https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/annette-andersson-r-styrd-av-passionen
545379
Intervju

Annette Andersson – styrd av passionen

Totalbetyg

Från att aldrig ha sysslat med något kreativt till att ha det som levebröd. Det är resan alpinisten, klättraren, skidåkaren, friluftsmänniskan och numera även fotografen Anette Andersson gjort. En resa som började med att hon ville inspirera andra att ta sig ut.

Annette Andersson

Bor: Undersåker.

Ålder: 46 år.

Gör: Frilansande fotograf.

Utrustning: Canon 5D Mark III samt Sony A7 II, Canon EF 70-200/4,0, Canon EF 70-200/2,8, Canon 50/1,2, Canon 24-105/4,0, Canon 16-35/2,8 samt Sony 70-200/4 och Sony 28-70/3,5 och Profoto B1:or för ljussättning. 

Webb: anetteanderssonphotography.com, 
instagram/anetteanderssonphotography

Del I

För fyra år sedan köpte hon sin första systemkamera. Idag står kameran för hennes levebröd efter att hon tagit steget från en fast anställning till att stå på egna ben. Givetvis gör en sådan karriärsvängning att man blir nyfiken och undrar hur det egentligen gick till. 

– Det började 2012, jag tror att det var när jag besteg Schweiz högsta berg, Dufourspitze. Jag tänkte att alla de här miljöerna som jag hamnar i på grund av mina intressen skulle jag vilja visa för andra. Jag ville inspirera andra att också hitta ut till de här platserna, berättar Anette via Skype från sitt hem i Undersåker en knapp mil från Åre. 

 

»När man fotograferar den lilla människan bland stora berg är man inget utan sina modeller. Hit släpar man inte människor som inte har stor kunskap om alpinism. Berget heter Piz Palü, i närheten av St Moritz i Schweiz.«

 

– Till en början tänkte jag att jag skulle skriva, jag tyckte att det fanns en lucka i svenska tidningar. Det var mest skidåkning eller lugnare fjällturer som det skrevs om i tidningarna, inte så mycket om större berg utomlands. Men när jag började höra av mig till olika tidningar insåg jag ganska snart att det behövdes bilder till texterna. Så jag köpte en instegskamera och fastnade direkt, fortsätter hon. 

Resten av hösten 2012 tillbringade Anette med att lära sig så mycket om fotografering som möjligt. Läste böcker, gick onlinekurser och slukade all kunskap hon kom över. 

– Min pappa är en riktig sportfåne så jag antar att jag har ärvt den sidan från honom, jag har alltid varit en riktigt »svettrem«. Mamma har alltid varit mer kreativt lagd men jag har liksom aldrig sysslat med något sånt. Förrän jag ­skaffade en kamera. Kameran är det första som har fått mig att sitta still, jag kan sitta i timmar med bildredigering eller att läsa om något nytt, säger hon med ett skratt. 

Innan Anette plockade upp kameran vid 42 års ålder hade hon arbetat hela sin tidigare karriär inom kommunikation och marknadsföring. I botten är hon utbildad civilekonom och den sista fasta tjänsten hon hade var som produktchef på Svenska Turistföreningen. Sedan 2012 har hon börjat frilansa som fotograf och skribent. Hon hade kvar sin fasta tjänst hos STF och hade frilansandet som en hobby. 

– Folk frågade mig hela tiden om jag inte skulle sluta och satsa på fotandet på heltid, men jag trivdes bra med att ha det som min lilla sidogrej. Då hade jag inga krav på mig. Men när jag kände att det var dags att gå vidare i yrkeslivet insåg jag att det fanns två val. Antingen byta fast jobb och fortsätta med fotandet som en hobby, eller så kunde jag ta steget fullt ut och börja frilansa, berättar Anette. 

När hon sade upp sig i februari 2016 var hennes plan från början att skaffa ett halvtidsjobb eller något deltidsprojekt som hon kunde jobba med för att säkra upp en del av inkomsten medan hon jobbade med fotandet. Men det har hon inte hunnit. 

– Det har rullat på väldigt bra sedan jag drog igång, bättre än jag trodde. Men jag har jobbat väldigt mycket för att få in jobben också, förklarar hon. 

