Midsommar med Mark III

Nu har jag fått till inställningarna på mark III:an som jag vill ha dem. Om du läste mitt förra blogginlägg vet du att det inte är en smal sak att skräddarsy kameran. Det finns ett femtiotal specialinställningar att gå igenom. Dessutom gäller det att räkna ut vilka inställningar som passar bäst ihop.

Risken finns att nyblivna mark III-ägare, särksilt teknikointresserade yrkesfotografer, inte får sin kamera att fungera så smidigt som det går eftersom det krävs en ansträngning för att få till inställningarna. Det borde helt enkelt ingå en utbildning i köpet.

Jag har vid det här laget tagit cirka 3500 bilder med Eos 1D mark III och känner mig mer och mer hemma med kameran. Det tar ju alltid ett tag för händerna att hitta rätt bland knapparna och för ögonen att hitta bland menyerna. Canon har valt att göra en hel del förändringar i det så kallade gränssnittet jämfört med tidigare modeller i 1D-serien. Därför blir inkörningsprocessen lite längre för mark III än vid bytet från Eos 1D till 1D mark II.

Med den nya 16-35:an är mark III en smidig reportagekamera. Den lägre vikten jämfört med föregångaren gör stor skillnad. Men med 24-70/2,8 på kameran är totalvikten ändå i högsta laget. Jag upplever att jag inte blir lika spontan om impulsiv med 24-70:an. Det tar helt enkelt emot i handleden att vrida och vänta på den som jag egentligen vill.

Med telezoomen 70-200/2,8 är det annorlunda. Den är längre och fördelar tyngen på båda händerna. Dessutom vrider och vänder inte jag på ett tele på samma sätt som med en vidvinkel.

När barn och föräldrar dansar kring midsommarstången får jag möjlighet att testa autofokusen. En positiv nyhet på Canon Eos 1D mark III är att kameran fått en egen knapp för autofokusen som kan programmeras lite olika. Särskilt effektivt fungerar det att använda knappen tillsammans med följande autofokus, AI Servo. Då går det att låsa skärpan samtidigt som man får en autofokus som kan följa rörliga motiv.

På tidigare Eos-modeller har man kunnat programmera om kameran så att autofokusen styrs med exponeringslåsknappen. Den nya seprarata autofokusknappen (som sitter där assistknappen satt på 1V och tidigare 1D-modeller) har två fördelar. Dels är den ergonomiskt bättre att använda än exponeringslåsknappen. Kanske är det fler än jag som fått en värkande CF4-tumme? Den andra fördelen är att man har kvar exponeringslåsfunktionen. För mig som jobbar mycket med att låsa exponeringen är det välkommet.

Det är i de här situationerna som Eos 1D mark III kommer till sin rätt. Motiven rör sig, situationerna försvinner snabbt och regnet hänger i luften. Canon Eos 1D mark III är precis som sina föregångare en veritabel bildmaskin. Kameran är väldigt effektiv när man ska fånga händelser. Alla knappar sitter välplacerade och det märks att konstruktörerna kollat med olika fotografer hur en kamera bör konstrueras. En av mina favoritknappar är FEL-knappen som låser blixtexponeringen. Rikta kameran mot ansiktet och ett tryck på knappen så sitter exponeringen klockrent. Min nya favoriktknapp är autofokusknappen.

Tyvärr har medaljen en baksida. Eos 1D mark III är en utmärkt bildmaskin att ha med sig på fotouppdrag. Men som "ha-med-sig-i-allehanda-situationer"-kamera fungerar mark III sämre, särskilt som man gärna vill ha en normalzoom på i de lägena. Viktskillnaden mellan en Eos 30D med EF-S 17-55/2,8 och Eos 1D mark III med 24-70/2,8L är stor. Dessutom är 30D-kombinationen mycket smidigare att bära med sig.

I nästa blogginlägg tänker jag berätta hur Eos 1D mark III fungerar som bröllopskamera.