Test av Canons nya supertelen 400/2,8 och 300/2,8

De två nya supertelena Canon 400mm/2,8L IS II USM och 300mm/2,8L IS II USM har ärvt mycket från sina föregångare. Redan här var objektivet vinnare, men med problemet att kvalitet kostar i form av tung vikt. För sportfotografen som snabbt vill kunna röra sig runt en arena med mycket utrustning eller naturfotografen som måste röra sig över svår terräng, blir vikten en stor fråga.

Det vet också Canon. Därför har de valt att tillverka delar av objektiven i titan och med en legering av magnesium för att bibehålla byggkänslan men samtidigt hålla nere vikten. 400:an väger nu 3850 gram, en minskning med hela 28 procent mot föregående version. För 300:an blir siffrorna något blygsammare – en minskning mot sin föregångare med 8 procent till 2400 gram.

Förhållandevis lätta

Båda objektiven känns därför förhållandevis lätta i förhållande till sin storlek. Visst, det är inga små grejer att röra sig med, men faktum är att man med 300:an monterat på ett proffshus faktiskt har möjligheten att snabbt fånga bilder med bara ett enhandsgrepp på kameran. Med 400:an blir det genast tyngre, och här krävs tvåhandsfattning eller stativ.

Fotograferar man på huk och samtidigt stödjer armbågarna på sina ben, får man riktigt bra stöd för att fota exempelvis i naturen. Detta fungerar så klart också för sportfoto, men räkna med att armarna bara orkar med ett tag. Ett stabilt enbensstativ är därför perfekt, och stativgängans placering ger en bra jämvikt framåt och bakåt med ett tyngre proffshus påmonterat. Och när du håller kameran med ena handen har du bra möjligheter till manuell fokusering med den andra. Att manuellt justera fokus är nämligen otroligt lätt.

Uppgraderade funktioner

Båda objektiven har ett klickläge var 90:e grad för rotering kring den inbyggda stativhållaren. Själva vridningen går enkelt, och det går snabbt att växla mellan fotografering av stående och liggande bilder. Sedan är det bara att skruva åt spärrskruven.

Längst fram på objektivet finns fokusstopp-knappar. För den som fotograferar fotboll blir dessa extra värdefulla att hålla in då andra spelare springer mellan dig och det du vill fotografera. Knapparna är placerade på smarta platser runt om hela objektivets yttre omkrets.

Bildstabiliseringen har förbättrats en hel del från föregående version. Objektivet identifierar automatiskt om du panorerar med det, och ger möjlighet till tre olika bildstabiliseringslägen. Totalt sett hjälper stabiliseringen dig att ta bilder med upp till fyra stegs skillnad – något som gör att du faktiskt kan fotografera månen på frihand.

Nytt mot gamla versionen är också den nya behandlingen på frontlinsen som lättare ska stöta ifrån sig vatten och smuts – vilket är bra för den närgångne fotografen.

Exaktare autofokus

Autofokusen ska enligt Canon själva vara uppsnabbad och förbättrad. Tittar vi på hur den beter sig på både 300:an och 400:an så ser vi liknande beteende i uppförande. Bland annat känns den säker och snabb, och har lätt att växla fokusavstånd mellan närliggande avstånd, något som också visar sig när man använder kontinuerlig autofokus på rörliga objekt, exempelvis fotbollsspelare.

Med inställningen för fokusbegränsningen kan vi minska avståndet för fokusen att söka inom, vilket ytterligare snabbar upp autofokus-sökningen om man vet vilka avstånd fokus kommer att behövas inom.

Monterar vi på en telekonverter har vi möjlighet att komma ännu närmare motivet. Med den nya versionen Mark III av både 1,4x och 2,0x kan vi laborera fram en bra brännvidd tillsammans med både 300:an och 400:an. 300:an kan då få en brännvidd på 420 millimeter eller 600 millimeter, medan 400:an omvandlas till ett objektiv med brännvidden 560 millimeter eller 800 millimeter. Detta är så klart positivt.

Ljusstyrka eller brännvidd

Men fortfarande måste du som fotograf medla. Nackdelen är nämligen att du blir av med ljusstyrka med telekonvertrarna – 1,4x-konvertern minskar ditt objektivs lägsta bländare med ett steg, bländare 2,8 blir därför likvärdig med 4,0. För 2,0x-konvertern blir nedbländningen två steg från 2,8 till 5,6 på dessa två objektiv. Fotograferar du snabba sporter eller har svagt ljus blir detta lätt ett problem. Men du kan ändå kräma upp ISO för att få ner slutartiderna, vilket det kanske är värt för att komma riktigt nära.

Mer problematiskt blir det med snabbheten på autofokusen med de två konvertrarna på plats. En hastighetsreducering med runt 50 procent med 1,4x-konvertern, och runt 75 procent med 2,0x-konvertern, är att räkna med. Detta gör att autofokusen blir mycket problematisk att använda för fokusering vid olika avstånd – manuell fokusering går då snabbare än att vänta på att objektivet jagat klart. Men positivt är att Canon arbetat fram en ny processor som sitter i telekonvertrarna för att i stället få en exaktare autofokus.

Tyvärr får du ingen autofokus med objektiv som har en lägsta bländare över 2,8 utom med vissa modeller och proffshus som även tillåter autofokus med objektiv med en lägsta bländare på 5,6.

Slutsats

Med ett pris på över 100 000 kronor för Canon 400 mm/2,8L IS II USM och nära 70 000 kronor för 300 mm/2,8L IS II USM är det kanske inte något som vem som helst kommer att investera i. Men för den som behöver det absolut bästa inom teleobjektiv för att fotografera sport eller djur, är detta blandningen av den senaste teknologin inlindad i den hittills lättaste förpackningen. För den som har de tidigare versionerna finns många delar att fundera på innan man investerar. Antagligen är skillnaderna mindre mellan objektiven än skillnaden i pris.

Skärpan på båda objektiven är genomgående hög, det finns inte mycket att klaga på. 400:an har vid 2,8 tydlig vinjettering som försvinner helt vid bländare 4, medan 300:ans vinjettering inte alls är lika stor. Vi ser också att telekonvertrarna har förbättrats något för att reducera den kromatiska aberrationen och samtidigt ge en ökad upplösning. Nytt är också att den förbättrade inbyggda processorn hjälper autofokusen på traven, framför allt i kombination med den tredje generationens objektiv.