Prylnyhet
Om hastighet då och nu
De senaste åren har tillverkarna kraftigt förbättrat tiden från det att avtryckaren trycks ned till att bilden tas. Visserligen har förbättringen skett från en nivå som var allt annat än bra, men det gör det förstås inte mindre viktigt att förbättringen har skett.
Publicerad
Det var tidigare vanligt att fokuseringen tog långt över en sekund och i digitalkamerornas barndom uppstod även en fördröjning före själva bildregistreringen. Ibland kunde den bild som visades på skärmen precis när man tryckt av skilja sig från den som lagrades på minneskortet. Inte så kul om man trodde att man hade fångat ett perfekt ansiktsuttryck och så visade det sig att den lagrade bilden var tagen lite senare.
Ganska länge nu har de flesta kameror varit snabba på att ta bilden om man tryckt ner avtryckaren halvvägs innan man tagit bilden. Med snabb menar jag då att bilden tas efter en till två tiodelar av en sekund. Den lilla fördröjningen märker åtminstone inte jag. Dessutom är vår egna reaktonstid ungefär två till tre tiondelar.
Med avtryckaren nertryckt halvvägs har kameran ställt in fokus och bländare. Det är fokuseringen som är det mest tidskonsumerande momentet. Man kan se det som två grundläggande delar som påverkar fokuseringstiden. Dels kamerans förmåga att hitta var skärpan ligger, dels den mekaniska snabbheten i objektivet.
Nästan alla digitalkameror som saknar spegel använder sig av bildsensorn för att hitta skärpan. Då gäller det dels att kameran kan läsa av förändringar på sensorn tillräckligt snabbt, dels att kamerans processor är tillräckligt kvick på att behandla informationen.
En dum kamera låter objektivet vandra igenom hela sitt fokuseringsspann, från närgräns till oändlighet för att hitta var skärpan ligger, varje gång en bild ska tas. Med ett långsamt objektiv (zoomobjektiv är ofta långsammare på telelägena) kan det bli riktigt segt. Numera är de flesta kameror lite smartare och antar först att skärpan ligger nära den inställning som objektivet redan har. Ett till sätt för att begränsa avståndsomfånget som objektivet går igenom i sitt sökande är att man vid vanlig fotografering inte når de allra kortaste avstånden. De tas med i omfånget först när man väljer kamerans särskilda makroläge.
En kamera med spegelreflexsökare använder en separat sensor för fokuseringen. Den har konstruerats på ett smart sätt så att den inte bara kan bedöma ifall det är skarpt eller inte, utan även vilket håll och hur mycket objektivet ska fokusera för att hitta skärpan. Fördelen är uppenbar och Ricoh och Fujifilm tillverkar även kompaktkameror som använder den här metoden.
Ytterligare en faktor i hur snabbt en kamera tar en bild är ifall man har möjlighet att välja att bilden ska tas oavsett om kameran är nöjd med skärpeinställningen eller inte. Om en kompaktkamera som inte är blixtsnabb fungerar så kan det bli lite krångligt då man måste vara försiktig med att trycka ner avtryckaren för snabbt. Annars riskerar man att få många oskarpa bilder. Men det motsatta är förstås värre – att kameran inte tar bilden när man vill för att den håller på och letar efter fokus.
Kontinuerlig autofokus på en kompaktkamera kan hjälpa till att hålla fokuseringen nära där den ska ligga och därmed blir kameran snabbare när man bestämmer sig för att ta bilden. Många kompaktkameror blir även tydligt långsammare i svagt ljus.
