https://www.kamerabild.se/tester/kameror/leica-t-hantverkskamera-med-stil-och-misstag
543773
Kameror
Kamera & Bild testar

Leica T – hantverkskamera med stil och misstag

● BILDSPEL
[{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/ing%C3%A5ng.jpg?itok=T0ldq7Ai', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/ing%C3%A5ng.jpg?itok=T0ldq7Ai', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/ing%C3%A5ng.jpg', w: 2000, h: 1511, title: ' ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/L1150131.jpg?itok=xSm8gTrv', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/L1150131.jpg?itok=xSm8gTrv', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/L1150131.jpg', w: 2000, h: 1324, title: 'Autofokusen är inte en dröm för den som vill fotografera rörliga föremål. Den träffar oftast rätt, men den gör det lika ofta lite för sent. 1/160s, f/2, ISO 100 ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/L1150168.jpg?itok=n1lbeYiv', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/L1150168.jpg?itok=n1lbeYiv', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/L1150168.jpg', w: 2000, h: 1325, title: 'Leica T är bra på att återge färgnyanser. Dels på grund av objektiven, som är riktigt bra, men också tack vare den väldigt neutrala kontrasten. 1/100s, f/2,8, ISO 400 ' },{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/L1150135_0.jpg?itok=tiRjJcvS', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/L1150135_0.jpg?itok=tiRjJcvS', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/L1150135_0.jpg', w: 2000, h: 1325, title: 'I sitt neutrala standardläge är bilderna från T extremt kontrastlösa. Slår man istället om till det mer mättade bildläget ändrades även vitbalansen. Knasigt och inte helt optimalt. 1/160s, f/5,6, ISO 1000 ' },]

Totalbetyg

TEST: Med en rejäl prislapp och nyskapande pekskärm riktar sig Leica till de som vill åt den kvalitetskänsla kameran inger. Men det ger också möjlighet att använda Leicaoptik på en smidig systemkamera som trots ett par missar är rätt trevlig.

Inledning

När Leica skickade pressmeddelandet om att t skulle lanseras kom det med en länk till en video där man fick se när enLeica T handpolerades i 45 minuter. Man tryckte också på att kroppen var fräst ur ett solitt block aluminium. Det känns ganska typiskt för Leica, det handlar mycket om hantverket, materialet och den tid som lagts ner på att tillverka varje kamera. Många andra tillverkare brukar trycka på nya sensorer, ny processor, fantastisk mjukvara och allt annat som förbättrar bildkvaliteten. Leica verkar utgå ifrån att man redan vet att bildkvaliteten kommer att vara bra när man ser den röda pluppen. 

Se inte den här inledningen som ett halvbitter eller ironiskt raljerande över Leicas marknadsföring. Den är bara ett konstaterande om att Leica skiljer sig från andra tillverkare, framför allt från andra tillverkare som säljer kompakta systemkameror.  

 

Priströskel

Det bör kanske nämnas redan från början, kamerahuset kostar runt 14500 kronor, standardzoomen 18-56mm f/3,5-5,6 kostar 14 000 kronor och den fasta 23mm f/2.0 ligger på 15 000 kronor. Så för ett paket där du får huset och standardobjektivet får du punga ut med nästan 30 000 kronor. Det ger en förhållandevis hög tröskel för en normal fotoentusiast att ta sig över, om inte annat så är det i alla fall en stor skillnad mot vad liknande kameror i samma klass kostar. Men då får man så klart inte Leica-optik och ett hus fräst ur ett stycke aluminium. 

 

Känsla och knapplöshet

Baksidan är helt befriad från knappar. I stort sett är hela kameran befriad från tryckbara pinaler, detta på grund av den tryckbara skärmen på baksidan av kameran. De knappar som finns är faktiskt bara två till antalet, dels utlösaren med sin av och på-ratt kring sig, sen även en direktknapp för att börja spela in video.  Kameran har också två inmatningshjul på baksidans överkant, men sen är det slut på fysiska reglage. Resten justeras och ställs in via tryckskärmen. 

