Rockfoto – experter på att fånga ögonblick på scen

Än så länge är det uppehåll. Men molnen som är på väg in över Stockholm annonserar något annat.

– Jag har alltid med mig en engångsponcho i ryggsäcken – utifall att, säger Petter Hellman där vi går vid utkanten av nöjesparken Gröna Lund.

Vädret har förstås betydelse en kväll som denna, när det är dags för ­utomhuskonsert med den svenska hiphopgruppen Movits. Framme vid en sidodörr till parken förklarar Petter sitt ärende:

– Tjena, jag ska fota.

– Yes, svarar en tjej som letar upp Petters namn på ackrediteringslistan.

»Access all areas« står det på passet han hänger runt ­halsen. Jag får ett likadant eftersom Kamera Bild också finns med på listan ikväll. Petter ska fotografera konserten, och jag honom när han fångar ögonblicken med Movits.

På scenen möter vi deras turnéledare.

– Vem av er är fotografen och vem är metafotografen, frågar han med ett skratt innan han går igenom vad som är tillåtet för oss att göra.

Det mesta verkar det som.

– Det är bara att fota på, inga restriktioner. Och om ni vill fota på scenen, det enda att tänka på är att man inte river de här, säger han och pekar på ljusriggarna som står uppställda längs sidorna.

– Bra, men då kommer vi upp och fotar någon låt på scenen, och sen är vi klara, säger Petter.

Att de turnéansvariga har en sådan här avslappnad attityd, är inte gängse förstår jag senare av Petter.

– Det är väldigt olika. Vissa är så här och andra precis tvärtom.

Gör research innan

Petter Hellman har sedan 2008 fotograferat för Rockfoto, bildbyrån som fotograferar konserter runt om i Sverige och till viss del även internationellt. Ett 80-tal fotografer är i dag kopplade till byrån, som startades 2003 av fotografen Emma Svensson. Under många år gick hon därför under epitetet »rockfotoemma«.

– När jag såg bilderna som Emma tog för länge sedan, tyckte jag att de var så häftiga. Hon fångade verkligen energin, säger Petter om grundaren.

Att Rockfoto har varit en framgång vittnar det stora antalet bilder om, som levereras till olika nyhetsmedier. I samband med konsertrecensioner är en byline som »Foto: Rockfoto« inte ovanlig.

Men det är ingen som lever på att fotografera för Rockfoto, förklarar Petter.

– Det är en bisyssla, men en väldigt kul sådan. Det är många konserter som fortfarande ger en kick – att få vara där det händer.

Han minns en av sina tidiga kickar, när han 2006 fotograferade på Arvikafestivalen då Turbonegro spelade.

– Det var min första stora konsert inför 15 000 personer. Att kliva in framför alla skrikande fans, en halvmeter från scenen… den kicken – det var en bra kick.

På Rockfoto finns det ett antal redaktörer som håller koll på kommande konserter, söker ackrediteringar och för­delar jobben mellan fotograferna. Dagspressen är den stora beställaren av bilder men det finns även andra aktörer som köper tjänster av Rockfoto, såsom Gröna Lund. Sedan några år tillbaka fotograferar Rockfoto nöjesparkens alla konserter, bilder som Gröna Lund sedan använder i sin kommunika­tion på bland annat sociala medier.

Det här samarbetet gör att Petter har tillgång till Gröna Lunds marknadskontor, där vi nu sitter och inväntar konserten. Petter plockar fram sina kameror och stoppar in minneskort i dem.

Hur förbereder du dig inför en sådan här kväll?

– Det är alltid skönt att göra lite research innan – kolla andra bilder och lyssna på musiken. Så att man får ett hum om vad som kan hända. Movits har jag plåtat ett par gånger förut, så jag vet ungefär vad som väntar. Det är mycket energi i låtarna och gruppen kommer att röra sig mycket på scenen.

Är det viktigt att veta vad som väntar en?

– Ja, det tycker jag. Jag har ett jättebra exempel från Iron Maiden förra året. Stockholm låg väldigt tidigt på deras turné, men på Youtube hade jag hittat klipp från deras introgrejor. Där såg jag att sångaren Bruce Dickinson sprang in och gjorde ett hopp i mitten av scenen. När jag sedan fotograferade dem var jag beredd på att det skulle hända. Konserten började med en trumsektion, de andra gick på och till sist kommer Bruce spingades och hoppar. Då gällde det att vara med, för det hände på en sekund.

– Det blev en bra bild, minns Petter.

Sprang runt mer i början

Petter fotograferar sedan en lång tid tillbaka med två kamera­hus, eftersom han snabbt behöver kunna växla ­mellan vidvinkel och tele för att inte missa några bilder. Därför sitter det nu ett 24–70mm och ett 70–200mm monterade på kamerorna.

