Reportage: K-märkt kameralagning

Att Rolf Henriksson är av en sällsynt sort märks när man försöker hitta honom. Går man förbi Rosenbergs på Trädgårdsgatan i Jönköping är det lätt att missa att butiken, som säljer kontorsmaskiner och datorer, också härbärgerar en kameraverkstad. Men en extra blick i skyltfönstren avslöjar en skylt med en liten plakett från Fotoverkstädernas Riksförbund.

Bakom disken, in genom ett kontor och uppför en spiraltrappa, får besökaren leta sig, för att nå bordet där kamerareparatören Rolf Henriksson haft sin arbetsplats sedan 1961.

–  Jag jobbade från början på en firma som lagade skrivmaskiner, men blev hitlockad med erbjudande om lediga lördagar, berättar Rolf Henriksson.

Väggarna i verkstaden täcks av verktyg och noggrant märkta lådor i plast och trä, som rymmer reservdelar. Svarvar och maskiner för test och kalibrering av hus och objektiv trängs på bänkarna.

–  Idag är det brist på delar som är det största hindret för att laga en gammal kamera, berättar Rolf och tillägger att när han började var kameraverkstaden arbetsplats för fyra tekniker. Idag är han ensam kvar.

En blixtrande start

De få reparationer han får i uppdrag klarar han på två förmiddagar i veckan. Han har passerat pensionsåldern med marginal och fortsätter så länge han tycker att det är roligt. Men mer än ytterligare ett år, eller högst två, blir det nog inte.

–  Det var annorlunda förr. Vi jobbade stadigt övertid, och hade alltid att göra. Då, på 60-talet, fick vi in en hel del förkrigsmodeller med bälgar, som läckte ljus. Men också lådvis med pax-kameror, och Beauty lm samt filmkamera Crown som såldes i stor upplaga via Gunnars Fabriker, en dåtida motsvarigheter till Ellos, berättar Rolf Henriksson.

Fallskador på husen var vanliga, och många lagningar gällde defekta slutare. Men det första han lärde sig var något annat.

–  Jag började med synkroniseringar mellan kamera och blixtar. Jag nitade fast en nippel vid slutaren, och med hjälp av en bockad fjäder skulle blixten gå av precis när slutaren var fullt öppen, berättar han och visar på en gammal tysk slutare.

Elektronik gav riksförbund

1970-talet var guldåldern på Rosenbergs. Antalet kameror hade exploderat och en sommar var trycket på Jönköpingsföretaget sanslöst: 700 kameror kom in, bara i augusti.

Men tekniken började ändras. Elektronik smög sig in, och det kom helautomatiska modeller.

–  Det blev ju svårare. Man hade plötsligt ljusmätare inbyggt i kameran och automatisk överföring, säger Rolf och håller upp en gammal 70-talare med selencell.

Alla tekniker var självlärda men 70-talets mer avancerade kameror gjorde att verkstäderna behövde ny kunskap. Lösningen blev grundandet av Fotoverkstädernas Riksförbund.

–  Alla förstod att de gamla kunskaperna inte räckte till, berättar Rune Larsson, Rolfs mångårige medarbetare, som senare slutade som tekniker, och i stället tog över drift och ägande av butiken.

Riksorganet såg till att en amerikansk tekniker från Society of Photo-Technologists, kom till Sverige. Han hade direktkontakter med fabrikerna i Asien, och arbetade fram manualer och sprängskisser över de nya modellerna, för att försörja den amerikanska marknaden. Dessa var en förutsättning för att hålla kompetensen uppe, och nådde nu även Sverige.

Plastdominans och modellhets

–  I mitten av 1980-talet blev det billigare att köpa nytt än att laga. De asiatiska billighetskamerorna i plast slog ut den tyska marknaden, och vi började märka att det blev svårare att få tag i reservdelar och spe-cialverktyg, berättar Rolf Henriksson.

Det var vid denna tid som han för första gången fick berätta för kunder att det inte gick att laga deras äldre kameror, helt enkelt för att reservdelarna inte längre tillverkades.

–  De blev naturligtvis överraskade, och förtvivlade. Det var inget kul besked att ge, minns han.

Men utvecklingen fortsatte. Nya modeller kom allt snabbare, vilket gjorde det svårare att lära sig reparationerna. Trenden exploderade när digitalkamerorna gjorde entré. Att skruva med de nya kamerorna var heller inte lika roligt.

–  Man kan inte säga att man reparerar en elektronisk kamera. Delarna är så avancerade att man får byta hela komponenter, säger Rolf Henriksson som tidigare ibland kunna skapa egna delar, i svarvarna och de andra maskinerna i verkstaden. Men kretskort går inte att göra själv.

Råd till spekulanten

Idag har gamla analoga hus åter blivit intressanta för entusiaster. Trycket på kultmodeller på auktioner och loppisar har blivit större, men det är inget som märks hos Rosenbergs. Ingen kan dock de gamla småbildskamerorna bättre än Rolf Henriksson, och han har några råd till den som planerar att återupptäcka den analoga eran.