 

»På väg upp till en topp i Engadin, Schweiz. Bilden är tagen på uppdrag av Utemagasinet. När man levererar bilder till ett reportage ska bilderna ensamma kunna berätta historien, utan att orden behöver läsas. Temat på storyn var ”en väl bevarad toppturshemlighet” – därav uteslutning av geografiska kännetecken på första uppslaget i reportaget.«

 

Anette berättar att hon har stor nytta av sin tidigare karriär. Hon är van vid att arbeta med marknadsföring och att sälja in sig själv tycker hon inte är svårt. Något som många yngre fotografer ibland tycker är svårt. 

– Jag har ju varit på kundernas, alltså bildköparnas, sida också, det tror jag underlättar när vi ska kommunicera. Jag vet ofta hur de tänker och vad de behöver. Sen lever vi ju i en fantastisk tid, idag kan man profilera sig via sociala medier, helt utan att ha någon budget. Jag har ju fördelen med att ha arbetat länge med sociala medier, det har hjälpt sen jag började frilansa på heltid. 

Bli frilans – ett stort steg

Men trots att det har gått bra för Anette hittills och hon hade varit i gång ett tag som frilans när hon tog steget så var det ett svårt beslut. 

– Det var ångestfyllt, det var ju ett jättestort steg. Att gå från tryggheten i en fast anställning med allt som följer med det och att helt plötsligt stå på helt egna ben. Och osäker­heten är en av de stora svårigheterna. Det går ju bra nu, men jag vet ju inte hur det ser ut om en månad eller om ett halvår. 

Men en av anledningarna till att det har gått så bra som det har gått är också, som hon själv uttrycker det: 

– Jag har ju varit idog, är det ett jämtländskt ord förresten?, säger hon och skrattar. Med andra ord har hon legat i ordentligt för att få det att gå runt. 

Del II

Så här års sysslar Anette vanligtvis med att skriva mer än att fota, den mörka hösten ger inte fotografen så många jobb. Men den tidiga vinterns ankomst till Åre har gjort att hennes vinterbokningar rullat igång lite tidigare än hon räknat med. Till exempel kunde vi göra den här intervjun två dagar tidigare än planerat för att snön i Åre gjorde att hon kunde göra en planerad vinterplåtning i förväg. När vi börjar vår intervju på förmiddagen har Anette redan varit uppe länge för att leverera bilderna från den plåtningen. 

 

»Här har vi klättrat i fem timmar, bilden är tagen vid åtta på morgonen på väg längs Kuffner Ridge upp till Mont Maudit 4 465 meter över havet. Bilden är tagen under min semester, eller närmare bestämt under min ”worcation” (work+vacation i en salig blandning). Efter kamerans intåg i mitt liv har jobbet tagit över semestrarna.«

 

God stämning mellan konkurrenter

Anette bor strax utanför den lilla jämtländska byn Åre, välkänd för sin sport- och naturturism. Men något som den skulle kunna vara känd för är sin fotograftäthet. Det är inte omöjligt att Åredalen har den största andelen fotografer per antal invånare i Sverige. Något som både är en fördel och en nackdel. 

– Inom en kilometer från där jag bor finns två fotografer som jobbar i samma genre som jag. Räknar jag med Åre också blir det många fler, säger hon med ett skratt. 

Jag undrar nyfiket hur stämningen är mellan de olika fotograferna, tittar man bort om man möts på mataffären? 

– Det är en bra stämning här, det går ju inte att gå runt och tycka illa om ens konkurrenter när man bor så här. Vi möts och snackar hela tiden. Ibland får någon annan ett jobb, ibland får jag ett jobb. De flesta har nischat sig lite också, så det är inte alltid vi slåss om exakt samma jobb. Vi delar också med oss av jobben, om någon inte kan ta ett jobb så skickas det vidare till någon av de andra, förklarar hon. 

 

»Jag älskar att fotografera sport, kanske för att jag är sportfåne själv. Här står jag på Sveriges högsta berg, Sydtoppen på Kebnekaise. Skidalpinisterna i bild är på väg mot Sveriges näst högsta topp, Nordtoppen. Bilden är tagen på uppdrag av Kebnekaise Fjällstation under tävlingen KebClassic«, berättar Anette.

 

Anette berättar också att hon försöker särskilja sig från andra, i Sverige finns det till exempel inte så många som arbetar i de områden som hon gör. Hon tar med sig kameran till platser dit många inte tar sig och framför allt inte tar med kameran. 

