Kamera & Bild testar

TEST: Zeiss Otus 55mm/1,4 & 85mm/1,4 Apo Distagon – som ugglor i mörkret

Vid fotografering med små ljuskällor i bakgrunden ser man vilken fin bokeh objektiven har. Här Otus 55mm/1,4.rn1/200s, f/1,4, ISO 6u2009400 Foto: Calle Rosenqvist
Vid fotografering med små ljuskällor i bakgrunden ser man vilken fin bokeh objektiven har. Här Otus 55mm/1,4.rn1/200s, f/1,4, ISO 6u2009400 Foto: Calle Rosenqvist
Skärpa och kontraståtergivning är otroligt bra i Otus 85mm/1,4.rn1/640s, f/8, ISO 560 Foto: Calle Rosenqvist
Skärpa och kontraståtergivning är otroligt bra i Otus 85mm/1,4.rn1/640s, f/8, ISO 560 Foto: Calle Rosenqvist

DUBBELTEST: Med det latinska namnet från en skarpögd uggla som ser i mörkret, Otus, har Zeiss gett namn till sin nya objektivserie i småbildsformat som är skapad med bara en sak i åtanke: kompromisslöshet.

Först ut var 55mm/1,4, och näst på tur blev nya 85mm/1,4, båda för Canons ef-fattning och Nikons f-bajonett och med manuell fokusering. Allt handlar så klart om medling i objektivens värld – man kan inte få allt av det goda, som ljusstyrka, lätt vikt, perfekt skärpa, avsaknad av kromatisk aberration och så klart ett bra pris. I fallet med Otus-objektiven skulle man kunna säga att Zeiss har gjort rätt få kompromisser, vilket avspeglar sig i främst vikten och priset – objektiven väger över ett kilo styck, och prislappen är mycket högre än respektive flaggskepp hos de stora tillverkarna.

Mer skärpa, manuell fokus

Av de avvikelser ett objektiv kan ha så ser vi hos dessa två objektiv nästan ingen kromatisk aberration som lägger sig vid kanter på objekt i bilden, vilket är möjligt genom att använda dyra specialglas som bryter ljuset på ett visst vis. Objektiven har även en konstruktion med flytande linselement, något som ytterligare förbättrar ljusets brytning, kontrasten i objektivet och skärpan i bilden.

Det är också därför som vikten blir som den blir: glas kostar pengar.

Både Otus 55mm/1,4 och 85mm/1,4 har manuell fokusering, vilket innebär att man måste förlita sig till sitt egna skarpa fotoöga, eller möjligen skärpeindikatorn i kamerans sökare. Faktum är att detta kan vara rätt svårt även för den vane fotografen, framförallt eftersom många av dagens digitala kameror har en och samma mattskiva som inte hjälper dig på traven alls för att se exakt när bilden är som skarpast.

Hur som helst så är mekaniken i objektivet ett av de lättaste och bästa jag använt, av främst två anledningar: fokusringens storlek samt känslan och lättheten att vrida på ringen i fråga. Just denna avvägning har Zeiss lyckats så bra med att objektivet är fantastiskt att använda vid manuell fokusering. Ringen är skönt gummerad och diametern är över nio centimeter. Tillsammans med den mjuka och lätta rotationen går det också enkelt att finjustera skärpan med fingrarna, utan att det hackar eller blir trögt– något som inte är helt ovanligt i många objektivkonstruktioner.

De stora siffrorna i meter och fot hjälper också till för att man snabbt ska se var man befinner sig på skalan.

Otus Zeiss 55mm/1,4

Med brännvidden 55 millimeter ligger vi nära till hands en rätt normal avbildning av verkligheten. Att använda just denna brännvidd är vid en första gång rätt annorlunda – själv är jag van vid en klassisk 50 mm vid 1,4, och den är ganska mycket lättare och mindre än Otus version. I stället för att ha ett smidigt objektiv som enkelt går att ha på kameran och gå runt med runt axeln, så blir detta en stor klump som väger 1030 gram, och står ut runt 15 centimeter från kameran när motljusskyddet är monterat.

