Nyhet
Siffernostalgi
Det måste vara en svår form av siffernostalgi. Vad skulle det annars vara som gör att jag är så nöjd med att mina gamla objektiv - särskilt min tjuåtta och min åttifemma - återigen ger samma utsnitt som de gjorde innan jag började med digitalt. Jag känner att jag fått tillbaka någonting som jag förlorat under de digitala åren.
Annons
Det är helt irrationellt, jag vet. Och därför så intressant. Man kan ju inte låta bli att undra om fotografer som började med kameror med mindre sensorer känner sig obekväma med fullformat. Va, ska min fina femtia ge samma utsnitt som en trettiofemma?
Men det är inte bara att vi har samma uppfattning om vad tjugoåtta millimeter egentligen är som gör att D3:an och jag kommer bra överens. I förrgår skulle jag ta några snabba närbilder och skicka iväg till en kund och kommer på mig själv med att tänka att det är bäst att jag går ner till 800 ISO eftersom det är lite kritiskt med bildkvaliteten.
Annons
Annat som jag försöker beta av: Är det någon skillnad mellan råfiler i 14 respektive 12 bitar? På D300:an kunde jag inte hitta något, men med D3:an är skillnaden synbar när man skruvar bilderna riktigt, riktigt hårt. Knappast användbart vid normal fotografering, men möjligen för vissa särskilt krävande applikationer.
Slutligen: Två fack för minneskort är inte så dumt. Nästa punkt på min att-testa-lista är att sätta ett stort kort, minst fyra gig, i fack två och låta kameran skriva över små, lågupplösta jpeg av varje bild till det. Då borde jag kunna samla på mig ett index över minst de tjugo senaste fyragigskorten med NEF-filer som jag kan bläddra mellan i kameran långt efter att NEF-filerna hamnat i powerbooken.
Kanske något av "lösning söker problem", men man vet inte förrän man testat. Eller hur?