Förutom att det bor många heltidsarbetande fotografer i byn finns här också många som, liksom Anette gjorde tidigare, fotar och skriver lite vid sidan av. Något som Anette tycker är viktigt, och som hon själv alltid såg till att göra, är att hålla sig till marknadsmässiga priser. 

– När jag började jobba lite vid sidan av var jag noga med att dels hålla mig till SFF:s prislista men också att berätta för de andra fotograferna i byn att jag gjorde det. Om några börjar ta betydligt lägre priser än alla andra så underminerar man försörjningen för många andra, menar Anette. 

Jobbig att tura med

En stor del av Anettes jobb går ut på att hon fotograferar när hon är ute på olika turer. Antingen det gäller att bestiga höga berg i alperna eller att åka turskidor i de svenska ­fjällen har hon alltid med sig sällskap. Dels för att aktiviteterna kräver att man är flera, men hon måste ju också ha någon som kan vara med på bild. 

– I början var jag nog skitjobbig att ha med ute på turer, jag hade kameran framme hela tiden och ville stanna och fota jämt. Det har nog blivit lite bättre nu, säger hon och berättar om ett minne från den första tiden. 

3 Jag har precis ropat till min repkamrat att slå i yxorna rejält och stå stilla. Själv har jag bankat in min ena yxa så gått det går och knutit in en slinga, som i sin tur sitter i min sele. Min enda förankring när jag vänder mig om för att ta bilden är framdelen av mina stegjärn och en armbåge mot couloirväggen för balans. Det var ett spännande ögonblick på väg upp i Couloir Puiseux, Chamonix.
– Vi klättrade uppför en brant colouir (brant snö- eller isränna, reds. anm.) och vi hade ett par som klättrade under oss, jag tittade ner och såg att det skulle bli en riktigt bra bild. Så jag ropade till min klätterpartner att säkra fast sig ordentligt och sen släppte jag mina isyxor, så att jag stod bara på tåpiggarna på stegjärnen och sen vred jag runt ryggsäcken och tog fram kameran för att ta en bild. 

– För att de jag fotar ska veta vad som gäller så pratar jag alltid med dem innan vi ger oss ut så att de vet om att jag kommer att plåta mycket för att göra ett reportage eller så. Sen försöker jag alltid att muta dem lite, säger hon med ett skratt och fortsätter. 

– Jag använder mig ju av deras lediga tid för att fotografera så jag tycker inte att det är mer än rätt att jag ersätter dem på något sätt. Antingen får de betalt eller så får de kläder från någon tillverkare jag har kontakt med. 

Olyckor händer

Anette är en erfaren klättrare, alpinist och skidåkare. De senaste fyra åren har gjort att hon samlat på sig många er­farenheter vad gäller att fotografera i exponerade situationer. Trots att hon alltid försöker minimera riskerna går det inte att komma ifrån att de finns där när man vistas i de miljöerna hon gör. 

– Både jag och alla som är med på turerna vill alltid minimera riskerna så mycket som möjligt. Men när man varit ute så pass mycket som vi är vet man också att olyckor händer. Ibland beror olyckor på slarv och det kan man ju minimera, men ibland är det bara otur, det kan man inte värja sig emot. Det låter ju kanske »tufft« att säga, men så är det ju, resonerar hon. 

 

»När bilden tas är vi inne på den fjortonde timmen i rörelse. Klättringen påbörjades vid midnatt och här är vi i brådska på väg till bergståget som ska ta oss tillbaka till dalen igen. Egentligen fanns inte tid för att ta fram kameran. Men ibland måste man bara. Bilden är tagen i hjärtat av Mont Blanc-massivet, på väg ner från Couvercle Hut. Den såldes snabbt så jag är glad att jag i stunden struntade i tåget«, berättar fotografen Anette Andersson.

 

Med det sagt säger hon också att hon ett par gånger per år avbryter turer för att det inte längre känns säkert. Hon säger också att hon kan acceptera lite större risker för att ta en bild, men det går inte till någon överdrift. 

När hon förbereder en alpin klättertur lägger hon inte jättemycket tid på att planera fotograferandet, att bara förbereda för klättringen tar mycket tid och energi, för att kunna färdas i bergen på ett säkert sätt. Det hon gör för att underlätta för hennes fotograferande är att lista ut var hon kommer att vara när solen går upp och när solen går ner. Det är då hon fotograferar som mest. Mitt på dagen är ljuset oftast för hårt för att det ska bli bra bilder. 