Säga vad man vill om behovet av att fräsa ur en kamera ur ett stycke aluminium och sedan polera den för hand i 45 minuter, men det ger kameran en ganska stabil känsla, kanske inte just polerandet men aluminiumkroppen. Vanliga kameror har oftast ett tunnare skal i en viss metallegering eller plast och det ger en viss känsla. Här är större delen av kroppen, förutom skärmen och minneskortsluckan, av solid metall. Tyvärr är minneskortsluckan av plast och känns inte lika rejäl eller lyxig som resten av kameran, men för att få wifi’n att fungera så kan inte hela kameran vara i metall. Plastluckan döljer också ett usb-uttag via vilket man kan koppla ihop kameran med en dator och tömma det 16 gigabyte stora interna minnet om man inte vill använda sig av ett minneskort. Faktiskt en rätt stor fördel om man har för vana att glömma minneskort eller har köpt för små sådana. Egentligen är det konstigt att inte fler tillverkare slänger in en lite större buffert för de gångerna minneskortet blir fullt eller man glömmer det i datorn. 

 

Skärm-charm?

Visserligen ger bristen på knappar kamerna ett futuristisk och rent utseende, något som är nog så viktigt på en kamera i den här klassen och för de här pengarna. Men vad gör det för hanteringen av kameran, blir det bra eller känns det mest som en gimmick?

 

 

Initialt tycker jag att det är lite bökigt, vissa saker är inte lika intuitiva som när det finns flera knappar som gör specifika saker. Om man är i ett annat läge än manuellt kan man välja att använda det vänstra inmatningshjulet för att justera iso, exponeringskompensation, vitbalans, blixtläge, af/mf eller självutlösare. Men vilket av dessa alternativ man använder får man välja via en meny som man får fram genom att trycka på symbolen för inmatningshjulet på skärmen. Vill du således ändra både iso och exponeringskompensation måste man in i den menyn och byta inställning för inmatningshjulet. Eller gå in i den »stora« menyn för kameran som nås via en knapp på skärmen till höger om live-view’n tillsammans med en knapp för programväljarmenyn och en informationsmeny med vilken man kan välja vilka komponenter man vill ha på skärmen eller den elektroniska sökaren som finns som tillbehör. Det är lite störande eftersom det skulle gå snabbare med fler fysiska dedikerade knappar. 

 

Fler knappar hade inneburit en snabbare justeringar och färre missade ögonblick. Men det hade den tappat sitt futuristiska och stiliga utseende.

 

Vanliga sysslor i menysystemet skiljer sig inte märkbart mellan Leica T och en vanlig kamera. Smartphonegenerationen tycker säkerligen att det är väldigt smidigt med en pekskärm, men är man van vid en kamera med fysiska knappar ligger skillnaden bara i att man trycker på skärmen, inte på knappar. 

Något som förbryllade flera av oss på redaktionen var hur man skulle titta på bilderna man tagit. En funktion som känns väldigt grundläggande och viktig för att man ska kunna titta på sina bilder och se om man behöver justera sin exponering eller kontrollera skärpan. I vanliga fall finns det en ganska tydlig knapp med en »play«-symbol som gör det enkelt att hitta funktionen. Men på Leican finns ingen sådan. Istället får man fram de tagna bilderna och filmerna genom att svepa med fingret över skärmen vertikalt. Men det finns inget alls som tyder på att det är så man ska göra så det hela blir väldigt ointuitivt. Sannolikt det mest ointuitiva och osjälvklara jag upplevt i en kameras menysystem tyvärr. När jag räckt kameran till andra och bett dem kolla om de kan få fram bilderna har flera gett upp och räckt tillbaka kameran efter ett par minuter. 

Skärmen i sig är rätt bra, den är tillräckligt högupplöst för att man ska kunna bedöma skärpa på bilder och responsiviteten är helt okej. Inte i klass med en riktigt bra smartphone eller surfplatta, men man stör sig oftast inte på den. Ibland tar det ett par försök att få fram play-läget för att titta på bilderna. Men i övrigt sköter den sig bra. 

