https://www.kamerabild.se/nyheter/sa-sj-str-m-framg-ngsrik-pressfotograf
35254
Nyhet

Åsa Sjöström - framgångsrik pressfotograf

Totalbetyg

I en tid då många tidningars framgångsrecept stavas nyheter, livsstil och lättsmält underhållning har utrymmet blivit mindre för genomarbetade bildreportage. Men många fotografer vägrar att sluta tro på bildens kraft att förändra. Åsa Sjöström är en av dem. Möt en bildjournalist i världsklass.
  • TEXT Bo Ignell
    Publicerad 11 år sedan
    2008-01-12 10:58

Text och porträttfoto: Bo Ignell Foto: Åsa Sjöström

Åsa Sjöström hämtar mig i en röd Volkswagen Golf vid Malmö Central. Hon kommer direkt från jobbet på Sydsvenska Dagbladet där hon har suttit i möte på förmiddagen. Just den här lite sömniga klämdagen händer inte mycket i stan. Det är helt okej att en av tidningens fotografer försvinner iväg på en intervju i ett par timmar.

Vi åker till ett bra fik i Rörsjöstan. Åsa har koll, hon bor med sin pojkvän Daniel Nilsson, också fotograf, ett stenkast bort.

Åsa Sjöström blev en kändis bland fotointresserade och journalister förra året när hon vann ett av världens mest prestigefyllda fotopris, World Press Photo. I det vinnande reportaget i klassen Arts and Entertainment skildrade hon balettdansöser på en dansskola i Moldavien. Egentligen hade Åsa tänkt åka till Indonesien för att berätta om läget för tsunamioffren i Banda Aceh sex månader efter katastrofen, men hon insåg att det skulle bli för dyrt att finansiera på egen hand.

4.jpg

Översta bilden: Pojke med okänd far. Hans mor har varit utsatt för trafficking i S:t Petersburg två gånger och den senaste gången tog hon med sig sin son. När hon åter blev gravid lyckades de fly. De gömde sig i en park och överlevde genom att leta mat i soptunnor. Efter några månader räddades de.

Nedre vänstra bilden: Moldavien är ett av Europas fattigaste länder. Nästan en av fyra medborgare arbetar utomlands som gästarbetare. Moldavien är också hårt drabbat av trafficking. De flesta offer är unga flickor mellan 15-25 år som säljs utomlands för sexuella tjänster.

Nedre högra bilden: Cell 3 i Criuleni, en liten by i Moldavien. De två kvinnorna delar en kall och fuktig cell med en järnhink som toalett. Den bortre väggen är täckt av frost. Fångarna har klagat på tortyr, obefintlig sjukvård och på att de inte får lov att promenera. En del av fångarna får stanna här upp till två år innan rättegång.

Foto: Åsa Sjöström

Dålig säljare

Istället gick resan till Moldavien, Europas fattigaste land. Åsa ville skildra traffickingproblemet, främst ur ett kvinnligt perspektiv. Men det visade sig lättare sagt än gjort. Problemen blev stora, inte minst med vettiga kontakter. Totalt blev det tre månadslånga Moldavienresor och projektet blev mycket större än hon tänkt sig från början. Bildreportaget om dansöserna var ett sidojobb när hon ändå var på plats.

- Sista resan hade jag vunnit World Press Photo och då fick jag hur mycket hjälp som helst, säger Åsa och visar några av bilderna från traffickingreportaget.

De är tunga och än så länge opublicerade. Få tidningar satsar på den typen av bildreportage numera.

- Och jag är en ganska dålig säljare. Det är min sämsta egenskap. Det är lättare att skicka in till tävlingar, säger hon och skrattar till.

Kanske beror oviljan mot att sälja in sig själv och sina bilder på att hon inte gillar att stå i centrum. Hon har en lågmäld, reflekterande stil och tycker själv att hon är mer av en iakttagare än gåpåare. Många gånger under vårt samtal tystnar hon och söker efter orden.

- Jag är inte försiktig och inte rädd, men jag håller mig gärna i bakgrunden. När jag är tillsammans med människor jag känner är jag ju inte sådan, men visst - jag tar aldrig över.

Om man tittar på en av dina klasskamrater från Biskops Arnö, Pieter ten Hoopen, så är ju han…

- Väldigt framåt - ja, det är en bra egenskap om man vill sälja in något.

