Roger Turesson: Med fokus på den vanliga människan

Han dyker upp på min datorskärm, ledigt klädd i en huvtröja. Roger Turesson är inte i tjänst och befinner sig hemma när vi »möts« för en intervju. Men även då han jobbar är hemmet hans bas – numera.

Roger Turesson

Ålder: 64 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Fotograf på Dagens Nyheter.

Aktuell med: Den stora vinnaren på Årets bild-tävlingen i år. Vann åtta priser varav de två prestigefyllda för Årets bild och Årets pressfotograf. Ger till hösten ut fotoboken »Passage«. Är även tillsammans med Alexandra Urisman Otto aktuell med reportageboken »Gretas resa«, en bok om Greta Thunberg som ges ut i höst.

Utrustning: Canon 5D Mark IV och Canon 1D X Mark II, samt flera olika objektiv.

Webb: rogerturesson.se

Det är våren 2020. Det är social distans som gäller.

– Vi försöker ha så lite folk som möjligt på redaktionen. Alla fotografer har hemmet som bas och bildredaktörerna sitter också hemma. Så det blir mycket Google Hangouts, men det fungerar rätt bra, säger Roger.

I vanliga fall utgår han från Gjörwellsgatan i Stockholm, där han sedan 13 år tillbaka jobbar på Dagens Nyheter. Men Sveriges största morgontidning produceras just nu till stor del på distans.

– Vi är i och för sig ganska vana, framför allt vi fotografer, att jobba från fältet. Att skicka och leverera på plats. Det är inte en så stor omställning för oss, förklarar Roger.

När han väl lämnar hemmet för att åka ut på fotouppdrag, ser han till att hålla avstånd.

– Vi hade ett bra möte med en läkare som drog lite riktlinjer för hur vi ska tänka och jobba. Det blir fler bilder som är distanserade, det har man kunnat se de senaste veckorna. Vi håller avstånd och går inte in i alla miljöer, om det inte är noga förberett. Det är framför allt för att skydda dem som vi fotograferar.

Har du varit med om något liknande tidigare?

– Nej, det har jag inte. Jag har ju bevakat en hel del konflikter och befunnit mig i länder där det har varit undantagstillstånd – men då på grund av krig eller oroligheter. Så jag känner igen situationen med en öde stad och tomma gator, men det här är ändå något helt annat. Dels att det händer i vårt land, men också att det händer över hela världen. Det är samma problem överallt – väldigt speciellt.

Från Carola till Greta

Tidigare i våras fick Roger även sitta hemma och »taemot« flera av de mest prestigefyllda priserna i Årets bild-tävlingen. Den vanliga prisgalan var inställd på grund av coronaviruset och istället tillkännagavs vinnarna via en film på Youtube. Roger vann Årets bild och utsågs till Årets pressfotograf, bland annat. Totalt blev det åtta priser detta år – i tävlingen som Roger vann för första gången redan 1983.

– När man tittar tillbaka så blir man lite mörkrädd faktiskt, säger han och skrattar.

Då 1983 föreställde vinnarbilden Carola, eller snarare hennes fötter.

– Fokus ligger på barnen som står och trängs framme vid scenen. Man ser bara hennes skor, men hon hade alltid samma skor så alla visste att det var hon ändå. I alla fall 1983.

Nu 2020 föreställde Årets bild Greta Thunberg, »fångad i stormens öga« som juryn skrev i sin motivering. Roger fotograferade bilden i Spanien den 6 december 2019. Fem dagar senare utsågs Greta till »Person of the Year« av Time Magazine.

– Bilden är tagen i samband med en klimatmarsch, som hon normalt brukar gå i täten för. Men det var så mycket media och så mycket människor som trängdes runt henne, att de blev tvungna att stoppa in henne i en elbil istället. Hon kunde inte gå en meter.

