Mer ord i Grand Prix 2009

Svårt att prata om bilder? Om du tycker det så är du inte ensam. Även personer som normalt sett är vältaliga kan plötsligt tystna när de försöker klä en bildupplevelse i ord. Det är inte konstigt. Vi upplever bilder med en del av hjärnan och skapar vårt tal- och skriftspråk med en annan. Översättningen är inte lätt.

Lyssna bara på hur vinkännare pratar om sina upplevelser. De försöker skapa ett språk som ska göra det möjligt att överföra en smaksensation till andra människor genom torr text. Det är omöjligt att lyckas fullt ut förstås. Men de ger inte upp.

Utveckla bildkänslan

I bildvärlden har vi inte haft samma behov av att språkligt beskriva vad vi upplever inför en bild. I motsats till vin går fotografier att reproducera. Istället för att beskriva bilden är det lättare att bara visa den. Skriv ut den, mejla den, tryck den i en bok. Behovet av ett välutvecklat språk har inte känts akut. Det finns goda möjligheter för var och en att skapa sin egen upplevelse utan att behöva lyssna på andra.

Samtidigt är det på sätt och vis synd, för det är oerhört givande att sätta sig in i hur andra människor betraktar bilder. Det är så vi utvecklar vår bildkänsla, genom att låna nya perspektiv från andra.

För att lyfta fram frågan om hur vi pratar om bilder har jag blivit inbjuden av redaktionen att vara med och utforma ett experiment i samband med Grand Prix 2009. Vi har byggt upp det i tre delar.

Del 1: associationer

I den första delen ska vi stimulera omgångens enväldige domare att formulera sig lite annorlunda än vanligt. Domaren ska ge oss fem associationer som bilden väcker. Fem begrepp. De får vara hur galna som helst, tanken är att ge läsaren ytterligare en chans att se vad som försiggår i domarhjärnan. Om du provar det här själv kommer du snabbt att märka hur en bild kan gräva sig djupt ner i din minnesbank och rota fram både logiska och totalt ologiska samband. Hur du än vrider och vänder på det: detta är en del av din bildupplevelse.

Del 2: innehåll - form

I den andra delen ska domaren avslöja vad som vägde tyngst i bedömningen av en vinnarbild - bildens innehåll, dess form eller både och. Var låg den enskilda bildens styrka? Var det i motivet, ämnet, eller på sättet som det uttrycktes. Eller för att ta en liknelse från filmvärlden - var det manuset (innehållet) eller regin, scenografin och fotot (formen) som gav den största behållningen?

Del 3: sluten - öppen

Den tredje delen är ytterligare en bedömning, men den här gången handlar det om hur domaren uppfattar bildens budskap - var det ett slutet budskap som det omedelbart gick att förstå eller var det ett öppet med flera alternativa tolkningar? I en maximalt sluten bild drar alla bildens delar åt samma håll och budskapet går fram snabbt och effektivt. En öppen bild innehåller motsägelsefulla eller oklara element som ställer större krav på betraktaren. Domaren delar med sig av sin uppfattning genom att ange en punkt på en skala.

Inga värderingar

Jag ska väl också påpeka att de här tre extra bedömningarna inte är värderande. De ger inga svar på om domaren uppfattat bilden som «bra» eller «dålig», bara en beskrivning av dess karaktär. Rangordningen tar domaren hand om på vanligt sätt - guld, silver, brons och hedersomnämnanden.

Ja, så har vi tänkt. Vi vet lika lite som du vad vårt nya sätt att redovisa vinnarbilder kan föra med sig på sikt, men vi testar året ut. Förhoppningsvis kan det ge något även för den som inte är med och tävlar, utan bara är nyfiken på andra människors sätt att se.