TEST: Panasonic L10 perfekt för fotopromenader

Text och foto: Göran Segeholm

Artikeln tidigare publicerad i KameraBild nr 12/2007.

När Panasonic släppte sin första systemkamera, Lumix L1, var funktionen att visa sökarbilden på skärmen en av de mest uppmärksammade finesserna. Det var den andra systemkameran i världen som hade tekniken i en form som faktiskt var användbar för vanlig fotografering.

Nu, ett och ett halvt år senare, är live view vardagsmat i systemkameravärlden. Olympus och Canon har tre modeller vardera som klarar det, Från Nikon kommer två inom kort.

Märkligt nog är det bara Panasonic som tagit det självklara steget att bygga in en skärm som är vridbar i flera led, som på många digitalkompakter och videokameror. Alla andra nu aktuella systemkameror med live view har en fast monterad skärm.

Den vridbara skärmen tilltalar nog många. Det är roligt att kunna fotografera ur riktigt låga vinklar utan att bli blöt på magen. Fiffigt att kunna se ungefär hur det blir när man ställt upp kameran på stativ för ett självporträtt.

2.jpg

När man vrider skärmen framåt, till exempel för att fotografera sig själv, slår den om till spegelvänt läge precis som på en videokamera. Det är en rimlig konstruktion, men det är synd att spegelvändningen slår igång även om skärmen bara är utfälld några få grader. Det gör att sökarbilden på skärmen blir upp och ner om man har kameran på högkant i maghöjd och använder skärmen som sökare. Det går att komma ifrån genom att vrida kameran motsols istället för medsols, men det bästa vore om naturligtvis om spegelvändningen gick att stänga av helt och hållet. Kanske något att se fram emot vid den första uppdateringen av kamerans inbyggda programvara.

Skärmsökaren på Lumix L10 är överlägsen många av konkurrenterna på ett annat sätt också - Panasonic har byggt in ett extra autofokussystem som bygger på samma principer som i en digitalkompakt. Det betyder att valmöjligheterna för autofokusen är väldigt stora. Det går att välja en exakt punkt på skärmen att ställa autofokus mot, eller så kan man få kameran att leta över hela sökarbilden. L10 har också en funktion för ansiktsigenkänning, även det en typisk digitalkompaktfiness. Fungerar även den bara tillsammans med live view. Dessvärre är det än så länge bara Leicaobjektivet, som säljs i paket med kameran, som har stöd för den nya autofokustekniken.

Nära digitalkompakten

Som ett avancerat alternativ till en digitalkompakt är Panasonic L10 en toppkamera med överlägsen bildkvalitet. Och jag kommer inte ifrån känslan att det är den fotografen som Panasonic siktat in sig på - någon som kanske skulle kunnat nöja sig med en digitalkompakt men lockas av systemkamerans bättre bildkvalitet.

Det syns i den avancerade live view-funktionen, men också i en stor ansträngning att göra kameran lättanvänd. Med sina 24(!) motivprogram torde L10 slå något slags rekord. Tyvärr gör det inte kameran lättare att använda i praktiken, tvärtom. När Panasonic kompletterar sina tre olika porträttprogram "normal", "outdoors" och "in-doors" (vilket får en att fundera över var i sådana fall normalbilden tas) med ett läge som heter "creative portrait" så har det som skulle vara en förenkling bara gjort saker och ting mer tillkrånglade. I "creative portrait" är fotografen tillbaka till vanlig, hederlig bländarstyrd automatik. Du bestämmer själv bländaren, slutartiden följer efter. En ikon visar, eller försöker åtminstone visa, att skärpedjupet påverkas.

3.jpg

Tänk dig nu att du vill ha mycket skärpedjup och skruvar på tills du når ändläget. Kameran visar nu att exponeringstiden blir 20 sekunder. Trots att du visat att du är nybörjare genom att välja "scenläge", och trots att du valt "porträtt" så får du ingen varning om att den du tänkt fotografera kanske hinner röra sig en del under exponeringen. Du måste själv känna till att 20 sekunder kanske inte är en optimal slutartid för porträtt. Och vet du det så behöver du inget scenläge.

De "kreativa" motivprogrammen återkommer på flera ställen i menyerna, alla är lika värdelösa. Det kreativa är att använda bländar- eller slutartidsautomatik direkt. Och att läsa på om slutartider i manualen.

Enkelhet är att slippa fatta beslut, och där blir det lite knepigt igen med Panasonics minst sagt frikostiga val av "filmtyper" (film mode). Det finns nio olika, och de har till och med fått en egen, väldigt bra placerad, knapp. Men hur användbart är det? Är du beredd att ställa dig frågan inför varje nytt motiv om du vill ha det i stilen "standard", "dynamic", "nature", "smooth", "nostalgic" eller rent av "vibrant"?

