Kloning VS pjattning

Kloningens vara eller icke-vara har diskuterats till leda och jag tänker inte upprepa alla argument här. Låt oss istället anta att vi har köpt motståndarnas argument och förbjudit all kloning inom journalistiskt foto. Vad skulle detta innebära för vår syn på efterbelysning och pjattning? Kan inte samma skäl som hörs i kloningsdebatten användas av den som vill förbjuda pjattning? Jag tror det. Läs följande stycke:

Kloning kan användas för att vilseleda betraktaren. Det är inte bra eftersom pressfotot måste bygga på trovärdighet. Och även om det finns harmlös kloning bör den förbjudas helt och hållet för att skicka en tydlig signal. Gränsen får inte vara flytande.

Läs nu stycket igen, men ersätt ordet kloning med pjattning. Jag tycker argumenten har samma tyngd. Motivera gärna i kommentarfältet om du inte håller med.

Ok. Om nu kloning och pjattning sitter i samma båt, varför finns det då så många fotografer som är skarpa motståndare till kloning och ändå försvarar pjattning? Ett enda skäl - historien. Tänk dig att pjattningen helt och hållet hade varit ett Photoshop-påfund. I så fall är jag övertygad om att det hade funnits ett väldigt starkt motstånd, förmodligen lika starkt som det idag finns mot kloning. Men så är det inte. Pjattning har nämligen funnits lika länga som fotografikonsten. Alla fotografer är uppväxta i en tid där pjattning har varit en självklar del av hantverket. Att förbjuda något som funnits så länge tycks vara otänkbart för många. Det blir en känslomässig fråga.

De fotografer som vill förbjuda kloningen, men ha kvar möjligheten att pjatta hamnar lätt i ett ganska utsatt läge. Jag upplever att de ofta måste lappa och laga i sin argumentation för att få det hela att gå ihop. Men motbevisa mig gärna! Du som vill förbjuda kloning, men ha kvar pjattning - lämna en kommentar! Jag är jättenyfiken på hur du resonerar.