Saga Wendotte: Möte med mystiken

Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är, men något med bilderna i serien Little People gör att jag i ena stunden upplever dem som söta porträttbilder för att snabbt därefter helt ändra uppfattning. Som betraktare kastas jag mellan olika känslor och jag förstår snart att det är meningen. Fotokonstnären Saga Wendotte har en tanke bakom varje bild och för Kamera Bild berättar hon om vilka de är.

Saga Wendotte

Ålder: 27 år.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Familj: Sambo.

Gör: Fotokonstnär.

Gör jag när jag inte fotar: Har nyligen köpt en lägenhet, så det är mycket inredningsfix. Annars gillar jag att resa och jag åker gärna skidor i Alperna. 

Utrustning: Canon 5DS med objektivet 24–70mm, Adobe Photoshop och Wacom Intuos Pro pen tablet.

Aktuell med: Ställer ut Little People på Villa Elfvik Strand på Lidingö fram till och med augusti.

Webb: sagawendotte.com

– Vissa bilder har en politisk underton medan andra är mer existensiella, förklarar Saga som samtidigt är noga med att påpeka en sak:

– Jag vill inte ge för många pekpinnar utan låta folk läsa in vad de känner. Alla tolkar bilderna utifrån sina referensramar.

Ändå finns det i bilderna olika ämnen som Saga har utgått ifrån, något som står klart när vi tittar närmare på några av dem. Här finns bland annat flickan som i verket »Blue Lily« målar alla liljor blåa.

– Den handlar om hur man ser på världen när man är ledsen. Att humöret kan färga ens uppfattning om saker.

I »Where is Betsy?« står en flicka i en kohage och tittar ned på sin t-shirt med en färgglad hamburgare tryckt mitt på bröstet.

– Bilden är ljus och pastellig, den är glad vid en första anblick. Men man ser sedan att flickan egentligen inte är så glad.

Andra bilder kretsar kring barns leksaker, till exempel bilden där ett syskonpar står iklädda band med patroner och ­hylsor – något som Saga upptäckte fanns att köpa i en leksaksaffär (även om hon till bilden använde sig av riktiga sådana).

– Bilden ställer frågan om varför vi har sådana här saker för barn och vad de uppmuntras till att syssla med.

En kontrast mot det mörka

Det är inte första gången Saga använder sig av barn i sitt skapande, det har hon gjort flera gånger tidigare. En del av hennes verk har även kunnat beskådas i utställningar på Fotografiska, Liljevalchs och Bukowskis. Nu under som­maren visar hon Little People på Villa Elfvik Strand på Lidingö.

Men även om det är barn i bilderna, är det inga porträttbilder i klassisk bemärkelse. Några glada leenden syns inte, snarare ett stort allvar.

– Jag gillar kontrasten mellan det naiva och oskuldsfulla och något som är mer mörkt och mystiskt. Gulliga barn drar in en i bilderna, men sedan finns det mer att upptäcka i dem. Som betraktare ska man inte få obehagskänslor men man ska börja fundera över saker.

Saga arbetar konceptuellt med sina bilder, där hon är mån om att det ska finnas en röd tråd. Allt är planerat med en tydlig struktur i arbetet.

– Jag är inte alls spontan av mig, det har jag aldrig varit när det gäller foto. Mitt sätt att skapa är närmare måleri än fotografi. Jag vill berätta något utifrån mig själv, inte dokumentera ögonblick ur verkligheten.

Bilder med flera beståndsdelar

Det som i slutändan blir en färdig bild har alltid börjat med en skiss. När Saga ser eller hör något som ger henne en idé, ritar hon upp den i ett anteckningsblock.

– Andra skulle inte förstå om de såg skisserna, men för mig är de solklara. Ofta är de ganska detaljerade över hur bilden ska bli, till exempel om det ska vara en speciell ­klänning som barnet ska ha på sig eller om det ska finnas någon specifik färg i bilden.

Arbetet fortsätter sedan med att Saga samlar in det material hon behöver för att kunna »måla« bilden. I serien Little People består respektive bild av mellan fem och 30 olika beståndsdelar, inte sällan fotograferade runt om i världen. Det kan vara får från en hage på Järvafältet utanför Stockholm, ett landskap inhämtat i Kanada och snäckor från Thailand.

– Man ska inte titta på bilderna och tänka att de är tagna på en specifik plats, förklarar Saga sitt klippande i efter­behandlingen.

Men allt började för ett år sedan med att hon hemma i lägenheten fotograferade barnen mot en grå fond.

– Det var väldigt individuellt hur olika barn betedde sig framför kameran, vissa fotograferingar gick smidigare än andra. Jag planerade utifrån hur gamla barnen var och vad de skulle kunna tänkas klara av.

Att fotografera tre- till femåringar krävde dock att Saga tog till vissa knep.

– Jag fick göra det till en lek och emellanåt växla rek­visita så att det hände något nytt. Vissa barn kunde stänga av helt när de tyckte att det var klart, kanske redan efter att jag hade tagit en till två bilder. Då fick jag försöka dirigera om deras fokus till något annat.

För att lyckas med det var hon ibland tvungen att använda sig av godsaker. Så var fallet i »Sea of Sadness« där flickan framför kameran grät sig igenom hela fotograferingen. Även om hon skulle se sorgsen ut, blev det lite väl många tårar för Saga som fick muta henne med en kaka. Något som senare blev en snäcka i den färdiga bilden.

Att jobba med barn kan dessutom innebära att mer oväntade saker inträffar.

– Medan jag skriver en modellrelease med en av föräldrarna hör jag en kraftig smäll från rummet bredvid. Då hade barnen haft ned en tv i golvet. Det var tur att ingen skadade sig, men tv:n mådde inte så bra, säger Saga och ler åt det inträffade.

