Mer livsstil än hobby

Men trots att fotograferandet inte är ett jobb för Jonas

är det inte riktigt heller en hobby. Det har blivit en så stor del av hans liv att han ser det som ett sätt att leva.

– Jag har alltid med mig en kamera, går jag hemifrån utan en känner jag mig naken. Det har hänt att jag åkt iväg, kommit på att jag glömt en kamera och vänt halvvägs för att åka hem och hämta en. Har jag inte en systemkamera över axeln har jag en kompaktkamera i fickan.

Jonas bilder har blivit allt mer grafiska, han jobbar gärna med hårda kontraster och mycket svärta.

Jonas håller många föredrag och föreläsningar, både hos företag och hos fotoklubbar. Han får därför frågor om vad man ska tänka på för att bli en duktig gatufotograf. För Kamera Bilds läsares räkning frågar jag samma sak.

– Du ska alltid ha en kamera med dig. Jämt. Och den ska inte ligga nerpackad i en väska, ha den tillgänglig. Häng den på axeln eller runt halsen. Ögonblicken dyker upp och försvinner fort, hinner du inte med får du inte bilden. Köp inte en massa prylar i början, det är bara förvirrande. Köp en kamera och ett objektiv, sen lär du dig den utrustningen utantill. Jag har fotat så pass mycket med X100 och dess 23mm att jag i stort sett kan skjuta från höften och ändå veta vad jag får med och hur kompositionen blir. Då kan du se en situation och instinktivt veta hur bilden kommer att se ut, förklarar han och fortsätter till sitt tredje och sista tips:

– Fota för din egen skull. Fota inte för att imponera på någon, eller för att kunna visa någon annan dina bilder. Fota det som gör dig glad.

Jonas använder sällan eller aldrig teleobjektiv i sitt fotograferande. En vidvinkel gör att betraktaren dras in i bilden på ett annat sätt tycker han.

Ibland kan det vara svårt att få till spännande bilder, att det inte blir intressant. Men här har Jonas ett lite mer abstrakt tips.

– Det låter kanske lite flummigt, men lever man ett intressant liv så får man möjligheten att ta intressanta bilder. Prova något nytt, gå till en ny plats.

Dubbelt om sociala medier

Jonas visar visserligen många av sina bilder på sociala medier, men hans förhållande till tjänster som Instagram är kluvet.

– För mitt ambassadörsskap är sociala medier viktigt, det är där jag syns och har mycket kontakt med de som vill veta mer om kamerorna eller fotografering. Men för mitt eget fotograferande är det inte jätteviktigt. Det är roligt att det är så enkelt att visa upp sina bilder, det är ju en del av fotograferandet. Annars skulle alla mina bilder bara ligga på hårddiskar hemma och det vore ju synd, säger Jonas.

En nackdel med Instagram, menar Jonas, är att deras algoritmer gör att man bara matas med den typ av bilder som man redan gillar.

– Man fastnar lätt i en bubbla där man bara ser sånt man redan sett. Jag tittar gärna på bilder från olika genrer. Det ger mig inte direkt inspiration, eller idéer om hur jag ska fotografera saker. Men bra fotografi gör att jag vill ge mig ut och fotografera. Att sätta sig ner i fåtöljen med en kopp kaffe och en ny fotobok, ja det är ju en riktigt bra söndag, säger han glatt.

Vidvinkel och svartvitt

När Jonas började fotografera körde han uteslutande ­svartvitt. Det är fortfarande en stor del av hans repertoar, men nu låter han kameran allt oftare vara inställd på färgbilder.

– När man fotograferar med svarvitt måste man tänka annorlunda. Kontrasterna och de grafiska elementen är viktigare när du fotograferar i svartvitt än i färg. Fota inte i färg och tänk sen att du kan konvertera de bilder som inte funkade i färg till svarvitt. Fotar du i svartvitt ska du tänka i svartvitt från början, menar Jonas.

Med tiden har han blivit en säker svartvit fotograf, han har också börjat fotografera mer med färg.

– Tidigare var jag nog inte en tillräckligt duktig fotograf för att fota bra i färg. När man fotar med färg måste färgerna säga något, de måste göra bilden bättre och tydligare. Färgen måste ha ett syfte, anser han.

Mönster, grafiska element och djup svärta är några av Jonas signum.

De två brännvidder som Jonas fotograferat allra mest med är 23 och 35 millimeter, dessa två kan han bra. Han använder sällan längre brännvidder, men ibland kortare.

– Jag gillar känslan det ger att fota med vidvinkel, betraktaren blir liksom inkastad och delaktig i bilden. Fotografen måste vara mer involverad. Fotar man med teleobjektiv känns det mer som om man gör ett intrång. Man är inte där utan bara tittar på.

Fotar inte så mycket

Jonas tar inte så många bilder när han är ute och fotograferar. Skälen är egentligen två.

– När jag började fotografera använde jag X100 och X-Pro1 och helt ärligt talat var de väldigt långsamma att fotografera med. Man fick förfokusera och hoppas att man fick det man ville i den exponeringen man hann med, säger han med ett skratt.

Det arbetssättet tog han dock med sig till de nya kamerorna, även om de är mycket snabbare. Det beror på något så enkelt som att han inte vill sitta framför datorn så mycket.

– Kommer jag hem med massor av bilder måste jag sitta vid datorn längre och välja ut de jag vill ha. Nu tar jag en eller två exponeringar av varje bild och oftast slänger jag de jag inte gillar direkt i kameran. Jag vet att många säger att man aaaaldrig ska slänga något i kameran. Men jag gör det här för min skull, det spelar ingen roll om jag råkar missa någon bild för att jag inte tittade på den på stor skärm hemma. Det får vara så, menar han.

Tack vare det smidiga formatet har även mellanformataren GFX 50R letat sig ner i Jonas kameraväska vid gatufotografering. .
Tack vare det smidiga formatet har även mellanformataren GFX 50R letat sig ner i Jonas kameraväska vid gatufotografering. .

Fortsätter så länge det går

– Jag tycker fortfarande att det här känns surrealistiskt. Jag får testa nya kameror, vara med och utveckla en ny kamera (X-Pro3) och jobba med ett internationellt företag som tillverkar saker jag älskar. Jag får träffa mängder av duktiga fotografer, resa runt och fotografera med nya kameror. Jag vill inte bli nonchalant och blasé, utan jag försöker hålla mig med båda fötterna på jorden och inse att det här är ett stort privilegium. Det finns mängder av människor där ute som har mer talang än mig som inte får göra det här, jag har haft tur, berättar han och det syns att han menar det.

Med den inställningen menar Jonas att han tänker fortsätta så länge det går. Fotomarknaden minskar, men Jonas tror att det kommer att finnas plats för företag som gör produkter som tilltalar de som inte bara vill fotografera utan de som vill göra det med produkter med känsla och estetik.

Trots sin etablerade plats som gatufotograf ser sig Jonas som långt ifrån fullärd. Han verkar ha många järn kvar som han vill stoppa i elden.

– Det vore roligt att fotografera landskap lite mer. Det är verkligen tvärtemot vad jag gör nu, det vore spännande att lära sig mer om, säger han med ett märkbart engagemang.

Nej, Jonas är nog långt ifrån färdig.