2.jpg

För reportaget "Se mig" i Sydsvenskan. Systrarna Plosjö modellar för herrtidningen FHM och blir duschade med bilschampooch vatten hela dagen.

- Jag ville skildra vad som finns bakom den typ av bilder som syns i herrmagasin. Jag ville också förstå vad som driver tjejerna. Jag följde dem under ett halvår men de bästa bilderna kom sista dagen. När reportaget hade gått var det många skolor som hade diskuterat runt reportaget. Foto: Åsa Sjöström

Bilder ska vara långsamma

Men hon säger det utan missunnsamhet. Pieter ten Hoopen är en god vän hon gärna diskuterar bild med.

- Jag blir jätteinspirerad av vänner och kolleger som jobbar som jag. Elin Berge, Sanna Sjösvärd och jag pratar väldigt mycket bild. Och min sambo Daniel givetvis. Utan dem hade det varit jobbigt.

Störst inspiration och förebild är ändå hennes mamma poängterar hon. Men även andra människor och upplevelser i allmänhet. Och Åsa slukar fotoböcker. Favoriten just nu heter William Eggleston.

- Jag blir väldigt inspirerad av fotografer som inte fotograferar som jag själv. De ser saker som jag inte ser. Jag inbillar mig att Eggleston fotograferar spåren av människan. Själv vill jag helst ha människor i mina bilder. Människor är viktigt.

Vilken typ av bilder letar du efter?

- Jag tycker om bilder som är ganska långsamma och väcker frågor. Det är kanske inget vinnande koncept på dagstidningar, men jag vill att människor ska titta länge på mina bilder.

5.jpg

Nyhetsjobb för Sydsvenskan. Terroristmisstänkta blir gripna i Vollsmose som är en förort till Odense i Danmark. Omkring 10 000 människor från 80 olika länder bor under dåliga förhållanden isolerade från det danska samhället. Foto: Åsa Sjöström

Köpte kamera och hundvalp

Hon har alltid varit konstnärligt lagd men att det dröjde innan fotografin blev nummer ett. Även om den första sommarjobbslönen gick till en "gammal skruttig systemkamera och en hundvalp".

Hon fotograferade på gymnasiet men tyckte att allt hon gjorde blev dåligt. Men en granne hemma i Håbo Tibble var fotograf, Jan-Erik Andersson. "Jea" blev viktig för Åsa.

- Jag var jättenervös och gick och knackade på och frågade om jag fick bära hans väskor och vara i hans mörkrum, minns Åsa som tycker att det mötet blev en vändpunkt.

Efter gymnasiet jobbade hon som bland annat servitris, städare och djurvårdare. Och som butiksbiträde på klädkedjan Kookai.

- Det var nog det värsta jobb jag har haft. Jag ville jobba med människor på ett annat sätt. Inte genom att sälja yta.

Istället tog hon ett lån och började på Stockholms Konstskola. Där gjorde hon bland annat arbetsprover för sin ansökan till Nordens Fotoskola - Biskops Arnö. Och Åsa kom in.

- Jag blev så glad att jag grät. Det kändes som en… jag tyckte att jag alltid hade haft det så tufft och kämpigt, men det kändes som en nystart i mitt liv. Det var ju det jag verkligen ville.

3.jpg

Bilden längst till vänster: Mohammed El Masri var en av de första invandrarna som kom till bilskroten för mer än 25 år sedan. När skroten lades ned planerade han att flytta tillbaka till Beirut och försöka försörja sin familj från Libanon med samma typ av jobb.

Mittbilden: Bilskroten i Kvarnby låg några kilometer från Malmö centrum. Män från Sverige, Irak, Somalia, Libanon och andra länder arbetade där i över 30 år innan skroten lades ned i slutet av 2006.

- Bilderna är tagna de sista månaderna och männen hoppas fortfarande på att politikerna skulle ändra beslutet att stänga Kvarnby, säger Åsa.

Kvarnby var en plats med dåligt rykte och det skrevs mycket om det i media. Åsa ville se vilken typ av människor som befolkade Kvarnby.

- Jag var där till och från under ett halvår.

Bilden längst till höger: Osman från Libanon köpte sin del av skroten för två år sedan. Då kände han inte till planerna på att Kvarnby skulle stängas ned. Foto: Åsa Sjöström

Hemma bland utsatta

Åsas storasyster är utvecklingsstörd och hennes pappa är missbrukare. När hon hade vunnit World Press Photo skrev reportern Andreas Ekström en uppskattande, personlig artikel i Sydsvenskan. Han beskrev bland annat hennes stora integritet, som kan misstolkas som distans, "där andra har en tröskel har Åsa Sjöström en palissad".