4.jpg

Med tanke på att inställningsmöjligheterna är så många både vad gäller scenlägen och "filmval" så är det lite överraskande att det fiffiga läget "custom" på funktionsratten för exponeringsmetod inte tillåter något annat än programautomatik. Du kan ställa in en rad andra parametrar och få fram dem direkt genom customläget, men priset är att du måste ta alla bilder med programautomatik.

Autofokusen svag punkt

Ergonomiskt är Lumix L10 varken bättre eller sämre än konkurrenterna. På- och avknappen når man enkelt med höger tumme, greppet är tillräckligt tilltaget även för stora händer och avtrycket känns distinkt. Det finns en knapp som gör det möjligt att använda höger tumme för att låsa exponeringsvärdet, låsa autofokusen eller både och. Det är bra. Det hade varit ännu bättre om det hade gått att programmera knappen så att den aktiverar autofokusen i?stället för att låsa den.

Just autofokusen är en av kamerans svaga punkter. När man fotograferar med den vanliga sökaren finns bara tre autofokuspunkter. Kameran ställer in skärpan med god precision, men är lite långsam i läget för kontinuerlig autofokus.

Detta tillsammans med det faktum att det medföljande zoomobjektivet - det går till en början inte att köpa enbart kamerahuset - är ganska ljussvagt gör att L10 inte är en särskilt lämplig kamera för den som vill fotografera till exempel sport.

När vi ändå är inne på sport kan vi ta frågan om brus vid höga ISO på en gång. Det är ett aningen känsligt ämne eftersom den standard som Panasonic följer, fourthirds, använder en mindre bildsensor än konkurrenterna Nikon, Canon, Pentax och Sony. Lite sensor betyder större risk för brus.

Lumix L10 har både mer brus och mer bildförstörande brusreducering än konkurrenterna. Vid ISO 800 är mycket av skärpan från det fina zoomobjektivet borta. Kvar finns ett ganska fult färgbrus.

5.jpg

Vad betyder detta för dig som ska välja kamera? Så länge du inte ska göra stora utskrifter så är det ingen fara. Det finns ingen anledning att drabbas av bruspanik. Inte heller behöver du bry dig om brusfrågan om du oftast fotograferar på låga ISO i vilket fall som helst. Däremot: om du ofta behöver använda höga ISO och gör stora bilder ibland så kan det vara ett skäl att titta på alternativa kameror.

I någon mån parerar Panasonic problemet med bruset genom att ha inbyggd bildstabilisering, OIS (Optical Image Stabilizer), i objektivet. Panasonic har alltid varit långt framme med den tekniken, och under vårt korta test fungerade det felfritt. Handhållen kamera ner till 1/8 sekund i vidvinkligaste läget medförde inga problem.

Panasonic L10 är byggd för standarden four-thirds, vilket bland annat betyder att det går att använda Olympusobjektiv direkt på kameran. Det tråkiga är bara att Olympus knappast lär släppa några objektiv med inbyggd bildstabilisering, eftersom de istället satsat på bildstabilisering i kamerahuset. Det är synd att fourthirds-standarden på så sätt blir lite splittrad. Också det faktum att bara ett specifikt objektiv tillåter Panasonic L10 att använda den utmärkta finessen med autofokus i live view-läge försvagar standardtanken.

Men det stora hotet mot Lumix L10:s eventuella försäljningsframgångar är inte tveksamheter kring fourthirds, utan ekonomi. Panasonic uppskattar att kameran kommer att säljas för omkring 13000 kronor inklusive objektiv på den svenska marknaden. Det är mycket för en modell i det här segmentet. För femtusen kronor mindre går det att få en Nikon D40X eller en Canon 400D, båda med objektiv.

Om bildstabilisering är ett måste så finns det ändå alternativ som ger både kamerahus och normalzoom för under 8000 kronor. Sony A100, Pentax K100dDoch Olympus E-510 har alla bildstabilisering inbyggd i kamerahuset, till skillnad från Panasonic som valt att bygga in den i objektivet.

Sammanfattning

Panasonic L10 är inget för den som vill få mesta möjliga valuta pengarna. Tyvärr. Däremot är det en kamera som är rolig att använda när man väl lärt sig bortse från vissa logiska missar i gränssnittet, framför allt vad gäller scenprogrammen. För den som bara ska ha en standardzoom och inte är beroende av hög ljusstyrka är det medföljande Leicaobjektivet alldeles utmärkt bra, i en helt annan klass än så kallade "kitzoomar" från andra tillverkare.

6.jpg

7.jpg

- Panasonic Lumix DMC-L10 i Kameraguiden