Alexander Mahmoud: ”Man blir bättre och bättre på att bara vara sig själv”

»Det är mina idoler som arbetar på DN« sa Alexander Mahmoud när Kamera & Bild intervjuade honom för sju år sedan. Då var han frilansfotograf, med bland annat uppdrag för Dagens Nyheter. 

»Det är kul att få sitta bredvid dem och inse hur sjukt bra de är«, fortsatte citatet från 2016. I dag är Alexander inte längre frilans, sedan 2019 har han fast anställning på DN.

Är de fortfarande dina idoler, dina kollegor? frågar jag när vi nu möts igen, över en lunch på Södermalm i Stockholm.

– Jaja, man vill nästan ta upp exempel, säger Alexander.

Det får du göra, replikerar jag. 

– Nu följer man Anders Hansson som är i Turkiet, Magnus Hallgren fotade sjukt bra bilder till DN:s kulturpris och Anette Nantell följde migrationsverket från insidan, ger Alexander som några aktuella exempel, då när vi ses.

– Allt det där var publicerat under bara en vecka. Det är härligt att vi är ett dussintal fotografer anställda, och nu är jag också det. Att vi får jobba med det här.

Han fördjupar resonemanget och jämför med andra medier:

– Man ser på andra stora tidningar att det är få fotografer eller inga alls, där bilden kommer i andrahand. Men på DN när vi börjar ett gräv då är ofta bildredaktionen med från början.

Tror du att det finns personer som har dig som idol i dag?

– Nej, det hoppas jag inte, svarar Alexander med ett stort skratt och fortsätter:

– Jag är ju inte bättre än någon från till exempel Nordens Fotoskola, alla är så sjukt bra fotografer. Jag tycker inte att jag är speciellt tekniskt bra, men det jag är bäst på är att vara tillgänglig. Och det är väl därför jag blev anställd, jag tackade aldrig nej till jobb. Jag var alltid tillgänglig och »på fötterna« som man säger. Det finns så många bra fotografer, men jag kunde utmärka mig genom att vara tillgänglig.

Foto: Alexander Mahmoud

April 2020: Björn Ulvaeus ligger i gräset på sin privata ö. Alexander tog bilden med en drönare.

Vunnit Stora journalistpriset

Att Alexander sätter jobbet främst, framkommer när man läser hans nya bok »Du vill inte mer«, utgiven på Norstedts förlag. I ett stycke kan man läsa frasen »jag jobbar inte för mycket« flera gånger efter varandra, nästan som ett försvarstal. 

– Jag jobbar mycket och sen när jag är ledig så vill jag jobba, eller jag drömmer om jobbet. Det är väl så när man har fått sitt drömjobb. Som jag sa i förra intervjun om att få jobba med sina idoler, att nu få vara anställd med dem – det vill man inte förlora. Och så kommer jag från en arbetande familj som jobbade väldigt mycket.

Bokens omslag pryds av en ung Alexander som somnat med huvudet vilandes mot en smörgås på matbordet. Titel och bild växer samman, men hos den Alexander jag möter i  dag framträder en helt annan vilja. 

Och den har tagit honom in i många sammanhang. 

2015 nominerades han till Årets berättare i Stora journalistpriset för sitt reportage »Hem till byn«, en dagboksliknande text där han en sommar återvände till hembyn i Småland, för att umgås med familj och barndomsvänner. Allt utgick från Alexander själv där han på ett personligt sätt lyfte fram frågor kring utanförskap och rasism. Reportaget blev senare boken »Mellan rummen«.

2018 var det dags igen, nominerad till Årets röst i Stora journalistpriset och 2021 vann han Årets avslöjande tillsammans med DN-journalisterna Josefin Sköld och Patrik Lundberg – för deras granskning av det svenska adoptionssystemet.

Sommarpratat i P1 har Alexander också gjort, för fyra år sedan, och nu kommer han alltså med sin andra bok. 

Han är minst sagt »på fötterna«. 

Foto: Alexander Mahmoud

Juni 2020: En bild från ett ­reportage som Alexander gjorde i Venedig, Italien, i corona­pandemins spår.

Men mycket tycks kretsa kring text, och kanske är det därför Alexander flera gånger säger »jag är ju i första hand fotograf, som skriver«.

Det framgår när han berättar om arbetsprocessen bakom »Du vill inte mer«.

– Jag har nog skrivit med bilder. Det har varit skönt. Jag har en massa mobilbilder för att komma ihåg saker. 

Han tar upp telefonen och scrollar genom bildflödet. Ett badrum på ett hotellrum i Ukraina skymtar förbi, en lunch någonstans, några hundar på en parkbänk. 

– Det här är roligt, det här har jag med i boken: »Jag är ledig ikväll, två hundar sitter och stirrar ut över torget…« Texterna har jag byggt på bilder, både de jag har gjort i jobbet och mobilbilder.

”Du vill inte mer” av Alexander Mahmoud, utgiven på Norstedts förlag.

»En kärleksförklaring«

På Norstedts hemsida beskrivs boken som »en rapport från en värld i stadigt förfall, en fotografisk arbetsdagbok, en självbiografi som mest handlar om andra«. På sätt och vis är den en uppföljning från hans tidigare bok, även nu lyfter han in sin familj och det privata. Men det är också en bok om hur det är att jobba som fotograf, där pandemin är tidsspannet som sätter ramen för berättelsen. 

– I boken får man möta människor under pandemin. Det är mig man följer men det är mina ögon på blåbärsplockare, gängskjutningar, flyktingar på Lesbos, flyktingar i Paris – sen är pandemin med hela tiden.

– Jag har också tänkt att det är en kärleksförklaring till arbetet, lägger han till.

Foto: Alexander Mahmoud

April 2019: Nazanin och Motahere gungar i en olivlund utanför flyktinglägret Moria, på ön Lesbos i Grekland.

Några exempel från boken. Först ett från när han i januari 2020 är i Ukraina för ett reportage om bitcoin-bedragare som lurar pensionärer i Sverige:

»Jag har med mig sju kameror till Ukraina. Det mesta av utrustningen göms bakom de röda gardinerna i lägenheten mitt emot bedragarna. Jag kryper på golvet så att ingen ska se mig.«

Ett annat från april 2020 då pandemin är i full gång:

»Är hemma hos ABBA-Björn Ulvaeus. Jag sitter sju meter ifrån honom med händerna knäppta i knät. Intervjun är lång, de ska gå igenom ett liv. Jag tänker bara på corona. Vågar inte andas ut så mycket, och jag var kissnödig redan i början av intervjun, nu håller jag på att explodera. Men jag vågar inte gå på toa.«

Intill texten syns bilden av Björn Ulvaeus liggandes i gräset på sin privata ö, Alexander tog bilden med en drönare. Även om boken bygger på text består den också av bilder, runt 150 stycken. Han kallar den för en hybrid.