För många ger bilden säkert associationer till en rockstjärna som skyddas från alla skrikande fans. Roger håller med om jämförelsen, även om han är medveten om hur Greta ser på situationen.

– Hon vill lägga mer fokus på rörelsen, än sig själv. Hon gillar inte den typen av situationer när det blir för mycket fokus på henne.

Roger vet. Han har tillsammans med DN-reportern Alexandra Urisman Otto följt Greta sedan hon satt ensam på Mynttorget med sitt plakat »Skolstrejk för klimatet«.

– När hon satte sig där var det en del nyheter om det, men de var ingen som jobbade lite mer på djupet. Vi kände att det här är en otroligt spännande människa, med den rörelse som byggs kring henne.

Senare hösten 2018 publicerades ett stort reportage i DN:s lördagsmagasin om Greta. Då hade Roger tillbringat många fredagar de gångna månaderna, sittandes bredvid henne.

– Det handlar ju väldigt mycket om det här inom dokumentärfotografi: att bygga ett förtroende hos dem man ­följer. Att man är ärlig med vad man vill, att man är lyhörd och att man utmanar sina egna förväntningar – för att se vad som händer.

Det som kom att följa kunde förstås ingen förutse. Men tack vare att Roger och Alexandra tidigt hade etablerat en kontakt fick de förtroendet att följa Greta även fortsättningsvis.

– Att kunna vara med henne lite mer privat, till exempel att sitta med på tåget under resor genom Europa – det är otroligt värdefullt både text- och bildmässigt. Samtidigt är det också viktigt att man är tydlig, att vi är journalister och att vi har ett uppdrag att vara objektiva.

Roger tycker att det har varit väldigt intressant och nästan som ett privilegium att få följa den resa som Greta har gjort.

– Hon har utvecklats otroligt som person. Hon var ganska blyg och tystlåten i början. Hon gillar ju inte att hålla på och småprata, oviktigt kallprat är inte hennes grej. Och det passar mig väldigt bra, för då behöver inte jag som fotograf hela tiden hålla på och snacka med henne och ha en dialog, så som man måste med många andra människor. Utan jag kan fokusera på att få bilderna istället.

Vad tror du att de här bilderna kommeratt betyda i framtiden?

– Svårt att säga, men jag kan tänka mig att de är lite intressanta. När jag under den första perioden fick höra att hon skulle träffa Arnold Schwarzenegger på en miljökonferens, tänkte jag »wow, Greta och Arnold, den bilden måste vi ha«. Men nu har hon i stort sett mött alla världens ledare på ett eller annat sätt, så nu är det nästan de här första bilderna – när hon var helt ensam och drog igång sin strejk – som faktiskt känns mest exklusiva. Därför är jag väldigt glad att vi fick en tidig kontakt.

400 000 svartvita negativ och exponeringar

När coronapandemin bröt ut var Roger mitt uppe i arbetet med att slutföra en ny fotobok. Planen var att den skulle ha gått till tryck i april, men fick senareläggas på grund av viruset. Nu siktar han istället mot hösten.

Boken är en retrospektiv, där många av bilderna är tagna under hans år på DN. Men även material längre tillbaka i tiden finns med.

– Jag hade till exempel 400 000 svartvita negativ och exponeringar från Expressen-tiden att gå igenom, berättar Roger som jobbade där under en stor del av 80- och 90-talet.

Han ser dock inte boken som något historiskt dokument. Att täcka en flera decennier lång fotokarriär blir för spretigt, menar han.

– Men med lite hjälp har jag hittat en röd tråd, tycker jag. Den grundar sig på att jag alltid har varit väldigt intresserad av vad som händer runt omkring. Även om jag är på en stor händelse har jag alltid tyckt att det är spännande att rikta kameran mot tanten som sitter och väntar på kungen, istället för kungen själv. Många av mina bilder visar snarare den vanliga människan än de kändisar och presidenter som man har stött på. Därför är den röda tråden i boken den vanliga människan.

