https://www.kamerabild.se/tester/kameror/nikon-d810-ruskigt-bra-blir-b-ttre
543771
Kameror
Kamera & Bild testar

Nikon D810 – ruskigt bra blir bättre

● BILDSPEL

Totalbetyg

Hur gör man för att förbättra en redan riktigt bra kamera? Jo, man lyssnar på fotograferna och förbättrar utifrån hur kameran används. Det här har Nikon lyckats riktigt bra med i sin nya Nikon D810. Grattis Nikon – D810 är en ruskigt bra kamera.

Inledning

För några år sedan när Nikon D800 kom var det många som höll andan – kommer kameran att bräcka sig in på mellanformatets territorier? Kommer den att kasta omkull hur upplösning används av fotograferna? Är framtiden här? Det var många som diskuterade kring framtiden i samband med Nikon D800.

Faktum är att ovan frågor faktiskt är rätt relevanta. Upplösningen och bildkvaliteten hyllades, och det var många som tömde sina plånböcker för att direkt byta upp sig till D800. Men det var också många som bytte tillbaka, när de stötte på problem hos kameran: för stora bildfiler som krävde ny dator och höga krav på optiken för skarpa bilder.

Men trots detta har Nikon D800 ändå slagit riktigt stort, och är i dag en favorit hos många bröllopsfotografer. Och det finns all anledning att nya D810 kommer att slå ännu större.

Sensorn är ny, men upplösningen förblir densamma, 36 megapixlar, och sensorn saknar det optiska lågpassfiltret precis som D800e. iso-omfånget har däremot utökats: nu kan du fotografera mellan 32 och 51200 iso, där grundkänsligheten nu är iso 64. Man har också låtit modellen ärva en hel del egenskaper från flaggskeppet Nikon d4s, och förbättrat de redan fina filmegenskaperna med bland annat ett läge på 1080p i 60 bilder per sekund, i stället för maximala 30 som hos D800.

Den sista finputsningen

Det är få gånger jag jag känner att tillverkaren prickat helt rätt med sina förbättringar från en föregående modell, vanligtvis är det bara mindre förbättringar som gör vissa saker lite bättre. Hos Nikon d810 är det lite annorlunda. Här har Nikon tänkt till, och faktiskt åtgärdat flera av de punkter som föregångaren fått kritik på. Jag måste säga att en riktigt bra kamera nu har blivit fantastiskt bra med denna modell, och mycket beror på att den nu tilltalar en bredare grupp fotografer.

Ett av problemen hos D800 var frånvaron av möjligheten att spara i ett mindre råformat, vilket gjorde att du var tvungen att hantera stora bildfiler. Nu var ju också detta tjusningen med kameran – men för många fanns ändå problematiken där vid krav på exempelvis snabb bildhantering. Lösningen finns nu, som ett arv från Nikon d4s, i form av möjligheten att spara i en 12-bitars nef-fil i 9 megapixlar, alltså en upplösning på 3680x2456. Från dessa filer kan man producera högkvalitativa bildfiler,  men än en gång: jag vill gärna se medium-raw där jag kan spara en bild i råformat i 18 megapixlar – halva upplösningen hos D810 – den upplösning som är optimal för många som arbetar med fotografering och levererar för tryck. Med en bild på 18 megapixlar kan man nämligen dra upp på ett uppslag i 300 dpi. Synd är också att man inte enkelt kan växla mellan raw och small-raw genom att hålla in qual-knappen och snurra på det främre reglaget – precis som man kan växla mellan jpg-small, medium eller large. Nu måste du in i menyn och ändra.

 

Små designändringar

Utseendemässigt har Nikon D810 ärvt hela sin grund från D800. Knapparna för autofokus och exponeringskompensationen har nu fått en liten utbuktnad som gör att knapparna faktiskt känns bättre att trycka på – även om skillnaden är millimetrar så är det lustigt nog märkbart när man använder tummen. 

Knappen för bracketing ovanpå programreglaget har fått ge vika för exponeringsmätning. Helt klart ett bra beslut, även om jag sällan ändrar mätmetod i min fotografering. Men bracketing använder jag än mer sällan, och det gäller nog också majoriteten av de som fotograferar. Vidare har kameran fått info-knappen på kamerans baksida som vi redan hittar hos Nikon D7100.

Över lag är förbättringarna mycket små, och knappast någon direkt avhängig förändring för den som står mellan valet av en D800 och D810.

 

Insidans nyheter

Många av förbättringarna hittar vi i stället på insidan. Den absolut mest märkbara skillnaden är hastigheten hos kameran, på många plan. Användningen jämfört med D800 har blivit snabbare, exempelvis när det gäller att visa bilder, skifta mellan liveview-läge och handhavandet över lag. Egentligen är det svårt att sätta fingret på alla små delar som bidrar, men känslan att kameran är snabbare är märkbar när man fotograferar med den. Imponerande, eftersom den skyfflar runt en hel del pixlar.

Bildhastigheten för seriebildstagning är också något som talar för en öppning mot fler användare. I D800 fanns möjligheten att fotografera i 6 bilder per sekund i beskuret dx-läge med batterigrepp. Den siffran har med D810 ökat till 7 bilder per sekund – en skillnad som är större än man kan tro. I dag är det exempelvis många som fortfarande använder sig av en D700 för att fotografera sport med 8 bilder per sekund utan problem. 

