Så hamnade Pagrotskys segerdans i Aftonbladet

Efter segern mot Paraguay var segeryran på Sergels torg nära kokpunkten. Det hörde jag på radion när jag satt på mitt andra jobb Sändaren och fixade bilder på glada tv-tittare som sett matchen.

Jag hörde hur radioreportern berätta hur folk kastade sig i fontänen samtidigt som jag skärpte och cmyk:ade.

Väl klar med alla bilder en timme efter matchens slut tänkte jag att firandet kanske fortfarande pågick. Firandet var kanske inte lika intensivt, men nån bild skulle jag väl kunna få. Jag kunde ju i vilket fall ta den omvägen till tunnelbanan.

Framme vid Sergels torg var det totalstopp i trafiken och alla bilar tutade i glädje eller ilska. Mitt i smeten, intill fontänen hade ett tjugotal ungdomar hoppat upp på taket på en röd SL-buss samtidigt som alla andra gungade bussen.

Jag såg att det inte fanns några poliser på plats och tänkte att om detta fortsätter måste polisen snart komma. Jag antog också att de flesta fotografer skulle gått hem.

Mycket riktigt.

Inga fotografer fanns på plats. Jag hann ta en hel del bilden innan polisen kom och motade bort ungdomarna. Bilderna blev dramatiska och bra när de kvinnliga poliserna fick kämpa för att hålla undan alla segerrusiga unga.

Först när bussen kommit iväg såg jag andra fotografer som antagligen hört på polisradion vad som pågick.

Nöjd med vad jag fått styrde jag kosan mot tunnelbanan. Hem och skicka bilder.

Några meter från bussen upptäckte jag en klunga ungdomar. Jag slog en snabb blick och upptäckte något som inte stämde. Där, mitt i klungan, stod en liten lurvig man. Paggan. Glad som en sol poserade han för mobilkamerorna.

När jag började fotografera var det som att Paggan gick upp i högre växel. Han började posera och dansa med ungdomarna. Mitt blixtrade lockade ännu fler. En såg inte vem som stod i mitten utan kastade sig på och över Paggan. Jag hann tänka på att jag kanske skulle ingripa och rädda honom innan hans kalufs och skägg dök upp igen.

Först när jag slutat fotografera och kollade bilderna på skärmen upptäckte jag att Paggan hade tre livvakter med sig.

Paggan ställde sig och tog upp sin Sony Ericsson-mobil och tog några skakiga bilder på ungdomarna.

- Bilderna blir inte så bra som dina, sa han.

- Du får väl jobba på det, svarade jag.

Sen undrade givetvis Paggan vilken tidning jag fotograferar för.

- Sändaren, systertidning till Kyrkans Tidning sa jag. Fast jag skickar bilderna till bildbyråerna sa jag tröstande när han såg lite besviken ut.

På tunnelbanan hem ringde jag Aftonbladets nyhetstips.

- Du kan väl mejla in bilderna, svarade någon föga engagerad.

Sagt och gjort. Jag skickade in bilderna vid tvåtiden på natten och efter två minuter ringde det i telefonen.

Det var bildredaktören Eric Roxfelt som ringde.

- Vilka fina bilder. Paggan förnekar sig aldrig. Vi ska göra ett kollage med bilder från segerfirandet. Vill du sälja bilderna till oss?

Jag svarade ja på den givna frågan och förhörde mig om priset. Vi kom snabbt överens om 2000 kronor plus moms. Helt ok tyckte jag som lovade att inte sälja till Expressen.

Senare under natten kom ett mejl från biträdande nyhetschefen Pether Engström. Han tackade för de fina bilderna och bjöd in mig på fika.

Någon dag senare var jag uppe på Aftonbladet och blev förevisad lokalerna.

Efter att jag visat några bilder frågade Pether:

- Vill du börja frilansa för oss?

Vad detta kommer att innebära vet jag inte. Någon gång kommer säkert telefonen att ringa.

Sedan bilden på Paggan publicerats har Aftonbladet använt bilden två gånger till för i samband med att de berättat om hur Paggan blivit en av Sveriges mest kända politiker.

Bilderna på när polisen räddade SL-bussen var ingen intresserad av.