Vilken soppa?

Testa följande mening på en fotointresserad yngling som precis gått ut gymnasiet: "En 120-rulle Tri-X pressad två steg i Rodinal ger fint korn". Inte många rätt va?

Nyligen hade vi styrelsemöte i min fotoklubb, Enskede FK. Som 31-åring tillhör jag den äldre skaran i styrelsen. Plötsligt sa vår ordförande Ann-Sofi (26 år) att hon hade en del rullar hemma från semestern för snart ett år sedan som glömt soppa.

Jag sa då att jag också hade gamla rullar i kylen som jag borde soppa.

- Vad är det ni säger, undrade Anders (runt 25 år). Doppa?

- Nej, soppa, svarade jag och Ann-Sofi i kör. Alltså framkalla filmen.

- Jaha, sa Anders. Men han såg fortfarande ut som ett frågetecken.

Behöver jag säga att fotointresset är rätt färskt hos Anders.

Inom fotografins värld, liksom i övriga samhället, kommer nya trender lite då och då. De senaste åren tycker jag att väldigt många bilder som tas av fotoskoleelever är påtagligt lika JH Engströms bilder: jämt och hårt blixtljus, fadda färger tomma ytor. Inte heller sällan paralyserade människor som ser ut att ha förstenats.

Det finns en tydlig känsla i bilderna, fast känslan fastnar inte hos mig. Jag tvivlar på att känslan är äkta. I mina ögon blir det bara yta.

Hoppas ni fattar.

Min 17-årige svägerska Astrid har blivit rejält fotointresserad. Varje gång vi träffas undrar hon vad jag "fottat" sen sist.

Det kryper i mig varje gång jag hör ordet "fotta". Det låter så ful, särskilt på min skånska. Ordet känns också lite oseriöst. Ungefär som kort låter sämre än bilder.

Jag säger istället "plåta".

- Öh? Vad menar du? undrar Astrid.

När jag försöker förklara ordet och berättar att man förr fotograferade med glasplåtar istället för film känner jag mig minst sagt mossig och museal.

Kanske är det jag som borde ändra på mig? Skippa den analoga slangen och börja prata så att de digitala kidsen hajjar.

Jag borde nog också öppna mig mer för den nya bildtrenden. Sätta på blixten och testa lite engströmska bilder. Jag kan ju inte bara vara fast i min 90-tals stil.