Test: Canon EOS M - smart men seg

»Äntligen!« Säger vissa. »Det var minsann på tiden«, säger andra. Och både marknaden och branschen hade väntat länge på att Canon skulle ta steget in på den spegellösa marknaden. Klivet var att vänta, men något förvånande att det tog så pass lång tid. Mycket längre hade de inte kunnat vänta då de kompakta systemkamerorna tagit över runt 50 procent av marknaden i Japan och ökningen märks av även här hemma i Norden, om än i en något långsammare takt. Canon säger att de inte velat göra något hafsverk, utan har velat satsa på en bra grund.

Sensorn i EOS M är densamma som i 650D vilket borgar för god bildkvalitet i de 18 megapixelfiler som kameran levererar. Det betyder också att man inte valt att göra som till exempel Nikon, det vill säga stoppa in en mindre sensor för att få ner storleken på kameran.

Men Canon EOS M är inte stor. Med vidvinkeln 22 mm/2, som Canon valt att kalla pannkaksobjektiv även om den är något bredare än ett vanlig pannkaksobjektiv, är den betydligt smidigare än en vanlig systemkamera. Det beror mycket på den slanka designen, det finns inget egentligt grepp på kameran utan den förankras i handen med hjälp av en liten plastrygg på framsidan och en gummiklädd grop för tummen på baksidan. Den här konstruktionen gör tyvärr att den inte ligger riktigt lika stadigt i handen som några av konkurrenterna som har ett mer utstående grepp. Tyvärr hjälper heller inte kamerans yta till när det kommer till greppvänligheten. Av någon anledning, troligen estetiska, har Canon valt att låta kamerans yta vara högblank och glansig (på åtminstone det vita exemplar vi fått testa), det gör den mer benägen att vara halkig och tyvärr ger det även ett lite billigt intryck. Även om det rådde delade meningar om det på redaktionen tyckte flera av oss att den såg lite för plastig ut. Men samtidigt är den mindre än många konkurrenter med samma sensorstorlek, så jag antar att det hela är på både gott och ont.

Liksom Nikon med flera har Canon valt att skapa en ny fattning för sitt spegellösa system och den nya bajonetten hjälper kameran att behålla sin slanka profil. Det kommer givetvis också en adapter som gör att man kan använda samtliga EF och EF-S-objektiv vilket är tacksamt för den som redan har en samling med sådana.

Smidig pekskärm och obalanserade menyer

EOS M har fått en pekskärm på baksidan, storleken är tre tum och upplösningen 1 040 000 bildpunkter. Skärmen svarar snabbt och den som har vanan inne från en smartphone känner sig hemma ganska fort. Tittar man på bilder zoomar man in och ut genom att knipa/föra isär två fingrar och man sköter även bläddringen med fingrarna. Att använda den tekniken i en kamera känns modernt och i det här fallet ganska självklart då den här kameran riktar sig till någon som nödvändigtvis inte är inkörd på systemkameror sedan tidigare och kanske därför lätt tar till sig ett system som liknar det han/hon har i mobiltelefonen.

Större delen av alla justeringar sköts via skärmen, fördelen är att det är lätt att hitta och man behöver inte trycka på en massa olika knappar hela tiden. Däremot blir vissa saker långsammare, bland annat får det inte alltid plats lika många alternativ på skärmen som det skulle ha gjort på ett vanligt väljarhjul. Därför blir det en lite kluven upplevelse att använda skärmen för alla val när man vet hur snabbt vissa saker skulle gå med en funktionsratt.

Något som jag upplever som lite konstigt och något av en nackdel är att när man väl måste välja något som inte går att justera direkt på skärmen så hamnar man i en meny som är så fullspäckad med alternativ att man som nybörjare säkerligen kan bli bortskrämd. Jag har ingen bra lösning på problemet med att få in alla valmöjligheter i menyn utan att det ser så komplicerat ut, men det borde gå att göra på något sätt.

Seg autofokus

Det första jag reagerade på när jag började fotografera med kameran var att jag upplevde autofokusen som seg. Ju mer jag fotograferade desto starkare befäste sig denna åsikt. Jag lät redaktionstekniker Anders Wånell testa hastigheten och kommentaren jag fick var att det var en av de långsammaste han testat bland spegellösa kameror. Förhoppningsvis är det här något som Canon kommer att åtgärda medelst mjukvaruuppdateringar, för om de inte gör det kommer de få svårt i konkurrensen med till exempel Olympus OM-D E-M5 som är ungefär dubbelt så snabb.

Sensorn är ju densamma som i 650D, det verkar som om den kontrastsökande AF-modulen också är densamma för fokushastigheten i skärmsökarläget på en 650D är samma som i EOS M.

Hastigheten är acceptabel som skärmsökarfokus i en systemkamera där man kan välja att köra fokusen snabbare om man behöver, men att ha den här hastigheten som enda alternativ känns inte så kul. I vissa ljussituationer har även fokusen problem med att hitta rätt och den nöjer sig trots att skärpan inte återfinns någonstans i bilden. Visserligen ger det möjlighet att testa objektivets snygga oskärpa, men det är kanske inte det man är ute efter. Det här är inte något som är unikt för just eos m utan återfinns även hos andra kameror, men det känns tråkigt att det händer lite för ofta med en kamera som redan har problem med fokusen.

När vi frågar Canon om de kommer att lösa problemet med den sega aufotokusen får vi till svar att de inte kan säga någonting om framtida produktutveckling. Ett standard-svar givetvis. Men det torde däremot inte vara någon vild gissning att de jobbar rätt hårt på att lösa ett problem som många med oss anmärkt på.

Att fotografera

Jag har redan gått igenom ergonomin, skärmen och fokusen men det finns utrymme för att prata lite om hur kameran är att fotografera med rent allmänt. Mitt spontana intryck efter att ha använt den ett tag är faktiskt positivt.

När man insett att fokusen tar lite tid så vet man i vilka situationer man ska ta upp kameran och då fungerar den väldigt bra. Skärmen gör att man kommer åt de flesta justeringarna väldigt snabbt, vill man ha ett effektfilter är det några snabba tryck bort och så vidare.

På grund av pekskärmen slipper man hålla på med flera olika knappkombinationer som man ofta får göra på liknande kameror för att ställa in bländare och slutare. På EOS M har man prioriterat bort dedikerade knappar för sådant. Här trycker man bara på symbolerna på skärmen så är det klart. Smidigt!

En nackdel med pekskärmen insåg jag när jag stod och väntade på tåget en kall morgon och skulle ta några bilder på frostiga buskar – man måste ta av sig handskarna. Eller i alla fall en av dem för att kunna styra skärmen. Ett problem alla pekskärmskameror har i dag.

Bildkvaliteten

Den redan testade 650D visade att den här sensorn ger riktigt fina bilder och EOS M är inte sämre. Kitobjektivet 18-55mm är också bra. Bra skärpa och snygg oskärpa, bländarlamellerna ger en rund fin öppning som bidrar till oskärpans mjukhet.

Sammanfattning

Kraftfull bildkvalitet i ett smidigt paket men som tyvärr lider av en alldeles för seg autofokus. Om Canon lyckas ordna fokushastigheten med en mjukvaruuppdatering är det här ett väldigt bra alternativ för den som vill ha en smidig kamera med många kreativa möjligheter. Med hjälp av EF-adaptern är den ett välkommet alternativ för den som redan sitter på en samling Canonobjektiv.