Kamera & Bild testar

TEST: Leica M11 – Inte för alla, men riktigt bra för de inbitna

Leica M11 har många ingredienser som gör att du kan koncentrera dig på bara fotograferingen, och stundvis blir användningen nära på meditativ när du vågar släppa alla tekniska bitar och bara fånga det som utspelar sig framför kameran.

Det är väl ingen som sitter helt still när Leica släpper nytt, och genom åren har vi fått lära oss att företagets utveckling av kameror följer en blandning av både utveckling och återhållsamhet. Utvecklingen handlar om att förbättra för fotograferna i bildens anda snarare än tekniken, något som också ger känslan av att de tekniska specifikationerna helt enkelt följer med –samtidigt som vi kan lita på att både design och användning följer redan inslagna principer.

Leica M11 följer samma väg och vidareutvecklar både M10 och M10-R på flera vis, där sensorn är en sak –M11 har en bakbelyst sensor i fullformat på 60 megapixel medan vi får nöja oss med 24 i föregångarna. Den bakbelysta sensorn innebär en del fördelar, och Leica har själva förklarat hur de tänkt med tekniken bakom, med möjlighet att fånga in mer ljus än innan och samtidigt få till en naturtrogen bildåtergivning.

En annan uppdatering är pekskärmen på baksidan som fått sig ett lyft med en upplösning på 2,33 miljoner bildpunkter, över en dubbling mot M10 –samt möjligheten till matrismätning av ljuset i bilden som nu alltså sköts av sensorn.

Stilren design

Design och utseende är det nog ingen som har missa hos Leicas kameror. Just M11 har ärvt designen från tidigare generation, vilket gör det mycket svårt att se faktisk skillnad. Just M11 som kommer med silverplatta och botten i aluminium, eller svart, har egentligen bara skillnaden att bottenplattan nu gjorts om för att ge en ny åtkomst åt batteri och minneskort likt den hos Leicas SL- och Q-modeller.

Jag gillar funktionaliteten med batteriluckan, den känns stabil och säker, både för att snabbt byta batteri på exempelvis gatan utan att det faller iväg, samtidigt som det heller inte går att öppna av misstag.

Den rätt så platta designen gör också greppet plant och outtalat, vilket inte passar alla som behöver mer av ergonomin, men å andra sidan så ger stabiliteten med tvåhandsgrepp en fullt fungerande och finfin känsla. Det enda man får som hjälp nu är en något utbuktande sväng vid tumhjulet som man kan trycka just tummen emot.

Knapp- och reglagemässigt är det renodlat och minimalistiskt, med endast tre knappar på kamerans vänstersida och ett multireglage till höger om skärmen. Nytt är funktionsknappen vid avtryckaren som går att ställa in för egenvald funktion, och bidrar till möjligheten av exempelvis snabbval, vilket är bra.

Slutartiden justeras som vanligt via snurreglage, och på vänster sida finns ISO-reglaget med inställningar för M, A och från ISO 64 till 6400.

Less is more

Men det ändå något med designen som tilltalar mig, det är nästan så att frånvaron av avancerade inställningar, justeringsmöjligheter och avancerade lösningar för kontroll gör att mina tankar går någon helt annanstans, nämligen till bilden, fotograferingen, känslan att fånga något viktigt som utspelar sig framför objektivet. Kanske är det en illusion, men även om så vore så vaggas jag in i att släppa tekniken och framhäva just bildtänket, något som Leica lyckas mycket bra med –och antagligen vill ska ske.

Elektronisk sökare. 
För den som ändå inte klarar sig utan en digital sökare anno 2022, så har Leica släppt Visoflex 2, kompatibel med Leica M1 med förbättringar av den tidigare versionen. Upplösningen är på 3,7 miljoner bildpunkter, gjord i aluminium och vinklingsbar uppåt i 90 grader. Sökaren går också att justera från +4 till +3 dioptrier.
Elektronisk sökare. För den som ändå inte klarar sig utan en digital sökare anno 2022, så har Leica släppt Visoflex 2, kompatibel med Leica M1 med förbättringar av den tidigare versionen. Upplösningen är på 3,7 miljoner bildpunkter, gjord i aluminium och vinklingsbar uppåt i 90 grader. Sökaren går också att justera från +4 till +3 dioptrier.

