https://www.kamerabild.se/tester/kameror/test-fujifilm-x-m1-ett-kluvet-intryck
543177
Kameror
Kamera & Bild testar

Test: Fujifilm X-M1 – ett kluvet intryck

● BILDSPEL

Totalbetyg

Fujifilms kameror kännetecknas av den retrofierade stilen med klassiskt användartänk. I nya X-M1 som riktar sig mer åt mellansegmentet än åt proffsen, hittar vi en bantad kamera som ändå kan mycket – och ser lite vanligare ut.

Inledning

Sedan introduktionen av Fujifilms X-system förra året har trenden hos deras kameror gått mycket åt det retromässiga designhållet. Synonymt med Fujifilm blev det dedikerade reglaget för exponeringskompensation, liksom möjligheten till optisk sökare och en design från en svunnen tid.

Men det är inte direkt vad vi hittar hos nya Fujifilm X-M1. Här är designen i stället mer lik andra kameramärkens utförande i klassen, med modernklassiskt upplägg av knappar och reglage, även om vi känner igen Fujifilm-känslan.

Kameran är uppbyggd kring samma 16 megapixels aps-c-sensor som vi hittar i Fujifilms flaggskepp X-Pro1, med en standardkänslighet på mellan 200 och 6400 iso, utökbart till 25600 iso. 

Vanligare design

För den som är van vid Fujifilms tidigare kameror så finner vi många likheter, men också flera förändringar. Exempelvis så hittar vi vare sig analog eller digital sökare, och inte heller det klassiska inställningshjulet för slutartid på kamerans ovansida som vi lärt oss känna igen – istället finns ett hjul för exponeringskompensation samt programvalsratten. Det är i stället på baksidan som vi hittar ett inställningshjul för slutartiden i s-läge, eller bländarval i a-läget, som sitter inträngt bakom tumplattan.

Personligen tycker jag att förändringen är nyskapande, men tror för den skull inte att det är bättre – reglaget för att justera just slutartid eller bländare är något för inträngt, och när man vrider snabbt på det så är det som om kameran inte hänger med, vilket gör det oexakt att snabbt justera inställningen. Hjulet för exponeringskompensation fungerar som en dröm i jämförelse, och bjuder på en skön känsla och en användbar funktion som fungerar bra, men som vissa gånger tyvärr kan kännas för lätt att ändra av misstag. Delade känslor alltså.

Knapparna på baksidan har ett rätt vanligt upplägg, med den numera klassiska q-knappen som låter dig som fotograf snabbt komma åt de olika inställningarna. Guld värt, och beprövat sedan tidigare. Knapparna är också bra placerade. Men den största nyheten som vi hittar på X-M1:s baksida är den dedikerade inspelningsknappen för film – det är nämligen den första kameran i serien som faktiskt har en helt egen startknapp för film. Kanske är det så att kraven på att snabbt kunna spela in film har uppmärksammats, eller så vill man nå en specifik målgrupp som är vana vid just en sådan funktion. Hur som helst så är det glädjande, och kameran är också hyfsat snabb med att faktiskt starta inspelningen.

 

På baksidan hittar vi ett knappupplägg som är vanligt idag. Nytt är däremot det stående halva inställningshjulet.

Skärm

Hjälpsam skärm

Den vinklingsbara skärmen på tre tum har en upplösning på 920 tusen bildpunkter, och går att justera 90 grader uppåt, och runt 80 grader nedåt. På så vis kan du utan problem både fotografera eller filma med uppsträckta händer eller hålla kameran nära golvet eller marken, och faktiskt se vad du gör. 

Skärmen är ljusstark och bra, ger skarp och fin bild och fungerar både i mörker och strålande solljus.  Ljusstyrkan går också att justera i elva nivåer, och något som jag gillar är att den mörka nivån faktiskt också är mörk, vilket gör att du inte behöver lysa upp hela din omgivning om du fotograferar i mörka miljöer. Plus för detta.

 

I vissa lägen har X-M1 problem att hitta fokus, och då letar den fram och tillbaka. 1/50s, f/4, ISO 6400

Autofokus

Fokusering á la Fujifilm

Från Fujifilms tidigare kameror har vi erfarenheter att autofokusen inte direkt fixar skärpan i racerfart. Så även hos X-M1. Fokusen tar ibland tid på sig även i vanligt dagsljus, och ibland lyckas den även hitta både fel och inte alls. Det är lätt att många gånger svära över att den ibland inte hänger med, medan man flera andra gånger inte alls märker av problematiken och allt flyter på hyfsat bra.

Det finns även möjlighet till autofokus via ansiktsigenkänning, och den fungerar däremot riktigt bra. Ger man den en sekund så hittar den ett ansikte och lyckas även fortsätta fokusera på detta riktigt bra i följande läge.