55 millimeter känns annars rätt allround, och med en närgräns på 0,5 meter går det också att gå rätt nära och få möjlighet till spännande bilder. Brännvidden fungerar också bra för porträtt. I det stora hela är detta objektiv riktigt trevligt att använda, och levererar bilder med extremt bra skärpa gång på gång. Detta blir också extra påtagligt då den krispiga skärpan står sig riktigt fint mot den supermjuka och fina bakgrunden, som har en riktigt fin bokeh – avteckningen av det ljus i oskärpa som når fram till kameran. Bara detta gör att bilden poppar ut mer än vanligt.

Otus Zeiss 85mm/1,4

Det nysläppta Otus-objektivet på 85 millimeter väger runt 200 gram mer än 55mm-versionen, men båda både ser och känns likadana i konstruktion och funktion.

Däremot känns användningsområdet något snävare än hos 55mm, eftersom vi nu gått över på tele-brännvidden. 85mm brukar ju vara en klassisk brännvidd för porträtt och bröllop, eftersom brännvidden ger en oskarp bakgrund, och blandat med en bländaröppning på f/1,4 så förstärks även denna känsla i bilderna. Liksom hos Otus Zeiss 55mm/1,4 ger detta objektiv den riktigt mjuka och fina oskärpan i bakgrunden, samtidigt som kontrasten i bilden är hög och skärpan är fantastisk fin.

Till skillnad från 55mm-objektivet känns 85mm-objektivet något svårare att finjusera för att få till den där optimala skärpan, men å andra sidan så är också skärpedjupet rätt snävt vid just 85mm/1,4. Närgränsen på objektivet är 0,8m.

Själv har jag arbetat med flera objektiv på 85mm, men det är få gånger som konstruktionen är så pass bra för att hjälpa manuell fokusering på traven – som man oftast vill vid exempelvis bröllopsfotografering på denna brännvidd, och att skärpan är så skarp och exakt.

Däremot är det lite av ett arbetspass och utrymmeskrävande att bära med denna stora pjäs, även om det i slutändan alltså förenklar vid fotograferingsögonblicket jämfört med många andra alternativ.

Slutsats

Det som skiljer dessa objektiv mot övriga är just att skärpan är genomgående superskarp, något som man vanligtvis aldrig ser. Man brukar säga att objektiv med fasta brännvidder är skarpare än zoomobjektiv på grund av sin konstruktion, samt att nedbländning (mindre ljusinsläpp, högre bländartal, mindre bländaröppning) också ger ökad skärpa, till en viss gräns, i en objektivkonstruktion.

Det som därför är fantastiskt hos dessa två objektiv är att skärpan är genomgående superskarp oavsett val av bländare. Tar vi en titt på konkurrenter i en ändå relativt dyr prisklass ser vi att man kan ana en viss mjukhet vid bländare 1,4, något som vanligen förbättras vid 1,8 och försvinner helt vid 2,8. Men det är ju å andra sidan till stor del bländaren på 1,4 man betalar för – möjligheten att få in mycket ljus– som gör att man slår till på ett sådant objektiv.

De två objektiven som nu finns i Otus-serien är helt klart två fantastiska bitar glas, som levererar bilder i topprestanda, men där vikten blir en nackdelarna man får ta, tillsammans med den höga prislappen. För den som använder 55 eller 85 millimeter i sitt arbete och behöver ljusstyrkan och den extrema skärpan på alla bländare, är dessa två objektiv de bästa man kan få för Nikon och Canons kameror med fullformatssensor.

Och sitter du på en kamera med hög upplösning kan det dessutom bli ett extra sving för att få det där lilla extra – som man vet att man saknar först när man sett det – för så bra är de två objektiven.