Intervju

Linda Åkerberg: Till fots genom USA

Att lämna vardagen bakom sig och bege sig ut på ett äventyr är något många drömmer om. Fotografen Linda Åkerberg är en som gjorde det. Hon lämnade sin vardag som frilansande fotograf för att vandra drygt 420 mil genom hela USA.

Denna artikel har tidigare publicerats i Kamera & Bild 2016 nr 7/8. 

Signalerna tutar i mitt headset, jag förväntar mig att när någon svarar i andra änden kommer det att vara en brusig, sprakig linje som gör en intervju svår. Men när jag hör Linda Åkerbergs röst klart och tydligt i andra änden av internet, blir jag för ett ögonblick imponerad av tekniken och hur lätt det är att kommunicera världen över idag. Linda ­sitter nämligen och tar igen sig i det lilla samhället Tehachapi strax norr om Los Angeles, i utkanten av Mojave-öknen efter 40 dagars vandring på Pacific Crest Trail i USA. Vilan blir dock kortvarig för om någon dag ska hon kränga på sig ryggsäcken igen och vandra vidare. Hon räknar med att vara framme i mitten av september. 

– Det här är det första flerdagarsstoppet vi gör. Jag har gått med en liten grupp på sex–sju personer ett tag och alla började känna sig lite slitna nu, berättar Linda. 

 

Det svenska bandet Ghost.

 

Mycket tid i mörkrummet

Det liv Linda lever nu, under sin långa vandring, skiljer sig ganska mycket mot hennes liv hemma i Sverige. På hemma­plan jobbar hon som frilansande fotograf med musik­branschen som sitt arbetsfält. Dels artistporträtt men också en hel del festivalplåtningar på somrarna. 

– Jag har alltid gillat att rita och måla, men jag tyckte aldrig att jag var så bra som jag ville vara. Jag fotade också men det var liksom inget jag tänkte på, det var mest bara för att dokumentera. När jag skulle välja gymnasielinje valde jag media som förstahandsval och estetisk linje som andra hand, jag kom in på estetisk linje men bara några dagar innan jag skulle börja fick jag veta att jag även kommit in på medialinjen. Det blev avgörande, berättar Linda. 

På medialinjen hade klassen prova-på-kurser i olika ämnen, bland annat foto. Det var då hon fick upp ögonen för foto och insåg att det var det hon ville hålla på med. Linda tillbringade mycket tid i skolans studio och i mörkrummet och det blev allt mer självklart att det var det här hon ville göra. 

– Under gymnasiet hade vi två eller tre praktiktillfällen och jag hade en släkting i Stockholm som jag kunde bo hos så jag var där hos olika fotografer under praktiken. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm och arbetade i ett år som assistent åt Camilla Lindqvist, berättar Linda. 

Hårdrock på agendan

Efter ett år som assistent hade Linda blivit sugen på att utbilda sig mer. Den utbildning hon hade siktat in sig på (och genomförde) var Fotoskolan STHLM som då var en ett och ett halvt år lång utbildning som innehöll både foto och bildredigering. När så hennes utbildning var avslutad under slutet av 2007 hade Linda redan startat egen firma och ­började ganska snabbt att frilansa åt bland annat hårdrocksmagasinet Close-Up Magazine. Att det blev just musik­området som lockade berodde på att Linda har ett stort musikintresse. 

– Under utbildningen stod jag och pendlade mellan musik och mode, som jag också tyckte var kul, men det ­slutade med att det fick bli musik, förklarar hon. 

Bandet Crucified Barbara.
Jobben åt Close-Up Magazine var oftast i samband med att artisten skulle släppa en ny skiva, då var det inte säkert att deras pressbilder var tagna och att allt annat visuellt material var klart till lanseringen och om bandet och deras skivbolag tyckte att Linda gjorde ett bra jobb med bilderna till tidningen var det inte ovanligt att de hörde av sig och ville ha fler bilder till bandet. På det sättet fick hon fler och fler kunder via tidningen, och ryktet om hennes arbete spred sig. 

Vampyrfilmer ger inspiration

Close-Up Magazine är som sagt ett hårdrocksmagasin som riktar sig till de som lyssnar på musik av den hårdare skolan, något som är lite ironiskt för det är inte den typen av musik som Linda själv lyssnar på. 

– Många tror så klart att jag bara lyssnar på metal, men det gör jag inte, säger hon och skrattar. Däremot gillar hon att många av banden i den genren är ganska visuella i sin framtoning. Det underlättar hennes arbete. 

– Innan jag plåtar ett band försöker jag läsa på om dem, vad de inspireras av och var de får sina idéer ifrån. Om jag till exempel ska fotografera ett band som har någon form av vampyrtema så kanske jag tittar på några gamla vampyr­filmer för att få lite inspiration, förklarar hon. 

Men även om det är hon som är fotografen måste alltid bilderna vara ett samarbete mellan henne och artisten. 

– Jag kan ju inte komma på en idé och bara köra även om inte artisten tycker att det är en bra idé. Jag måste diskutera med bandet och presentera mina idéer och se om de har några egna idéer och sen kommer vi fram till vad vi vill göra. Visst har det hänt att mina idéer har blivit nedskjutna, men då händer det inte vid fotograferingen utan innan. Det är ju ett porträtt och det måste spegla de som är med på bilden, annars blir det ju konstigt, menar hon. 

Festivaler på sommaren

Under den varmare årstiden fotograferar Linda många av festivalerna i Sverige. På senare år har festivalerna blivit allt mer värnande om bra bilder och börjar inse värdet i att anlita duktiga fotografer. 

– Det är jättekul att de vill anstränga sig lite för att låta fotografer få jobba lite vettigare på festivalerna, säger hon. 

Festivalerna är dock inte någon lugn arbetsplats, ofta vill de ha bilderna levererade medan en konsert fortfarande pågår, för att kunna sprida dem i sina sociala medier och locka dit mer folk. Linda och hennes kollegor får oftast bara fototgrafera under de tre första låtarna som är kutym under spelningar. Men eftersom hon är anställd av festivalen får hon ibland lite speciella privilegier. 

– Ibland får man möjlighet att fota fler låtar, gå upp på scenen eller så. Fast om jag ska gå upp på scenen måste man prata med bandet först och få godkänt av dem också, be­rättar Linda. 

Med erfarenhet har Linda blivit lite lugnare när hon fotograferar spelningar. Istället för att fotografera precis allt hela tiden tar hon det lite lugnt. Hon vet när hon får bra bilder och försöker att inte fotografera i onödan. 

– Arrangören vill oftast ha 5–10 bilder från spelningen och om jag har 500 bilder att gå igenom tar det väldigt mycket längre tid att hitta de bilder jag vill skicka iväg, förklarar Linda. 

 

Aktuellt just nu

    Senaste kommentarerna