Det klassiska »less is more« verkar fungera i detta fall, och då har vi inte ens berört de tekniska bitarna. Leica M11 har ingen inbyggd autofokus, vilket också gör att metodiken justeras kring hur du faktiskt tar bilder. Tempot är påtagligt långsammare, men kan då också bli något mer genomtänkt. Detta sållar så klart också bort en del fotografer som behöver möjligheterna till de snabba bilderna, och de kommer få svårt att känna sig hemma med denna mätsökarkamera som snarare är gjord för klassiska bildjournalister som gillar det analoga tänket. Jag ser det som en fördel, framförallt om man nischar in modellen på just denna grupp fotografer. Dessutom är det relativt lätt att hitta rätt med principen hos mattskiva som ger två bilder som synkas ihop med sina linjer, vilket är snabbjobbat hos den manuellt fokuserande fotografen. För den som vill modernisera sig något finns även den elektroniska sökaren Visoflex 2, vilken vi däremot inte testat.

4,5 bilder per sekund är heller inte så man trillar av stolen –men även detta gör konstigt nog att man försöker tajma avtrycket bättre än om man kunde dra av 30 bilder per sekund –dessutom med gott resultat –och utveckling av ens egna känsla för att fånga det kritiska ögonblicket.

Dessutom saknas möjlighet till att spela in video, något som ytterligare minimerar möjligheterna att försvinna bort i inställningar, val och andra justeringar som kan distrahera. För övrigt så är även menysystemet genomtänkt med de val som man kan tänkas behöva, utan att det blir en uppsjö med inställningar och underavdelningar som går att styra setupen på detaljnivå.

Manuell. Arbetssättet med Leica M11 är inte snabb – manuell fokusering är det som gäller – något som både begränsar och förgyller.1/1000 S • F/10 • ISO 200
Manuell. Arbetssättet med Leica M11 är inte snabb – manuell fokusering är det som gäller – något som både begränsar och förgyller.1/1000 S • F/10 • ISO 200

Uppdaterad teknik

Precis som upplägget på kameran så har jag ännu inte skrivit så mycket om de tekniska bitarna, och det är så klart meningen, eftersom det är just uttrycket och känslan som hamnar i fokus hos denna kamera. Men trots detta så är det som finns där innanför intressant att titta närmare på.

Den bakbelysta sensorn har genom sitt färgfilter möjligheten att reducera ned upplösningen bilder från 60 megapixel till 36 eller 18, något som i 18-megapixelläget ska ge 1 EV-steg bättre dynamiskt omfång. Detta är svårt att mäta, men principen går ut på att pixlar grupperas för att kunna fånga in mer ljus och sedan skapa en pixel med större yta.

Tanken är alltså att resultatet ska bli både lättare att läsa ut, vilket ger en prestandahöjning hos kameran, samtidigt som man får mer dynamik att arbeta med. Problemet (som är positivt) är nog däremot att bilderna blir så pass bra redan i 60-megapixelläget även gällande dynamik, men det är möjligt att det skulle kunna bli synligt i vissa speciella situationer gällande ett stort spann mellan ljust och mörkt i den bild man fångar.

Att läget finns är alltså ingen nackdel, det finns även lägen när man behöver premiera en mindre filstorlek och upplösning, och då kan man lika gärna passa på att fotografera i denna inställning.

USB kan även användas för både laddning och överföring. Leica M11 har nämligen 64 gigabyte inbyggt minne, vilket gör att man aldrig behöver står där och ha glömt minneskort, om du är en sådan fotograf. Nackdelen är att det inte är helt lätt att få ut dom ur kameran som det ser ut just nu när vi testar kameran –masslagring via USB verkar vara omöjligt att få till och det som återstår för att få ut bilderna ur kameran är att överföra bilderna till ett minneskort för vidare överföring.