Roger tror att detta omedvetet har funnits med honom under alla år som fotograf.

– Jag känner igen mig själv i de här människorna. Jag kommer själv från ett litet samhälle i Västergötland och identifierar mig med den vanliga människan.

Kom in i yrket som volontär

Trädet heter orten där Roger växte upp. Sedan tonåren hade han drömmen om att bli fotograf, men på den tiden fanns det inga skolor för att bli bildjournalist. Christer Strömholms legendariska fotoskola hade precis lagts ned och Nordens Fotoskola fanns inte ännu. Men tack vare kusinen Ove Artursson, fotograf på Nya Lidköpings-Tidningen, fick Roger in en fot där.

– På den tiden var det många, även skrivande reportrar, som kom in i yrket genom att börja jobba som volontärer. Det vill säga att man jobbade gratis och lärde sig yrket på det sättet. Så det blev min ingång, jag var där i ett halvår.

Därefter väntade sommarvikariat på Borås Tidning, där även Lars Tunbjörk vid den tiden hade ett fotovikariat. Roger blev kvar på tidningen i några år.

– Det var en jättebra skola. Där lärde jag mig yrket från grunden.

Efter att ha frilansat i Göteborg en period fortsatte resan 1983 till Stockholm och Expressen.

– Då var det otroligt kul att vara där. De satsade verkligen på bilden och utgick mycket från den när de planerade och layoutade tidningen.

Nästan två decennier senare valde Roger att återgå till en frilanstillvaro och kom även att starta agenturen Moment tillsammans med fotografer som Pieter ten Hoopen, Chris Maluszynski och Elin Berge. Men även om frilanslivet hade sina fördelar saknade han att vara på en tidning.

– Jag längtade tillbaka till en redaktion, jag tycker det är kul med journalistik och att jobba tajt tillsammans.

Därför blev det 2007 jobb på DN. Först som bildchef och sedan 2010 som fotograf.

Gulfkriget – komplicerat att bevaka

Rogers första konflikt ägde rum i början av 90-talet. Alltså hans första bevakning av ett krig. Irak hade invaderat Kuwait och det bildades en allians med USA och Storbritannien i spetsen, som skulle befria Kuwait. Det som kom att kallas för Gulfkriget.

Roger jobbade då på Expressen och fick frågan om han ville åka.

– Jag tyckte att det verkade spännande och intressant. Sen när jag kom hem därifrån kände jag att »varför ska man utsätta sig för det här«. Egentligen är det mycket trevligare att åka på en olympiad eller att göra jobb där man inte ser så mycket lidande.

Men responsen han och reportern möttes av när de var tillbaka i Sverige, fick Roger att inse betydelsen av deras arbete.

– Det var innan mejlens tid, så det låg en bunt med hundra brev på redaktionen där folk skrev att vår bevakning var jätteintressant eftersom vi visade något annat än vad CNN gjorde.

Bevakningen av detta krig var komplicerad. Inga medier fick följa med trupperna till fronten, förutom vid enstaka tillfällen då de fick åka med i en helikopter för att fotografera under överinseende. Men detta gällde endast för ett fåtal medier – Sverige fanns inte med på listan.

– Så vi »gangstrade« och lyckades ta oss upp till fronten genom att köra genom öknen. Vi körde enormt mycket bil och satt och väntade, framför allt fem veckor innan invasionen väl började. Det var en ansträngning.

Var ni inte nervösa, när ni tog egna vägar på det här sättet?

– Ja, det var vi ju. Bland annat pratades det om att Saddam Hussein skulle kunna utrusta sina scudmissiler med kemiska vapen. Det är klart att det var rätt obehagligt när flyglarmet gick. Då var det ett tufft läge.

