Hybrid värd namnet

Jämfört med de flesta andra superzoomar är Sony HX1 en hel generation modernare. Borta är de tråkiga textbaserade menyerna och på skärmen syns snygga ikoner som är så små som en högupplöst skärm medger. Ingen gammal skåpmat här inte.

Den kamera i klassen som är mest lik HX1 är Canon SX1 IS. De använder båda CMOS-sensorer som underlättar för HD-filmning och snabba bildserier. Sony brukar vara glada i häftig prestanda och HX1 klarar att ta en serie på 10 bilder med hastigheten 10, 5 eller 2 bilder/s på full upplösning, 9 megapixel.

Canon SX IS klarar bara 4 bilder per sekund, men under längre tid och med följande autofokus.

Som stillbildskamera klarar HX1 sig bättre än de flesta superzoomar när det gäller hantering. Det märks att kameran har en pigg processor och att det lagts ner en del möda vid konstruktionen av kameran. Jämfört med Nikon P90 på förra uppslaghet är HX1 modernare och bättre i nästan allt. Det finns dock superzoomar som klarar bruset bättre än Sony. Canon SX1 IS ligger på samma nivå i bildkvalitet.

Båda kamerorna är mycket inriktade på HD-filmning och är märkta «full-hd». Det är en sanning med modifikation. Sony har 1440x1080 pixlar mot 1920x1080 hos Canon. Vid visning dras pixlarna ut avlångt så att proportionerna blir 16:9.

Trots detta är bildkvaliteten vid filmning något högre i Sony än i Canonkameran. Vi ser inte lika kraftig komprimering. Den verkliga upplösningen är bra, någonstans mellan Panasonic GH1 (se test i detta nummer) och Canon EOS 500D och Nikon D5000.

Vi har sett att processorns kraft är avgörande för detaljåtergivningen vid HD-filmning.

Filmfilens storlek hålls nere betydligt eftersom Sony valt att spara filmerna i MPEG4 och inte MOV som Canon använder. AVCHD hade kanske varit ännu bättre, men det är krångligare att använda. Sony HX1 är utan tvekan HD-kung bland superzoomarna.