Manuell hjälpreda. Vid manuell fokusering med Leica M11 får man förlita sig på mattskivan som bidrar med sin delade bild som ska synkas. I svagt ljus kan det i början vara svårt att få exakt skärpa, men å andra sidan så levererar bilder tagna i svagt ljus en fin tonalitet. 1/125 S • F/1,4 • ISO 800
Manuell hjälpreda. Vid manuell fokusering med Leica M11 får man förlita sig på mattskivan som bidrar med sin delade bild som ska synkas. I svagt ljus kan det i början vara svårt att få exakt skärpa, men å andra sidan så levererar bilder tagna i svagt ljus en fin tonalitet. 1/125 S • F/1,4 • ISO 800

Bildkvalitet

Leica M11 är inget undantag –det är något speciellt med mikroskärpan och den lyster man får från bilderna tagna med kameran. Skärpan är fantastisk, och för vår del så testade vi med den ikoniska Summilux 50mm f/1,4 ASPH, som endast genomgått några finjusteringar i sin design sedan 60-talet. Att arbeta på 50mm med bländare f/1,4 ger också möjlighet att enkelt undersöka de mjuka tonövergångar och nyanser som skapas i oskärpan.

Kontrast, färgåtergivning och ton ligger på topp hos kameran, och det är svårt att inta fastna över hur bra bilderna blir direkt ur kameran, samtidigt som det finns mycket information att arbeta med i råformatsfilerna. Summerar vi bildkvaliteten ur M11 så är den på absolut topp, även i svagt ljus, vilket innebär att Leica lyckats bra med sin uppdaterade version med ny sensor.

Maxad bildkvalitet. Bilder direkt ur kameran har en fin lyster över sig, och för den som vill arbeta fram mer dynamik så har bildfilerna i råformat än mer att ge.1/250 S • F/2 • ISO 800
Maxad bildkvalitet. Bilder direkt ur kameran har en fin lyster över sig, och för den som vill arbeta fram mer dynamik så har bildfilerna i råformat än mer att ge.1/250 S • F/2 • ISO 800

Slutsats

För den som söker en renodlad kamera för stillbild är Leica M11 helt klart ett riktigt bra val, framförallt om man gillar både manuell fokusering, hög bildkvalitet och renodlad design –och klarar sig utan video. För den som vill ha lite mer så finns den elektroniska sökaren Visoflex 2 att köpa till, med en upplösning på 3,7 miljoner bildpunkter.

Tankarna på att koncentrera sig allt mer på bilden istället för det tekniska lyfter hela förhållningssättet till fotografi med en kamera som Leica M11, och jag personligen gillar det. Med det sagt innebär detta också att kameran inte vare sig tilltalar eller är till för alla, då den också kan upplevas mycket nischad.

Att antalet knappar på kamerahuset heller inte är så många tycker jag bidrar till den rena, enkla känslan och att mer energi fakstiskt går åt bilden snarare än tekniken. Faktum är att jag även upplever menysystemet likadant, liksom genomsiktssökaren med sin återhållsamma informationsmängd. Man kan säga att man får det man behöver, resten är upp till en själv att fylla på med – och detta synsätt passar väl in på de som ser bilder snarare än tekniken.

På sätt och vis är det mycket stillbildskamera för pengarna, men då måste vi ha i åtanke att en del av detta också är psykologisk, då effekterna av kamerans inriktning bjuder in till en viss typ av fotografering. För den vanlige icke-frälsta Leica-fotografen går snarare funderingarna mot varför så många element fattas i en modern kamera, när multifunktionalitet idag ofta är grunden för ett kamerainköp.

Specifikationer

TypSystem
Cirkapris100 000 kronor
SensorFullformat
Upplösning60,3 megapixlar
ISO64-50 000
Skärm3 tum, 2,3M bildpunkter, pekskärm 
SerietagningCa 4,5 bilder per sekund
Filmning
MinneskortSD (UHS-II), 64 GB internt
Inbyggd blixtNej
HörlursuttagNej
MikrofoningångNej
WifiJa
Mått139 x 39 x 80 mm
Vikt640 g

Betyg

Handhavande: 72

Snabbhet: 41

Byggkvalitet:91

Mångsidighet: 66

Funktioner: 62

TOTALT: 77