Men emellanåt använder Petter även ett fisheye-objektiv.

– Det kan vara kul för att inte bara få de vanliga bilderna. Du kan gå härifrån med 200 bilder som ser likadana ut, då gäller det att utmana sig själv och att försöka variera sig så mycket som möjligt.

Kan du bli nervös innan konserten, om det är mångauppdragsgivare som ska ha bilder?

– Absolut, men mer förr. Jag har fotograferat över 1500 ­konserter så rutinen finns ju där. Jag är ganska trygg i det jag gör.

Därför vet Petter vilka utmaningar som väntar, och hur han bäst agerar för att få bilder – bland annat nere i det så kallade diket framför scenen.

– I början sprang jag runt mycket mer. När artisten sprang åt ena änden av scenen så kutade jag efter, men jag hann inte ens dit innan artisten hade vänt och sprungit åt andra hållet. Numera tittar jag mer för att få en känsla för vad som kommer att hända. Då fångar jag fler unika ögonblick, typ att någon kastar en gitarr. Eller om någon står på en tunna, då kan man ju räkna ut att personen kommer hoppa ned från tunnan.

Vi lämnar kontoret och beger oss till scenens bakre ingång. Där finns kommunikatören Malkolm som ska guida fotograferna till rätt plats.

– Är ni peppade för det ni ska göra? Har ni kollat med turnéledaren? frågar Malkolm oss.

– Yes. Det var soft, man kunde typ vara överallt, svarar Petter.

Än så länge är det bara vi, men ytterligare en fotograf dyker snart upp.

Ljuset på scen skiftar

Vi leds in i diket för att invänta konserten. Här kommer vi att få vara under de tre första låtarna, vilket är standard när det handlar om konsertfotografering.

– Det finns många teorier till varför det är så, men ingen verkar längre veta helt säkert. En anledning är i alla fall för att dikespersonalen ska kunna jobba obehindrat. På festivaler kan det till exempel hända att människor behöver lyftas över staketet.

Hinner du fotografera det du vill under tre låtar?

– Jag skulle säga att jag tar färre bilder i dag, än vad jag ­gjorde i början. Då tog jag bilder på allt, hela tiden. Nu gör jag ett urval redan innan jag tar bilden. »Är det här värt att ta?« »Ja eller nej.« Och så behöver man inte ha en kamera som tar tio bilder i sekunden, det räcker att ta en – i rätt ögonblick.

Här på Gröna Lund har Petter fotograferat så många gånger, att han vet vilka vinklar som fungerar bäst. Men trots det är varje spelning unik och han måste hela tiden anpassa sig.

– Förutsättningarna kan först se ut på ett visst sätt, men efter en halv minut kan allt ha förändrats. Ljuset skiftar och det finns vissa ljussättningar som är knepiga.

Som vilka då?

– Mycket magenta klarar inte kameran av. Att försöka skapa bra hudtoner i magenta går inte, det blir bara knäppt. Rå­formatet räddar en hel del, men inte allt.

På andra sidan av staketet är det nu fullt av män­niskor som tittar förväntansfullt upp mot scenen. Pulserande musik börjar höras över området, som ett intro. Petter blickar åt alla håll för att se varifrån Movits kan tänkas komma. Men än syns de inte till.

Att vi står nära scenen råder det ingen tvekan om. Det stora antalet bashögtalare, som fyller utrymmet under scengolvet, får kroppen nästan att vibrera. Men i öronen har vi i alla fall pluggat i öronproppar.

Introt klingar ut och från scenens bakre del kliver nu Movits in. Låten »Ohio« är först ut och Petter börjar fotografera. Allra först blir det ett par exponeringar mot ett ­skrikande fan som uttrycker sin glädje över att se artisterna på scenen. Snart riktar även Petter sin uppmärksamhet åt det hållet.

Rent praktiskt arbetar han med fokusering på tum­knappen, som han håller nedtryckt så länge han vill att det ska vara följande fokus. Bländare och slutare ställer han in manuellt.

– Jag ligger gärna på en 400-dels sekund, om det går. Jag kan gå ned till en 250-del eller 100-del, men därefter får artisten gärna sitta still.

Bländare?

– När det är så här, då blir det nog 2,8 ganska snabbt för att maxa ut det.

Petter syftar på att det skymmer. Snart kommer det att vara mörkt, vilket ger scenbelysningen en allt mer fram­trädande roll. Något regn syns ännu inte till, men det är nog bara en tidsfråga.

Tre låtar passerar. »Oj, redan« tänker jag när vi leds ut ur diket. Som tur är får Petter nu fortsätta uppe på scenen, eftersom Gröna Lund står som uppdragsgivare. När vi kommer dit och ser publikhavet nedanför oss, då förstår jag vad Petter menar med kickar. Det är något speciellt att befinna sig bredvid artisterna, framför tusentals människor.

