Intervju

Linus Meyer: Med kärlek för äventyr

Han är lika bekväm med att göra djuplodande samhällsreportage som med att hänga i ett rep på en bergvägg för att fotografera klättrare. Möt Linus Meyer, fotografen som aldrig blir nöjd.

– Ingenting är ju tillräckligt bra, allt kan alltid bli bättre!, utbrister Linus under vårt samtal och fortsätter: 

– Om man blir nöjd och tycker att man är jäkligt bra på något stagnerar man i utvecklingen. Det måste alltid finnas en strävan om att göra något lite bättre, att pusha sig själv lite mer nästa gång. 

Mitt emot mig på det, än så länge, lugna cykelinspirerade caféet på Södermalm i Stockholm sitter fotografen Linus Meyer. En man med många strängar på sin fotografiska lyra, eller i alla fall tre strängar. När jag frågar honom hur hans arbetsfördelning ser ut svarar han: 

– Jag gör nog i alla fall 50 procent bildjournalistik, sen är det nog 25 procent mat och 25 procent outdoor.

 

skidåkare i glaciärtunnel
Tomas Jonson åker skidor i en glaciärtunnel.

 

Linus kärlek för äventyr och friluftsliv kom tidigare än fotograferandet. Redan vid 16 års ålder vintertältade han i Tarfaladalen i Kebnekaiseområdet för att göra toppturer och klättra. Något han i dag benämner lite som galenskap, men det befäste en livslång passion hos honom. En passion som i dag har blivit en del av hans arbete. 

– När jag var liten satt jag ofta och bläddrade i tidningen Geo, den är lite som en europeisk National Geographic, den innehåller allt möjligt från klättring till reportage från krig och olika urbefolkningar i världen. Det var en sån där riktig pojkdrömstidning. Jag hade länge en dröm om att bli publicerad där, och det har jag väl fortfarande, men jag kan inte påstå att jag jobbar så hårt för det, säger han med ett skratt. 

När det blev dags för Linus att gå i högstadiet valde han en inriktning som kallades Ord, ljud och bild. 

– Det var väl ett program för de som var lite skoltrötta tror jag, jag var väl inte jättemotiverad men det tändes en gnista där. Efter gymnasiet åkte jag ner till Alagna för att åka skidor och klättra under vintern. Jag gjorde allt för att kunna vara kvar där så länge som möjligt och åka. Jag började fota allt mer för att jag älskade det. Jag åkte även skidor framför kameran en del. Någonstans där började jag inse att det var nog det här med fotografi som jag ville göra, det var det jag ville jobba med, berättar han. 

Linus åkte tillbaka till Alagna flera vintrar i rad för att åka skidor och fotografera, han insåg dock rätt snart att det var roligare bakom kameran än framför. Bland annat var han nära att få in ett reportage i National Geographic Adventure, men det föll på målsnöret. 

– Tydligen hade en annan tidning i USA publicerat en stor artikel om La Grave precis så de kände väl att mitt reportage var för likt det. Då fattade jag nog inte heller riktigt hur stort det var, skrattar Linus. 

 

Reportage om narkotikapolisen i Bolivia.

 

Lär sig lösa saker

Efter några vintrar i alperna ville Linus utbilda sig, ha en bas att stå på för att kunna ta sitt fotograferande vidare. Han hade alltid varit intresserad av den journalistiska bilden, därför sökte han till Nordens Fotoskola Biskops-Arnö och kom in. Där pluggade han tillsammans med bland annat Pieter ten Hoopen. Där träffade han också Anna Simonsson som han nu är gift med. Under utbildningen blev det inte speciellt mycket vare sig resande, skidåkande eller klättrande. Som student var budgeten tight och skolan krävde mycket tid. Fokus låg nu mer på bildjournalismen. 

När utbildningen började närma sig sitt slut blev Linus allt mer nervös över om han skulle hitta något jobb efter utbildningen eller inte. Men det löste sig ganska bra. 

– Vi slutade på fredagen, man hade sjukt mycket ångest, men på måndagen eller om det till och med var på lördagen ringde de från Sydsvenskan och frågade om jag ville jobba där. 

Linus var sedan på Sydsvenskan och DN i några olika LAS-vändor, alltså ungefär nio månader i taget. Efter ett par vändor på DN gick han från nyhetsavdelningen till featureavdelningen och började göra mer reportage. 

– Man lär sig lösa saker på ett annat sätt när man jobbar på en dagstidning än när man jobbar med outdoor. I många fall när man jobbar med action och äventyr har man möjligheten att styra lite vad som ska hända, kanske även när det ska hända. Men när man arbetar på en dagstidning måste man lösa situationerna som uppstår där och då. Du kanske ska ta ett porträtt men ljuset är skitdåligt och du har tre minuter på dig, och du måste ta en bild som funkar.

Efter att ha hoppat runt mellan olika tidningar började Linus tröttna på flyttandet mellan de olika tidningsredaktionerna och startade eget. Men eftersom han hade så goda kontakter på både DN och Sydsvenskan fortsatte han att arbeta åt båda dessa tidningar. Han gjorde bland annat mycket av DN:s matfotografering och även alla jobb som skulle plåtas åt Sydsvenskan i Stockholm. Efter ett tag gjorde­ han även all mat åt Sydsvenskan. 

– Det var sex sidor mat i veckan så det blev ganska mycket, säger han med ett skratt. 

 

    Utställningar

    Senaste kommentarerna