 

Fokus på fokusering

En klar nackdel med knappbristen, eller bara hur systemet är uppbyggt, drabbar fokusmenyn. Vill man flytta fokuspunkten måste man in i menyn ett par klick, inget som går att göra med kameran vid ögat. Och när man tagit bilden och kanske vill flytta fokuspunkten igen, ja då måste man knappa sig in i menyn ännu en gång. Personligen tröttnade jag på det efter ungefär en gång och lät fokuspunkten vara kvar i mitten, fokuserade och komponerade sedan om bilden. Inget som gör kameran obrukbar, men det känns ganska tröttsamt och omodernt. 

Autofokusen är dugligt snabb, inte i närheten av de snabbaste i klassen, men den fungerar så länge det man ska fotografera inte rör sig speciellt fort. Serietagningen är inte heller speciellt snabb så det är inte en kamera för sportentusiasten. Fokuspunkten är ganska stor så det är lätt hänt att man missar det man vill fokusera på, något som kan vara störande om man använder till exempel den fasta 23an med stor bländaröppning, skärpedjupet blir då ganska kort, så det är lätt hänt att den hamnar fel. 

Leica T har en adapter som gör att man kan använda objektiv med m-fattning, en trevlig grej eftersom det finns många fina objektiv med m-fattning. Adaptern är inte heller speciellt stor så den bygger inte på objektiven märkbart. Däremot så får man klara sig med manuell fokus, det är dock inte något större problem eftersom man snabbt kan välja att förstora bilden tre eller sex gånger och därmed få en bra koll på var skärpan sitter. 

Bildkvalitet

Leica har lyckats bra med bildkvaliteten i T. Färgbruset är väldigt lågt även på höga iso vilket gör att den fungerar bra i dåligt ljus. Det är inte heller någon störande brusreducering som smetar ut fina detaljer. Kvaliteten i objektiven är också hög vilket ger fin skärpa och motsvarande oskärpa. Däremot så fräter den ut högdagrar lättare än flera andra kameror. Jämför man med till exempel Sony a77-2 som vi testade i förra numret av Kamera & bild är skillnaden högst märkbar. 

Leica har även valt att låta sina standardlägen för jpg vara extremt platt i kontrasten, den svagaste kontrast vi sett faktiskt. Det går visserligen att justera dessa lägen för att anpassa dem efter eget tycke och smak. Även det mer färgmättade vivid-läget är lite skumt, det ger en högre mättnad men även en annan färgbalans vilket känns lite konstigt. I övrigt fungerar den automatiska vitbalansen bra, den blev lurad några gånger i skum lysrörsbelysning men annars gav den ett neutralt och bra resultat. 

 

Leica har en del ingenjörsmässiga lösningar. Till exempel kan man lossa på axelremmen med hjälp av ett gem

 

En fördel med T är att den använder sig av dng som råformat. Det betyder att du alltid kan öppna filerna i Photoshop. Även om det är en äldre version, det är inte så många tillverkare som tagit till sig dng-formatet, men det är glädjande att Leica gör det. 

Vill man filma så går det så klart att göra, däremot är inte kvaliteten jättebra. Den är inte heller bedrövlig, men det är inte i närheten av lika skarpt som de bättre kamerorna i klassen. 

Slutsats 

Ja, vad får man då för sina surt förvärvade slantar om man köper en Leica T. Man får en stil- och hantverksmässigt bra kamera som ger bra bildkvalitet till den som inte behöver marknadens snabbaste kamera med superb autofokus. Eftersom den kan bestyckas med m-objektiv får man också tillgång till väldigt fina objektiv. Men man köper den nog i första hand för den röda pluppen med den snirkliga Leica loggan. Är man bara ute efter en modern, snabb kamera i den här klassen kan man få bättre och smidigare varianter för mindre pengar.