Vid manuell fokusering kan du justera utväxlingen på fokusringen, vilket är ett stort plus, och något som är extra användbart för att slippa behöva snurra på ringen i oändlighet. Däremot hade jag gärna sett att den kunde reagera lite snabbare och direktare, och faktiskt skulle man också kunna låta utväxlingen vara lite känsligare, eller i varje fall lägga till ännu ett högkänsligt läge.

En annan inställning som finns är möjligheten till så kallad »focus peaking«, vilket ska hjälpa dig vid manuell fokusering. Vi har sett funktionen i flera andra kameror, och där har det fungerat mycket bra. Hos Fujifilm X-M1 fungerar det tyvärr inte helt lika bra. Funktionen ger en ökad kontrast runt konturlinjerna som befinner sig i fokus, men problemet är att den ökade kontrasten är alldeles för liten och alltid har vit färg. Det går inte att justera vare sig tjocklek eller färg – vilket gör att funktionen inte känns färdig eller genomarbetad. 

Över lag känns det som om Fujifilm har gjort en Fujifilm, med att skjuta på lösningarna »av detaljerna« till framtiden, något som jag tyvärr är ganska besviken över. 

 

I X-M1 har Fujifilm valt att byta ut reglaget för slutartid till en funktionsratt.

Fler funktioner

Fler funktioner

Liksom så många andra tillverkare så har också X-M1 fått sin del av den trådlösa kakan genom sin wifi-funktion. Att koppla upp kameran mot en smartphone går enkelt och smärtfritt. Men väl uppkopplad så undrar man hur Fujifilm tänkte med funktionerna – vi har i dag vant oss vid att både kunna se sökarbild, ta bilder, spela in film, föra över dessa till telefonen och tanka upp dina alster på sociala medier. Men med Fujifilm Camera Application får vi nöja oss med att kunna överföra bilderna till mobilen, eller geotagga bilder via gps-informaion från telefonen. Du kan alltså inte kontrollera kameran alls via telefonen, vilket jag tycker är riktigt synd – för idag vill man kunna det med just wifi.

Men något som är extra roligt hos X-M1 är att vi finner de inställningar för filmval som Fujifilms övre modeller har, alltså att kunna fotografera med exempelvis Velvia-inställning eller Astia. Resultatet i jpeg blir rätt bra, direkt ur kameran. Vill man inte göra det så finns också en möjlighet att exportera råbilder till jpeg med den inbyggda råkonverteraren. Annars har också några avancerade filter hittat sin plats på det övre vridreglaget. I menyn kan du sedan välja exempelvis leksakskamera, och få effekter i bilderna. Och varför inte – får man slut på idéer kan det vara riktigt roligt. Det finns också ett scenvalsläge för välja mellan en drös passande scenlägen. Men bäst är nog ändå det avancerade autoläget som låter kameran hitta smartast inställning för det du fotograferar. Förutom att det fungerar bra så är det också en bra hjälp för de mindre avancerade användarna av kameran.

Blixten är också riktigt bra, och ger ett smart och jämnt upplättningsljus. Vanligtvis brukar jag inte nämna blixten, men i det här fallet så har Fujifilm lyckats bra, och en extra fördel är också att man faktiskt kan rikta den något uppåt med vänsterhanden om man vill studsa ljuset i taket eller liknande.

 

Tack vare att X-M1 har samma sensor som X-Pro1 så blir skärpan hög. 1/100s, f/3,5, ISO 400

Bildkvalitet & Slutsats

Bildkvalitet

Sensorn i Fujifilm X-M1 är samma som den vi finner i flaggskeppet X-Pro1, vilket vittnar om riktigt bra bildkvalitet. Bilderna är mycket skarpa, även när man tittar närmare på bilderna. Också brushanteringen är bra i kameran, även om bilder tagna vid hög känslighet kan bli något utsmetade, och förlora lite skärpa vid fotografering direkt i jpeg. 

Slutsats

Fujifilm X-M1 är både smart och rolig på samma gång som den är trög och tråkig. Det smarta med den är att den har många möjligheter till smidig fotografering, framförallt genom sina två kontrollreglage. I M-läget kan du exempelvis justera både bländare och slutartid, vilket är mycket bra för en så liten kamera – tillsammans med den smarta Q-knappen. Det roliga är att det finns både filter, scenval och effekter som passar fint när kreativiteten behöver en skjuts.

Det tröga med den är autofokusen, som man ibland måste vänta på, men också bli rätt irriterad över. Tyvärr är det ingen nyhet för Fujifilms kameror. Det är också då det blir tråkigt. Tekniken ska inte begränsa, utan snarare underlätta för fotografen och dess kreativa idéer. Men det också därför som Fujifilm missar lite sin målgrupp – de som vill ha en superavancerad kamera – i och med att den har vissa grundläggande problem.

Men det positiva är att kameran faktiskt är rätt bra när allt flyter. Bilderna blir bra, handhavandet är bra, designen är bra och möjligheterna många.