Större ögon och huvuden

En detalj i bilderna som få kanske tänker på, men som är viktig för att förstärka den surrealistiska känslan, är att barnens utseende har förändrats i efterhand.

– Jag har gjort dem mer docklika med större ögon och större huvuden. Man kan säga att jag har föryngrat barnen i Photoshop genom att ge dem andra proportioner.

Även om dessa justeringar har spelat stor roll för resul­tatet är det inget som betraktaren direkt ska tänka på, menar Saga. Men undermedvetet blir det en effekt som ytterligare förstärker kontrasten – mellan det docksöta och det mörka i bilderna.

Under fotograferingen av barnen använde sig Saga av studioblixtar, för att kunna ha kontroll över ljuset. Resultatet när hon sedan satte samman bilderna med olika bakgrunder, där hon inte använt blixt, gav »lite av en konstig känsla« som Saga uttrycker det. Men det var helt enligt hennes plan.

– Det blir surrealistiskt på flera olika sätt, något som jag tycker är bra. Det finns en kontrast även i ljuset och resul­tatet upplevs mer som måleri än vad det är fotografiskt verkligt.

Har det inte varit mycket jobb för att få ihop bilderna?

– Jo och det här blev ett väldigt stort projekt. Jag hade inte tänkt att det skulle bli så här många bilder, för jag trodde först inte att jag skulle hitta så här många barn. Det har tagit väldigt lång tid att få klart bilderna.

I ditt retuscharbete, vad har du framför allt tänkt på där?

– Själva manéret hade jag klart för mig redan innan jag började: att jag skulle förstora huvudena och göra barnen ännu mer docksöta och gulliga. Jag hade först även en idé om att jag skulle göra dem slitna med påsar under ögonen, men jag löpte inte linan ut med den grejen. I övrigt ville jag att ­färgerna i bilderna skulle vara något dämpade.

Saga förklarar att hon sedan jobbade i steg med retuschen, nästan som en »fabriksproduktion«. Först fri­lade hon alla barnen för att därefter ändra proportionerna. Sedan placerade hon in bakgrunder och justerade färgtoner. Till sist granskade hon bilderna, flera gånger, för att se till att alla olika objekt i bilderna smälte samman på ett diskret sätt.

Att det har tagit tid förstår jag, inte minst när Saga berättar om frilagda grässtrån som syns framför flera av barnen. Men retuschkunskaper har hon. Grunden lade hon redan under sina studier vid Fotoskolan STHLM, och i dag arbetar hon även till viss del med retuschuppdrag vid sidan av sina egna projekt.

Tidskrävande var det dessutom för Saga att ta fram rekvisitan till Little People. Klädesplaggen i flera av bilderna har hon sytt själv, som till exempel en indianmundering för en liten flicka.

– Jag har något begränsade kunskaper vid symaskinen, men jag gillar att pyssla.

I andra fall har hon lånat kläder, som från SVT:s rekvisitaförråd. Då sökte hon framför allt efter kläder som inte skulle kännas för moderna.

– Ju mer tidlösa kläderna och barnen upplevdes desto bättre tyckte jag att det var, att det inte kändes som foton från 2017. På så sätt håller bilderna längre och känns mer generiska i sitt uttryck.

Photoshop och ritplatta – viktiga verktyg

Saga fotograferar med en Canon 5DS, till vilken hon använder objektivet 24–70mm. Några andra objektiv har hon inte, eftersom hon inte anser sig behöva det.

– Jag kan mycket om teknik men jag bryr mig inte så mycket. Att kameran levererar – ungefär där slutar mitt intresse. Jag har bara ett objektiv eftersom jag inte behöver vara så flexibel. För mig är det viktigare att kameran har en viss upplösning så att jag kan göra bilderna i den storlek som jag behöver.

För Saga spelar även andra arbetsverktyg betydande ­roller.

– Photoshop och ritplatta – utan det klarar jag mig inte.

Att sitta och »pilla« mycket vid datorn upptar en stor del av hennes skapande, vilket emellanåt kan göra att hon får svårt att se på sina verk med neutrala ögon.

– Jag blir blind efter ett tag och behöver då ta en paus för att få distans. Det kan handla om allt från några dagar till en månad. Det är många frågor man måste ta ställning till när man klipper ihop flera bilder, som: »är det rimligt att husen är så här små?« eller »är katten för stor eller för liten?«. Ibland frågar jag någon annan. För i och med att jag vet att allt är fejk kan det bli svår för mig att se helheten till slut.

Nästa projekt som Saga tar sig an kommer inte att innehålla barn. Det blir fortsatt sagolika och mystiska bilder, men då med äldre karaktärer. Dessutom tänker hon inte arbeta med en serie av så många bilder som hon gjort med Little People. De 18 verken har tagit sin tid, vilket även inneburit att andra idéer har fått vänta. Föräldrarna till barnen började dessutom till slut att undra vad som blev av ­projektet.

– Jag försökte förklara hur avancerade bilderna skulle bli, att det inte var några vanliga barnporträtt. Men de trodde nog inte att det kunde ta ett år att få klart ett foto, och det trodde väl inte jag heller men projektet tog mycket tid på grund av resorna jag gjorde för att hitta alla beståndsdelar till bilderna. Men nu är föräldrarna väldigt positiva, vilket är kul. För jag har varit lite orolig att någon skulle vara kritisk till vad jag gjort med deras barn – att jag mer eller mindre har vanställt dem i Photoshop.

Även om Saga hade skrivit kontrakt med alla föräldrarna hade hon sina tvivel.

– Jag funderade mycket över vad som var okej eller inte. Men så kom jag fram till att de här är ju inga barnporträtt, det är konstfoto. Då måste jag göra min grej – jag kan inte kompromissa, säger Saga.