Oscar Poulsen: Han fångade allt hos [ingenting]

För Oscar Poulsen började skapandet av en bok om det Grammisnominerade popbandet [ingenting] från Stockholm som ett fotojobb. Oscar skulle ta en pressbild inför bandets kommande turné, men tyvärr ställdes den bokade fotograferingen in samma dag. När han sedan ringde tio minuter innan det andra mötet hade bandet också fullt upp, och ville skjuta upp fotograferingen igen. Det var då han fick en idé hur han skulle få de bästa bilderna på bandet.

–  Jag bestämde mig helt enkelt för att följa med dem, det verkade enklare att göra så. Samtidigt kände jag att jag ville göra någonting annorlunda, berätta om ett band på ett helt annat sätt än med bara vanliga pressbilder, säger Oscar.

Hans idé gick ut på att hela tiden vara nära bandet för att kunna ta personliga bilder, och för att få möjlighet att berätta en djupare historia. Oscar hängde därför med bandet på deras turné i Norge och flera festivaler och tillfällen som inte hade någon direkt koppling till bandet.

–  Jag kände en i bandet sedan tidigare och nu fick jag även en chans att lära känna de andra. Det är jätteroligt att skapa sig en egen uppfattning om karaktärerna, och eftersom jag inte kände alla så blev det tydligt att alla hade olika roller i gruppen. När man umgåtts ett tag blir karaktärernas drag så mycket starkare, man ser att »det där är en kille som är lite si och så« – och det är precis den personligheten, den karaktären, som jag vill fånga på bild.

Oscar berättar att

fotograferingen är till för att visa vilka de är, och att detta får spegla sig i hans bildmaterial. Grundtanken är att alla ska bli rättfärdigade i sin personlighet, och att de som gillar att blir fotograferade även är med på fler bilder i boken. Och när han hade lärt känna bandmedlemmarna närmare, kunde han få många bra bilder även från vardagssituationer.

–  Jag vill att den jag fotar ska vara som min vän, och fotograferingen blir mycket roligare när man bryr sig om den man fotar. Jag gillar att ta porträtt, det är som en kombination av fotografens idéer och personligheten hos den man fotar. Man skapar helt enkelt något tillsammans. Därför ser jag mig egentligen inte som en dokumentärfotograf, jag vill inte bara vara en övervakningskamera, utan har nästan alltid en idé om vad jag vill göra innan jag sätter igång. Ibland kanske man framkallar det man vill komma åt, men även om man inte gör det så formar man ändå själv sitt material.

Fotografierna på bandet är tagna under två års tid, och till sin hjälp har Oscar använt flera olika analoga kameror, bland annat Pentax 6X7, Contax G2, Diana och en kompaktkamera från en loppis för 50 kronor. Valet att använda analog film förklarar han med att han får en annan känsla i bilderna, än om han hade fotat digitalt. Som liknelse nämner han en vanlig skrivmaskin.

–  Det du skriver på en skrivmaskin finns kvar – du kan inte ta bort det du väl skrivit. Samma sak gäller när man trycker av en kamera laddad med film – det blir en ruta som du inte kan ta bort, den är skapad och finns där. Det ger mer spänning, det finns något roligt med att slumpen spelar roll i högre grad. Ibland när man gör misstag eller testar något nytt utan att ha koll kan saker hända som man själv inte skulle få för sig att prova. Man kanske missar fokus eller att blixten slår fel, och då blir bilden annorlunda men kanske ändå bra. Och olika kameror ger olika överraskningsmoment. Jag gillar helt enkelt slumpen, säger Oscar.

Intresset för fotografering tog fart för Oscar under 2004 efter att han läst företagsekonomi och media- och kommunikationsvetenskap. I stället för att arbeta med reklam blev det fotografi på ett eget och friare sätt. Han ville göra något där han kunde använda foto som hjälpmedel för att kommunicera, och på så vis sätta händelser i sammanhang.

–  Samhället handlar ofta om att kommunicera, och därför har jag alltid haft nytta av det jag studerat. Jag började frilansa som fotograf och assistera, och det rullade på med uppdrag. Samtidigt började jag driva olika projekt inom foto, bland annat Vidvinkel Foto som jag startade tillsammans med min vän Samuel i slutet av 2006. Till en början fungerade det som en plattform för unga fotografer, bland annat med utställningar, för att sedan handla om samtida konstfoto på ett bredare plan. Jag jobbade med det i två-tre år och gav även ut Vidvinkel Magazine. I dag fortsätter jag att fotografera, arbeta som lärare, curator och projektledare, säger han.

Senaste projektet för Oscar är Vidvinkel Digital – en digital publikation som ska ges ut två gånger per år med första numret ute i slutet av augusti, om allt går som det ska.

–  I Vidvinkel Digital väljer jag ett tema eller frågeställning för varje nummer och hittar sedan bilder till det. Dels från fotografer jag har jobbat med tidigare men även helt nya. Vidvinkel Digital ska vara intressant både intellektuellt och estetiskt. Poängen med digitalt är att nå ut till fler läsare, och att det är lättare att distribuera internationellt.

Men Oscars nya projekt tar inte slut här. I våras drog han igång ett fotoprojekt med ursprungsidé från det han tidigare pluggat – språk- och maktteori. Totalt är det tre samhällsgrupper som är med i projektet som pågår fram till november – hemlösa, asylsökande och ungdomar. Till projektet har Oscar köpt in analoga kameror och fått sponsring på film, och de som deltar kommer att få en egen kamera för att dokumentera sin vardag. Till sin hjälp har de en proffsfotograf som hjälper till att handleda dem i sin fotografering. Själv handleder han två ungdomar.

–  Dessa tre grupper får ibland komma till tals, men det sker alltid på en fotografs eller journalists villkor, eftersom de oftast har en färdig agenda över vad de vill få ut av ett jobb. De ställer en fråga som de får ett förväntat svar på. Tanken med det här projektet är att vända på det hela och hjälpa till med resurser, teknik och mediakontakter för att de ska få möjlighet att berätta sin historia på sitt eget sätt. Det är en av de viktigaste sakerna om man vill kunna påverka. Jag fick mig en liten tankeställare när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och funderade på vad jag kunde göra utifrån min makt och ställning för att hjälpa andra att få sina röster hörda.

Tillsammans med sin handledare kommer deltagarna att skapa en bildserie som berättar just deras historia. Materialet ska sedan sammanställas för att ställas ut på Galleri Kontrast under våren 2012, och samtidigt användas som debattmaterial.

–  Då får vi se vilka som gått hela vägen, många av deltagarna kan få problem att slutföra projektet av olika anledningar och i slutändan kanske det bara blir en kvar. Men huvudsaken är att de som deltar har makten över sitt eget språk och makten att göra sin röst hörd. Då har man uppnått något mycket viktigt, säger Oscar.