Men den positiva responsen från läsarna fick Roger att intressera sig ännu mer för utrikespolitik och konflikter. Han har sedan Gulfkriget fortsatt att resa till platser där oroligheter råder, och bland annat bevakat Jugoslavien­krisen och nu på senare år kriget i Syrien. Hans riskbenägenhet förändrades dock en aning när han fick barn.

– Det gjorde att jag blev mycket mer försiktig. Det finns ju olika metoder. Man kan lätt tro att det i ett land med krig, pågår krig överallt. Men väl där kan man välja att ta sig till en stad i krigets utkant och därifrån bedöma riskerna för att åka vidare.

Roger menar dessutom att bevakningen från frontlinjen inte alltid är det mest meningsfulla.

– Ofta tycker jag att det som är mest talande och som berättar mest om ett krig, det är att skildra livet för kvinnor och barn – de civila. De som egentligen drabbas hårdast av kriget. Det är de människorna man identifierar sig med, mer än vad man gör med generaler och soldater.

Finns en vardag även i kriget

När Roger och en reporter åkte till Syrien för DN:s räkning var det viktigt att de inte tog några onödiga risker, förklarar han.

– DN driver aldrig på utan det är vi själva som säger att »nu bedömer vi att vi kan åka till Aleppo«, till exempel. »Nu har vi en fixare här som är trovärdig och han har hittat ett system där han skickar en taxi som kör före oss och kollar så att vägspärrarna inte är bemannade av IS-anhängare.«

Att ha en tolk, eller fixare som det också kallas, är a och o för att kunna arbeta på plats. I Syrien hade de Yassir till sin hjälp.

– Han var i min ålder och hade fyra, fem barn. Då är man inte lika riskbenägen som en 19-åring som vill tjäna lite snabba pengar. Men sen vet man ju inte, det kan ändå hända att man kör fel väg eller att det händer något som ingen har kunnat förutse.

Varför är det viktigt att vara på plats?

– Det är en närvaro. Om vi ska skildra konflikten i Syrien, då är det väldigt viktigt att vi är där både med fotograf och reporter.

Roger berättar om konstnären Khalifa, en ung man som åkte runt i Aleppo och sprejade smileys på raserade husväggar – för att i kombination med något positivt textbudskap försöka ingjuta hopp i människor. Roger hade hört talas om Khalifa och ville gärna få kontakt med honom, men det visade sig vara en utmaning.

– Yassir hade försökt att leta reda på honom, men han sa att »det är omöjligt, jag har försökt nu i flera veckor«. En dag var vi på en plats som hade träffats av en stor scudmissil, där en stadsdel var helt förstörd. När jag går runt där och fotograferar ser jag att det kliver ut en ung kille ur en bil och tar fram en sprejburk. Då förstod jag precis vem det var, så jag hittade ett bra läge och plåtade på. Allt stannade av, alla stod och tittade på honom. Erik Ohlsson (DN:s Mellanösternkorrespondent) som var med fick några talminus med Khalifa, och sen hoppade han in i bilen och försvann lika snabbt som han kom.

En mytomspunnen person som gav liv åt Rogers och Eriks bevakning.

– Jag tycker att man får en helt annan känsla för vad det är som händer, när vi berättar om honom. Eller om andra människor i vardagen, för de har sin vardag också. De har fortfarande en svärmor som de tycker är skitjobbig och som de tvingas att dela flyktingtält med, eller de har någon i familjen som har cancer. Alla de här vardagsproblemen pågår ju ändå, även om det är krig. Jag tror att det ger en närvaro, och att man som läsare får lättare att identifiera sig med de här människorna och förstår problematiken.

Blev frustrerad i Nordkorea

Vid senaste Årets bild-tävlingen fick Roger även priser för sina bilder från Nordkorea. Han hade under lång tid försökt att komma till det slutna landet, innan han till slut släpptes in.

– Det är väldigt svårt att få ett visum som journalist till Nordkorea. Ett tag var jag inne på att försöka åka dit som turist, men det visade sig också vara helt omöjligt. Googlar de på mitt namn och utseende, så ser de ju att jag är fotograf.

