Kamera & Bild testar

Leica T – hantverkskamera med stil och misstag

TEST: Med en rejäl prislapp och nyskapande pekskärm riktar sig Leica till de som vill åt den kvalitetskänsla kameran inger. Men det ger också möjlighet att använda Leicaoptik på en smidig systemkamera som trots ett par missar är rätt trevlig.

När Leica skickade pressmeddelandet om att t skulle lanseras kom det med en länk till en video där man fick se när enLeica T handpolerades i 45 minuter. Man tryckte också på att kroppen var fräst ur ett solitt block aluminium. Det känns ganska typiskt för Leica, det handlar mycket om hantverket, materialet och den tid som lagts ner på att tillverka varje kamera. Många andra tillverkare brukar trycka på nya sensorer, ny processor, fantastisk mjukvara och allt annat som förbättrar bildkvaliteten. Leica verkar utgå ifrån att man redan vet att bildkvaliteten kommer att vara bra när man ser den röda pluppen. 

Se inte den här inledningen som ett halvbitter eller ironiskt raljerande över Leicas marknadsföring. Den är bara ett konstaterande om att Leica skiljer sig från andra tillverkare, framför allt från andra tillverkare som säljer kompakta systemkameror.  

 

Priströskel

Det bör kanske nämnas redan från början, kamerahuset kostar runt 14500 kronor, standardzoomen 18-56mm f/3,5-5,6 kostar 14 000 kronor och den fasta 23mm f/2.0 ligger på 15 000 kronor. Så för ett paket där du får huset och standardobjektivet får du punga ut med nästan 30 000 kronor. Det ger en förhållandevis hög tröskel för en normal fotoentusiast att ta sig över, om inte annat så är det i alla fall en stor skillnad mot vad liknande kameror i samma klass kostar. Men då får man så klart inte Leica-optik och ett hus fräst ur ett stycke aluminium. 

 

Känsla och knapplöshet

Baksidan är helt befriad från knappar. I stort sett är hela kameran befriad från tryckbara pinaler, detta på grund av den tryckbara skärmen på baksidan av kameran. De knappar som finns är faktiskt bara två till antalet, dels utlösaren med sin av och på-ratt kring sig, sen även en direktknapp för att börja spela in video.  Kameran har också två inmatningshjul på baksidans överkant, men sen är det slut på fysiska reglage. Resten justeras och ställs in via tryckskärmen. 

Säga vad man vill om behovet av att fräsa ur en kamera ur ett stycke aluminium och sedan polera den för hand i 45 minuter, men det ger kameran en ganska stabil känsla, kanske inte just polerandet men aluminiumkroppen. Vanliga kameror har oftast ett tunnare skal i en viss metallegering eller plast och det ger en viss känsla. Här är större delen av kroppen, förutom skärmen och minneskortsluckan, av solid metall. Tyvärr är minneskortsluckan av plast och känns inte lika rejäl eller lyxig som resten av kameran, men för att få wifi’n att fungera så kan inte hela kameran vara i metall. Plastluckan döljer också ett usb-uttag via vilket man kan koppla ihop kameran med en dator och tömma det 16 gigabyte stora interna minnet om man inte vill använda sig av ett minneskort. Faktiskt en rätt stor fördel om man har för vana att glömma minneskort eller har köpt för små sådana. Egentligen är det konstigt att inte fler tillverkare slänger in en lite större buffert för de gångerna minneskortet blir fullt eller man glömmer det i datorn. 

 

 

Aktuellt just nu

    Senaste numret

    Senaste kommentarerna