Lagringsguide: Det här är grunden till flashlagring

När flashbaserad lagring gjorde sitt intåg på marknaden förändrades begreppet lagringsprestanda på ett sätt som nästan ingen kunde förstå. Vi gick från årliga prestandaökningar på ett par procent till en ökning med hundratals procent. Utvecklingen har sedan fortsatt och den flashbaserade lagringen har gått fått från SATA- till PCIe-baserad kommunikation vilket gett ytterligare extrema prestandaförbättringar vilket knappast gått någon datorintresserad användare förbi. 

Men vad kanske inte lika många känner till är de olika typer av flashlagring som används i våra diskar, alla med sina för- och nackdelar. 

Stommen i Nand

När vi pratar om flashbaserad lagring idag handlar det nästan uteslutande om Nand-baserad flash vilket är den klar vanligaste typen. Det förekommer vissa lösningar med så kallad Nor flash, men detta är extremt ovanligt. Stommen i båda dessa typer är dock densamma då det handlar om olika lager av minnesceller vilka kan hålla olika nivåer av elektriska signaler eller spänningar. Det som skiljer de olika flashtyperna åt är sedan hur spänningen tillförs eller nollställs, det vill säga hur data skrivs till de olika cellerna där Nand, som vi kommer att fokusera på, skriver i block medan Nor kan skriva kan hantera detta mer fritt och oberoende av ett visst flöde. 

Oavsett storlek på din M.2-baserade lagring kan enheten vara baserad på olika typer av Nand Flash.

Till skillnad från Ram (random-access memory) som tappar all sitt data så fort vi stänger av datorn, så behåller Nandflash sin data över tid. Detta har sin grund i strukturen på ovan nämnda celler som när de laddats till en viss nivå bibehåller denna spänning ända till dessa av cellen nollställs genom att den jordas, vilket sker genom så kallade floating-gate-transistorer.