–  Jag skulle hålla mig till Canon, Minolta, Nikon och Pentax. Det är viktigt att öppna bakstycket och titta genom linsen, provköra slutaren och se så den funkar på en sekund. Annars är det en indikation på att centralfjädern måste bytas och de kan vara svåra att hitta.

Hans egna favoriter är Pentax Spotmatic och ME Super, samt Nikons FG-20. Rolf avråder från de äldre automatiska kamerorna. Det finns inte alltid ersättningsalternativ till de gamla kvicksilverbatterierna, och selencellerna är ofta helt döda idag. Då är kameran värdelös. Även när det gäller annat, verkar »do it yourself« uteslutet.

–  Det finns tyvärr inte några enkla reparationer. Möjligen kan man täta bälgar, hålla rent och snyggt, och kanske skruva tillbaka tryckplattan.

Däremot tycker han att man, när man funnit en modell man gillar, kan köpa något extrahus så att man kan bistå med delar vid en eventuell reparation.

Sista kapitlet?

Men den reparationen kommer troligen inte Rolf Henriksson att utföra. Han kan se slutet på sin gärning. Han säger att när han går hem och släcker lampan med förstoringsglaset, som hänger över hans skrivbord, då finns det ingen kvar som har kunskaperna om hur man lagar gamla analoga kameror.

Även om ett dagligt arbete med kameror gjort honom befriande osentimental måste det väl kännas sorgligt?

–  Ja, det är klart. Men om jag så lägger mig på knä och bönar fabrikerna, så börjar de inte tillverka reservdelar. Och jag tror heller inte att folk börjar köa utanför butiken med gamla kameror. Den tiden är förbi, säger han krasst.

Det är dock inte bara ett hantverk som snart försvunnit: Nära nog ett sekel av kameror är dömda till dödlighet. Snart finns ingen kvar som kan återuppliva dem, när deras bälgar punkterats, deras slutare tystnat och frammatningsspolar spruckit.

Huset där Rosenbergs kameraverkstad funnits sedan 1960-talet är ett unikt parkeringshus i amerikansk funkisstil. Det är K-märkt och skall bevaras för framtida generationer. Olyckligtvis kan inte denna skyddsåtgärd omfatta människor. I så fall hade Jönköpings sista kamerareparatör varit högaktuell.

Så säger märkesverkstäderna

Rosenbergs i Jönköping är inte knutet till ett enskilt märke när det gäller kameror och optik. Alla de stora tillverkarna har dock sina egna verkstäder som de anlitar, eller i vissa fall själva driver. Kamera Bild tog kontakt med några av de största aktörerna för att se hur deras möjligheter att laga äldre kameror, och hitta reservdelar, ser ut.

Både Pentax och Konica-Minolta, som lagt ner sin tillverkning, men vars serviceavdelning tagits över av Sony, uppger att tillgången på reservdelar är relativt god. Delar till exempelvis analoga kameror daterade till 1960- och 70-talen kan vara svåra att få tag i, och ibland måste vissa reparationer av Konica-Minolta utföras i Tyskland.

Pentax beställer sina reservdelar från ett europeiskt centrallager i Belgien. När det gäller äldre digitalkameror uppger Pentax svenska verkstad att priserna på reservdelar är så höga, att det oftast lönar sig bäst att köpa helt nytt.

Canon garanterar 7-10 års tillgång på reservdelar på sina nya digitalkameror och objektiv, med start från det officiella säljstoppet. I vissa fall kan ändå delar ta slut, och då erbjuder man kunden att i stället få ny utrustning av motsvarande kvalitet, mot att kunden erlägger en avgift motsvarande vad en reparation skulle kostat. Däremot uppger Canon i Sverige att delar till äldre kameror, exempelvis småbildskameror från 1970-90-talen är mycket svårt att få tag i, för att inte säga omöjligt.

Nikon i Sverige har ett service- och reservdelsåtagande på nya produkter som utgår från det datum då man gör produktionsstopp på en viss produkt. För kompaktkameror och instegsmodeller lovar man fem år, för mellansegmentet sju år, och för toppmodellerna med sina tillbehör är det tio år som gäller. De analoga produkterna noterar 15 års tillgång på reservdelar och reparationsservice. Nikon säger att det kan vara svårt att få äldre analoga kameror reparerade, men att man gärna försöker med hjälp av reservdelslager och verkstäder ute i Europa, om det skulle krävas.

Hasselblad har bäst möjligheter till reservdelar och service, kanske till stor del beroende på en annan produktfilosofi och nisch. Man lovar att kunna ge 10 års garanti att hitta reservdelar och reparation, men målsättningen är 20 år, vilket man oftast klarar. Som enda märke i Kamera Bilds undersökning, svarar Hasselblad fortfarande för nytillverkning av delar som sträcker sig så långt tillbaka i tiden som 1957, det år då V-systemet introducerades.