Objektiv som berör

Min svågers pappa är gammal nikonist och tindrar med ögonen när jag lägger en Nikon D3 med superzoomen 200-400/4 i hans händer.

Han vrider och vänder länge. Tittar noga.

Han tar några bilder.

– Oj, va snabb.

Sen kommer hans slutsats.

– Den här är alldeles för tung för mig.

Som av en händelse ligger hans första kamera, en Pentax Spotmatic från tidigt 70-tal, framme med ett Vivitar 400/6,8 påskruvat. Den gamla kameran känns fjäderlätt i jämförelse med Nikons värstinggrejor.

Jag kan inte låta bli att tänka om utvecklingen alltid positiv. Många kameror och objektiv är så himla stora och tunga idag.

Syrran provar att fotografera några fåglar med superzoomen. Hon pustar och säger att hon inte kan hålla stilla. Hon börjar skaka när hon koncentrerar sig på att hålla stilla.

Långa teleobjektiv kräver träning och statisk belastning är besvärligt.

Jag är lite mer van vid långa telen och tycker att det går okej att hålla kameran och objektivet handhållet en stund. Men precisionen och uthålligheten ökar med ett enbensstativ.

Min gamla fotokollega Mats är pressfotograf på en landsortstidning. Han är stor och van att dagligen fotografera sport med Canons 400/2,8. Ett objektiv som han ibland handhåller.

Han tycker att objektivet är smidigt och säger att han förstår att fotograferna på Bildbyrån i Hässleholm bytt från Canon Eos 1D Mark III med 400/2,8 till Nikon D3 med 200-400/4.

Mats plockar fram sitt privata Canon EF 300/2,8 av den äldre modellen. Det har ett motljusskydd av aluminium. Nikonobjektivet har motljusskydd av kolfiber. Jag väger dem i var sin hand och det märks att kolfiber sparar lite vikt.

200-400:an är lång och känns inte lika smidig att ha med sig som en kompaktare 300/2,8. Å andra sidan är användningsområdet sport - där är knappast storleken något problem och säg den fotbollsspelare som står stilla på plan. Till sport känns zoom rätt självklart när man tänker efter.

Undrar om Canon kommer att ta upp sitt 150-600/5,6 i produktion igen?