- Ja, jag kan nog vara ganska svår att lära känna, det har nog med min uppväxt att göra. Men möter jag till exempel missbrukare eller barn till missbrukare är jag väldigt öppen med mina erfarenheter.

Känner du dig hemma när du träffar utsatta människor?

- Ja, det gör jag - absolut. Jag har inga problem med att fotografera någon tuff industriledare men jag tycker inte att det är lika intressant.

Pressfotografer måste kunna göra alla typer av jobb och hittills har Åsa trivts väldigt bra på alla redaktioner där hon jobbat. Även på Aftonbladet där hon gjorde praktik under sin tid på Biskops-Arnö. Hon ville vara på en kvällstidning och en morgontidning. Många elever vill inte vara på en kvällstidning, men Åsa kände att hon ville veta vad hon pratade om. Och tiden på Aftonbladet blev "extremt lärorik och skitkul" tycker Åsa som lyser upp när hon berättar.

- Det var ett ungt, roligt gäng att jobba med och man fick lära sig allt - även fotografera i studio och sätta ljus. Och det är väldigt framåt - man ska alltid vara först och det är snabba puckar.

Men när det blev dags för paparazzijobb sa hon alltid nej.

- Om man ska vara på kvällstidning måste man göra de jobben också. Men det är inte riktigt min grej.

6.jpg

Reportage om båtflyktingar för Sydsvenskan. Fiskebyn Thiaroye i Senegal drabbas hårt när unga män flyr för att pröva lyckan i Europa. Byn har ungefär 20 000 invånare och under en månad förra året omkom 500 pojkar från Thiaroye under sin flykt till Europa. Varje morgon och efter middag går Gorgui till gymmet. Han drömmer om att fly till Spanien och hitta ett jobb så han kan försörja sin mor och resten av familjen. Foto: Åsa Sjöström

Mycket porträtt mot vägg

Sedan dess har hon varit på Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter. Just nu är hon på Nöje och Kultur på Sydsvenskan.

- Jag känner att det blir lite för mycket porträtt mot en vägg. Jag tappar inspirationen lite. Samtidigt tar man sig lite mer tid att jobba med bilderna efteråt när man är på Kultur och Nöje. Gör man vanliga nyhetsknäck ska allt gå mycket snabbare.

Men Åsa försöker också sälja in idéer till söndagsbilagan. Där finns ibland plats för större bildreportage. För att få gehör plåtar Åsa ofta en del redan innan hon presenterar idén. På det sättet kan hon vinna både konstnärlig frihet och tid eftersom det ofta ska gå fort om det blir ett ja. Till sitt förra reportage hade hon helst velat ta om några bilder eftersom hon är så självkritisk.

- Jag tycker aldrig att jag blir färdig. Däremot känner man när ett reportage håller på att utvecklas till något bra.

Men blir du inte nöjd med det du gör?

- Nej, det blir jag inte. Om man blir nöjd kanske man inte utvecklas mer. Och jag blir känslomässigt engagerad i saker jag jobbat med länge. Jag vill ju att det ska se bra ut.

Men kan du stanna upp och njuta när du har framgång?

Svaret dröjer länge.

- Jag är lite… destruktiv - om jag känner mig lycklig brukar jag inte kunna tillåta mig att vara det så länge. Då måste jag hitta på något nytt. Det är nog väldigt relaterat till min uppväxt... nej - nu flummar jag ut. Jag är ganska glad och positiv också.

Har du något tips till den som vill utveckla sitt fotograferande?

- Jag tycker att man ska känna efter vad som står närmast en själv. Om jag tittar på bilden och det känns i mig hoppas jag att det känns så även hos andra människor.

Så man ska inte göra bilder efter vad man tror att andra människor tycker är bra?

- Absolut inte! Det får man inte göra - man ska alltid utgå från sin egen upplevelse.

Inte ens om det är tävling? Måste man inte tänka på vad som går hem?

- Nej, nej - då går det i stöpet! I alla fall hoppas jag det. Man följer kanske en utsatt person som delar med sig av sitt innersta liv - då kan man inte gå omkring och tänka på en tävling. Det vill jag inte ens fundera på.