Som att suga på en god karamell

Ibland har jag fått höra att jag bara samlar bra bilder utan ett direkt syfte. Så kan man se på saken. Jag har inte nödvändigtvis något att berätta med bilden. Mitt enda kriterium för att jag gillar bilden är att den ger rätt värme i magen.

Jag känner många yrkesfotografer som i stort sett inte tar några egna bilder. Kanske kan det bli så om man fotograferar på uppdrag dag in och dag ut, år in och år ut. Samtidigt finns det yrkesfotografer som trots årtionden av uppdragsfotografering tar fram kameran av ren lust att ta en bild.

Jag hoppas att den glöden är samma värme som jag känner inför mina egna bilder. Men hur håller man den glöden vid liv?

Jag tror det är viktigt att inte ställa för höga krav på sig själv. Bilderna behöver inte alltid vara tekniskt perfekta eller helt nyskapande. Jag tar de bilder har lust att ta helt enkelt.

För den som behöver lite mer struktur i sitt fotograferande och en tydligare anledning att fotografera privat kan en bilddagbok vara en hit. Då hamnar de lösryckta vardagsbilderna i ett sammanhang.

Även om mitt fotograferande inte är så strukturerat tror jag att de följer en linje i ett längre perspektiv. Lösa familjebilder blir till en helhet med tiden. Förhoppningsvis lite som mästaren Hans Hammarskiöld som Elin Parmhed träffat inför detta nummer. Han har under åren tagit fantastiska familjebilder vid sidan av sitt professionella fotograferande.

Jag hoppas att han fortfarande blir varm inombords av sina bilder.