Trångt, svettigt och åt skogen för litet plats

amyblogg.jpg

Foto: Amy Lagerman

Jag har blivit ombedd att fota April Devine som spelar på Tyrol i Stockholm. Ett vanligt misstag är att tro att allt är lungt bara för att man har fått ett okay på fotopasset från skivbolaget. Det är nämligen inte alls ovanligt att dörrvakten bläddrar igenom sina papper 27 gånger innan hon konstaterar att man inte alls är uppskriven.

Det var kvällens första utmaning. Efter en stunds argumenterande släpptes vi ändå in genom avspärrningen bara för att direkt stoppas av en annan vakt som ville ta min kamera. Vakter är oerhört skeptiska till kameror, också om deras uppdragsgivare har okayat fotograferingen. Jag vågar knappt tänka på vilka erfarenheter den yrkesgruppen måste ha av rabiata fotografer som klättrat upp på scenen och brottat ned bandmedlemmarna på golvet i jakten på den perfekta bilden.

Sparsamt ljus

En intressant upplevelse är att fota från publiken. Oftast är ljuset på scenen hyfsat sparsamt vilket ställer en del krav på att man låter bli att ruska kameran medan man fotar. Ur en konsertfotografs synvinkel är det just därför det finns diken; där blir vi inte puttade på. Det var kvällens andra utmaning - det fanns inget fotoutrymme vid scenen. Visserligen till publikens stora förtjusning, för all publik fullständigt älskar att komma så nära sina idoler att de nästan kan ta på deras strumpor. Strumfetischm är väldigt vanligt.

Publiken som stod ihopklämda framme vid scenen var ung. Läs ung som i "enorma mängder energi och benägenhet att studsa till musiken". Hoppande människor är upplyftande för humöret - när de befinner sig på avstånd. Det är inte lika upplyftande att befinna sig mitt bland dem, särskilt inte om man är rädd om sin kamera (och sina tår). När banden gick på rörde jag mig alltså i utkanten av folkmassan och fotade mellan de viftande armarna. Och spanade på en annan fotografs objektiv: ett 70-200 2.8 IS. Jag behöver ett sådant och borde verkligen se till att skaffa ett. Visserligen har jag snälla vänner som lånar ut sina dyrgripar till mig, men det är inte alltid det passar med tider. Hur som helst är det bra att alltid vara redo.

Konsertfoto är slitigt

När jag fotat klart packade jag ihop pinalerna och begav mig hemåt, som vanligt litet gladare än när jag kom. Jag tänkte på en tjej som kommit fram till mig och frågat hur man börjar med konsertfoto. Jag förvånade mig själv med att inte riktigt veta hur jag skulle svara på den frågan. Samtidigt som det är det roligaste som finns går det inte att komma ifrån att det är ganska slitigt. Ett intresse för kameror är en bra början, för då tycker man att det är motiverat att lägga extra tusenlappar på ljuskänsliga objektiv. Musikintresse är en annan fördel, även om det finns så pass bra hörselskydd idag att det inte är ett krav. Sedan behövs en uppdragsgivare. Det är i princip omöjligt att få ackrediteringar till spelningar om det inte finns en uppdragsgivare med i bilden. Det finns det en del nackdelar, men sammantaget är det värt det. Konsertfoto är varierande, utmanande och antagligen omöjligt att tröttna på.

Nytt tele ett måste

Kvällens lärdom: jag måste verkligen köpa ett nytt teleobjektiv. Jag hann göra upp några rätt avancerade planer på att ta över 70-200'an som vandrade omkring framför näsan på mig hela kvällen. Exempel? Visst. Jag skulle ställt mig tätt bakom honom (utan att han märkt det givetvis). Från den positionen kunde jag ha kört in mina knän i hans knäveck och sedan litet galant fångat upp honom när han dödsstörtat mot golvet. Eftersom jag räddat livet på honom skulle han av pur tacksamhet insistera på att ge nämnda objektiv till mig. En vattentät plan!