Världens dyraste lågpriskamera

Det är lätt att glömma att Mamiya ZD faktiskt är en lågbudgetkamera. Nej, jag skojar inte. Trots prislappen på 90 000 spänn är Mamiya ZD gjord för att konkurrera med god ekonomi. Den är ett alternativ för alla som vill ha mellanformatskvalitet i digitalåldern, men som tycker att Hasselblad H2 eller ett bakstycke från Phase One kostar för mycket. ZD:n ger valuta för pengarna. 21,5 miljoner pixlar på en yta som är exakt dubbelt så stor som ett klassiskt småbildsnegativ. Eller "fullformat" som det kallas. Bah!

Ur en ren imagesynpunkt skulle jag personligen välja Mamiyan före någon annan digital mellanformatare. Den har samma sorts sturska karisma som Pentax 6x7, om ni minns den. En förvuxen småbildskamera, alltså. Fulsnygg. Mer Land Rover än Jaguar.

Ergonomiskt är det första intrycket blandat. Det är ju en riktig klump. Den väger visserligen inte mer än en Canon EOS 1D - 1,2 kilo utan objektiv - men den känns betydligt större.

Vår trogne frilansare Bosse Ignell är på besök på redaktionen. Han gillar greppet, särskilt urgröpningen för höger tumme.

- Jätteskönt, säger han.

Testredaktör Wånell lägger pannan i djupa veck. Visst, så länge man inte behöver flytta tummen till inmatningshjulet så är väl allt bra, men men. Han är mer kritisk. Men det är ju det vi betalar honom för.

Själv är jag mer för än emot. Jag tycker att den är riktigt okey så här långt. Men det vet man ju egentligen inte förrän man jobbat med den ett tag. Det är då eventuella brister och förtjänster kommer fram på riktigt.

Fast det är klart, en del plus och minus upptäcker man på en gång. Att det tar oss en halvtimme att få upp luckan för minneskortet får väl hamna på minuskontot, men det beror nog bara på att testexemplaret har någon form av skada. Det ser ut att fattas någonting i låsmekanismen.

Däremot har vi svårare att ha överseende med menyerna. Det märks att Mamiya inte har någon stor erfarenhet på området. Man orienterar sig med hjälp av små ikoner som är så kryptiska att man måste ställa markören över dem så att hjälptexten kommer fram för att man ska begripa vad de är till för.

Å andra sidan - det här är inte heller en kamera som man slänger över till kyparen för att han ska ta ett snapshot till familjealbumet. Så även om det inte finns några ursäkter för den här sortens design, så kan man i alla fall hävda att skadan inte är så stor.

Men allt det här hamnar i förstås i skuggan av den stora frågan - bildkvalitet. Imorgon blir det testfotografering på riktigt. Och du kommer att kunna hämta hem testbilder direkt från bloggen.

*) Mats Eskilsson, som formgivit tidningen sedan september 2004 och står för det mesta av dagens utseende, ska sadla om och börja knåda onda ryggar istället för grå textmassor.