Men rätt vad det är ser jag ingenting. Ljusteknikern tycks vilja ha mer rök på scenen, och Petter försvinner bort som i en dimma.

När den lättar återtar han fotograferandet, bakom artisterna.

– Det blir ganska mycket ryggar. Men jag tycker det är kul att försöka få fram samspelet mellan publiken och artisterna.

Känner du att du besvärar dem på scenen?

– Jag tror knappt att de ser mig.

Har det hänt att publiken har klagat?

– Kanske inte så mycket på de här stora scenerna. Snarare när det är en liten festivalspelning och det har varit få i publiken. Då har någon kunnat säga »stå inte upp framför mig«.

Effektiv med redigeringen

När vi lämnar scenen kommer regnet. Vi tar oss igenom publiken för att först komma till VIP-läktaren och sedan upp på plattformen vid åkattraktionen »Eclipse«. Petters »access all areas«-pass gör det möjligt för honom att söka andra kompletterande fotovinklar.

Efter en stund är han nöjd och vi återvänder till kontoret. Från ett halvöppet fönster hör vi fortsättningen av konserten, samtidigt som Petter tar fram sin dator för att göra ett urval bland bilderna. Av cirka 500 stycken ska 15–30 levereras till Gröna Lund och utöver det ska bilder upp på sajten rockfoto.nu.

– Det var lite klurigt ändå. De körde mest ljus bakifrån och mycket rök, säger Petter medan han bläddrar bland ­bilderna i Lightroom.

Att vara effektiv med redigeringen är ofta viktigt, inte minst när det finns många beställare.

– Kvällstidningarna vill ha bilder snabbt. Och om jag fotar på samma spelning som TT är det en fördel att skicka in bilderna före dem – för att medier ska välja våra bilder i första hand.

Men ikväll är det bara Gröna Lund som är beställare, och Petter hinner prata med mig samtidigt som han fixar med kontraster och skuggor i bilderna.

– Man får gärna ta i när man redigerar konsertbilder, och inte vara rädd för att öka exponering och kontrast ordentligt för att skapa tryck i bilderna. Jag gör en bild och sen kopierar jag inställningarna till nästa. Ljuset förändrades hela tiden så det går bara att applicera en grundinställning, som jag sen får justera.

Vad är det som avgör om det är en bra bild?

– Om jag får en känsla för den. Jag kan tycka att det ärokej om bilden inte är perfekt skarp, om känslan är härlig i den.

Kommunikatören Malkolm kommer in på kontoret, och frågar Petter glatt:

– Blev det några bra bilder?

– Helt okej tror jag.

– Du säger ju att du gillar regn.

– Ja, precis. Men det kom tyvärr lite senare, efter att vi hade gått ut från diket.

Petter säger det med ett skratt, men är samtidigt seriös kring att regn kan bli effektfullt på bild.

Passande nog har Movits nu kommit fram till låten »Dansa i regnet« – något som publiken bokstavligen kan göra. Petter blir samtidigt färdig med sin redigering och skickar bilderna vidare till Gröna Lund. Redan innan konserten är över finns bilderna uppe på deras sociala konton.

Medan Petter plockar ihop sina saker frågar jag om han brukar träffa artisterna i samband med en konsertfoto­grafering.

– Ganska sällan. Oftast på spelningar går man in ganska sent och har inget med backstage-området att göra. Vi leds in, fotar våra låtar och så leds vi ut.

Att umgås med de som uppträder är inte heller en drivkraft för Petter.

– Många jag träffar tror att man gör det här för att man vill hänga med artisterna. Men jag har väldigt lite sug efter det, det är inte alls därför jag gör det här. Jag tycker att det som händer på scenen är det roliga, det som händer bakom är inte min grej.

Rockfoto är som sagt en bisyssla för Petter. Men det är foto som gäller för honom även till vardags, på heltid. Och hemma har han och sambon en tvåårig son.

– Så det finns helt klart mindre tid att springa på konserter, men någon kväll i månaden kan man absolut göra det, säger han.

Du tycker fortfarande att det här är kul,efter elva år på Rockfoto?

– Ja, det är det. Man har förstås ägnat mycket tid åt att vänta, och det är väl det som är den lilla nackdelen. Men det uppvägs av kicken.

Om han fick någon sådan ikväll är osäkert. För han har trots allt fått uppleva en del under sina år.

– Jag stod bakom Avicii på Bråvallafestivalen för några år sedan – det var mäktigt. Med 50 000 personer i publiken.

Hur många som såg Movits den här kvällen vet jag inte, men ändå tillräckligt många för att det ska uppstå en trängsel när vi går bort från nöjesparken. Normalt sett brukar Petter hinna lämna området innan konsertens slut, men då har han förstås inte haft Kamera Bild i släptåg.