Kan man leva med beskärningen till dx-formatets 15,4 megapixlar (4800x3200) så finns alla möjligheter till ett brett användningsområde för kameran. I övrigt har bildbufferten ökat till 58 bilder i rad i 12-bitars komprimerat läge.

 

 

Men även fler saker finns hämtade från flaggskeppet d4s. Exempelvis är autofokusmodulen hämtad därifrån, vilket ger snabbare autofokus, något som delvis märks i praktiken. Autofokusen hos Nikon D810 känns något, något snabbare än hos D800 i vissa situationer, medan säkerheten den har när den sätter fokus i exempelvis svagt ljus är densamma som hos föregångaren – som var grym redan den. Fotograferar man sport behöver man snabbhet i både mät-/fokus- och handhavandeprestanda, och med Nikon D800 var det få fotografer som skulle känna sig helt hemma med kameran för att fotografera just sport. 

Nu finns i alla fall möjligheten att göra detta på ett bra sätt med Nikon D810, även om den nog knappast är en kamera som investeras i primärt för just sportfotografering.

D810 har också fått funktionen för grupperad autofokus, som vi känner igen från D4s, och den fungerar riktigt bra för att få en större men ändå pricksäker yta för autofokusen, exempelvis vid objekt som rör sig.

 

Designen är i det närmaste identisk med den hos föregångaren Nikon D800. Knappar och reglage är nästan orörda – så när som på att bracketing och ljusmätning bytt plats. Autofokusknappen på kamerans baksida sitter nu också något längre ut än hos D800.

 

Också skärmen har fått sig en förbättring med högre upplösning på 1,23 miljoner bildpunkter och pixlar för vitt ljus, rgbw. Skärmen är riktigt bra, skarp och ljusstark, och går även att justera i färgbalans för att få den att stämma överens med sin egen preferens.

Sökaren har också fått en mindre uppdatering, med vit informationstext och symboler i stället för gula, som hos D800. De blir faktiskt något tydligare att se.

 

Fler förbättringar

Nikon har nu också lagt till en helt platt tonkurva som ger ett neutralt utseende i bilderna för den som vill få med så mycket information som möjligt i bilden. För de som inte hänger med här så är idén att pixlarnas färger blir så platta som möjligt – ett fenomen du kan se om du exempelvis tar en bild i råformat – den är rätt grådassig direkt ur kameran. Det blir då lättare att justera alla pixlar, och du minskar risken för utfrätta partier eller för hög kontrast som inte går att justera i efterhand.

Nytt är också reglaget för »klarhet« som fungerar på samma sätt som i Camera Raw, och ger upphov till en kontrastökning i vissa delar av bilden. Beroende på hur du fotograferar så kan båda dessa funktioner vara nyttiga.

En annan av de förändringar som är påtaglig är hur mycket tystare kameran nu blivit. Slutaren och spegelfunktionen är omarbetad, och det märks. Kameran är märkbart tystare än d800, och mycket beror på att ljudet är dovare. Det finns nu också möjlighet till att använda en elektronisk slutare på främre ridån, vilket minskar exempelvis skakningar. Riktigt bra gjort av Nikon. Det enda som är synd är att spegeln fortfarande måste flippa vid timelapse-fotografering.

Faktum är att förbättringarna inte helt tar slut här, det finns faktiskt lite mer smått och gott som är förbättrade, även om jag inte går in på dessa.

 

 

Uppdaterad för film

Film spelas nu in i 60p i full-hd 1080p, vilket är ett lyft från D800:ans maximalt 30 bilder per sekund. I övrigt känner vi igen funktionerna: möjlighet att mata ut video via hdmi-kontakten i 8-bitars 4:2:2-format till extern skärm eller inspelningsenhet. Men nu kan man samtidigt även spela in en komprimerad h.264-film till minneskortet.

Uppdateringen för bilder per sekund är riktigt bra, och bilderna blir otroligt skarpa, fina, rena och högkvalitativa. Faktum är att filmerna ur d810 är något av det bästa jag sett gällande kvalitet.

En annan detalj är förbättringarna för liveview-läget. Mest påtagligt är kvalitetsökningen i bilden när man zoomar in bilden, vilken tidigare har varit pixlig. Nu kan man lättare se bilden och ställa in skärpan därefter.

 

Bildkvalitet

Nikon D810 har något bättre iso-prestanda vid höga iso-tal, och ger något renare bilder i jpg tagna på hög känslighet. 

Skillnaden ser vi i stället på iso 64, där det dynamiska omfånget är märkbart bättre jämfört med iso 100 på föregångaren D800. 

Det här är i sig imponerande bra. Du får mycket spelrum med alla pixlar, och Nikon har lyckats riktigt bra med att få till den där extra skärpan genom frånvaron av lågpassfiltret, utan några märkbara problem med moiré.

 

Slutsats

Nikon har faktiskt – imponerande nog – lyckats göra en redan riktigt bra kamera bättre. De problem som borde ha varit eliminerade redan från början med D800 är nu fixade, och extra funktioner har lagts till. 

Detta är därför utan tvekan en av de bästa kamerorna just nu, som dessutom har möjligheten att dra till sig fler fotografer eftersom den erbjuder en större bredd i sitt användningsområde. Nikon D810 är mer allround – och har större chans att klara av fler situationer och därför passar den också fler fotografers krav.