Men 2017 erbjöds DN:s dåvarande Asienkorrespondent Torbjörn Petersson att besöka landet. Även Roger var välkommen.

Anledningen: Nordkorea ville locka fler turister från väst och dessutom öppna upp för ett samarbete kring sport.

– Första dagarna var vi runt till stora, tomma idrottsanläggningar som de ville visa upp. Jag plåtade den ena efter den andra – inte så bildmässigt, men då får man hänga på och se glad ut.

Mellan de officiella besöken försökte Roger fånga vardagslivet i Nordkorea. Även om det inte var helt enkelt.

– Programmet är styrt i detalj, timme för timme, och det går inte att avvika. Man får också skriva på ett papper att man inte får fotografera något utan att fråga guiderna som vi har med oss.

Men Pyongyang Marathon var okej för Roger att fotografera.

– Där var det cirka tusen västerlänningar som sprang. Det är en riktig sådan här »bucket list«-maraton, för man springer in på Kim Il Sung-stadion där det sitter 50 000 människor och jublar. Någon sa att det var som att springa en OS-final.

2019 fick Roger och Torbjörn besöka Nordkorea igen, då de bland annat reste till en nordlig provins med en större fattigdom.

– Vi hade fyra guider med oss, plus chaufför. Jag såg då från bilen en man som gick och drog en plog, i brist på häst eller traktor. Det var ute på en platå, väldigt vackert med dimma. En helt fantastisk bild om jag hade fått kliva av där och fotografera. Men då satt alla fyra guiderna och tittade på min kamera. Det var oerhört frustrerande.

Roger beskriver det som att han nästan blev galen.

– Jag hade glömt bort det mellan de två resorna, hur otroligt frustrerande det var. Men sen när jag väl kommer hem och sitter med materialet, så inser jag att det ändå är unikt på många sätt. Det är ett så speciellt land med miljöer som man inte hittar någon annanstans. Det har ändå ett värde, och frustrationen – den lägger sig lite efter ett tag.

90 procent mellan 28 och 35mm

Jag frågar Roger hur han komponerar sina bilder, vad som styr utsnittet. Men svaret blir att han inte tänker så mycket – det sitter i ryggmärgen. Och det kan man förstå. Däremot har han i samband med den nya boken gjort en analys av sitt fotograferande, genom att titta på exif-information.

– Jag gick för skojs skull in på alla digitala bilder och ­kollade vilken brännvidd jag har använt. 90 procent låg på mellan 28 och 35mm.

Vad tror du att det beror på?

– Jag försöker alltid att jobba med innehållet i motivet. När jag rör mig i städer, som i Nordkorea, ser jag det som ­scener. Och jag försöker bygga bilder därifrån, gärna med flera komponenter som kontrasterar mot varandra. På sistone har jag även mer och mer försökt att plåta med 50mm, vilket är ett rätt svårt objektiv att plåta med. Men ibland kan man lyfta motiv genom att ta några steg tillbaka.

Rogers tankar kring komposition fick jag ändå svar på, och objektiven – de monterar han på sin Canon 5D Mark IV i första hand. Även en Canon 1D X Mark II kommer till användning när han behöver snabbheten vid sport.

Han är dessutom lite nyfiken på Canons nya spegellösa system, men är ännu inte helt bekväm med att »titta på världen genom en tv-skärm istället för en lins«, som han uttrycker det.

Känner du att du har samma driv i dag,efter alla år som fotograf?

– Så är det absolut. Och det är mycket tack vare att det är så kul att jobba på DN, med kollegor som är väldigt inspirerande. Vi peppar varandra och har bra kreativa snack.

Du fortsätter att jobba?

– Jag börjar närma mig den ålder då jag kan gå i pension. Men just nu känns det jättekul att fortsätta jobba. Jag går på det, så får vi se vad som händer.