– Det är ofta jag ångrar att jag inte tog flera bilder när jag kom hem, att jag inte tog fram kameran fler gånger. När jag är ute får jag ibland tjata på mig själv för att ta fram kameran, berättar hon som en uppföljning på att hon pratat om att den största utmaningen är att orka fotografera. 

När hon klättrat i 12 timmar kan det vara väldigt jobbigt att fotografera. Inte att släpa med sig fyra–fem kilo kamerautrustning utan att fokusera på själva fotograferingen, att komponera och exponera rätt. 

 

Den här bilden har Anette tagit för ett reportage i Utemagasinet. »Naturen är bra på att bilda sina egna konstverk. Och jag är tacksam för möjligheten att kunna föreviga dem.«

Del III

Utrustningen är väldigt viktig

När man måste bära vikten av sin kamerautrustning varje steg uppför höga berg och längs långa stigar krävs det att varje detalj fyller en viktig funktion. Anette väljer därför noga vilken utrustning hon stoppar ner i sin ryggsäck. Oftast består den av en Canon 5D Mark III och en normalzoom och en telezoom, i alla fall på de längre turerna. 

– Jag har fotat med Canon från början och jag gillar verkligen mina Canongrejer, men i år har jag börjat fota lite med Sony, berättar hon. 

Det som lockar med Sonysystemet är den lägre vikten på huset. Kan hon spara lite vikt på varje steg hon tar kan det göra stor skillnad under en hel dag. 

– Jag har kört med två 5D-hus, ett finare som jag haft till andra jobb och sen ett slit och släng hus. De större kamerorna blir för tunga och klumpiga, det funkar inte, säger hon om 1DX-kamerorna. Nu har jag väl tänkt uppdatera till 5D mark IV.

Hon har varit väldigt nöjd med resultatet från Sony-kameran, en A7 II, men något systembyte är det inte tal om. 

– Jag kommer att använda de olika kamerorna vid olika tillfällen. Det kändes väldigt läskigt att lämna Canon­grejerna hemma, med dem vet jag ju vad jag får. Men jag är positivt överraskad av Sonykameran. 

Inte bara äventyr

Men även om en stor del av Anettes bilder visar människor i berg, natur och ute på olika äventyr är det inte det enda hon fotograferar. 

– Jag skulle gärna fota mer inomhus också, för att utveckla mig själv. Jag har ju mest erfarenhet från utomhusfotograferandet. Några inredningsplåtningar har det blivit och det var väldigt roligt. 

 

Morgon över Mont Blanc-massivet. Favoritstunden med kameran. Min karriär har börjat som utomhusfotograf, ofta med syftet att inspirera fler att ta ­sig ut i naturen.

 

Anette fotar även en del bröllop. Många fotografer fotar bröllop lite som en sidogrej för att tjäna pengar, men det gör inte Anette. Hon tycker att det är väldigt, väldigt roligt. 

– Det bor väl en liten rosa tjej i mig också, säger hon med ett skratt och fortsätter: 

– Jag får en del bröllpsjobb från de manliga fotograferna i byn som kanske inte är lika intresserade, men jag tycker att det är jätteroligt. 

Hon planerar plåtningen med sina kunder och många av dem vill gärna bli fotograferade utomhus, de flesta är friluftsmänniskor i någon form. Det gör att Anette måste hålla koll på vädret och veta hur hon ska kunna lägga upp fotograferingen beroende på hur vädret ser ut. 

– Är man fotograf är man nästan meterolog, man måste hålla koll på vädret och veta hur vädret påverkar olika platser, förklarar hon. 

På flera sätt är äventyrsfotograferandet helt olika bröllopsplåtningarna, men de har också några likheter. Båda kräver full koncentration och man får bara en chans att fånga varje bild. Det går att göra om ett bröllop lika lite som det går att göra om ett moment i en bergsbestigning. Som fotograf får hon inte göra bort sig. Anspänningen under jobben är väldigt lika. 

 

Som skidfotograf ska man ha vädergudarna på sin sida. Ser det ut så här, som i Ischgl den här dagen, är det lätt«, säger Anette.

 

Framtidsdrömmar

Förutom att få sitt fotograferande och skrivande att rulla på och till exempel få jobba med de stora klädföretagen inom outdoorbranschen som Patagonia och liknande har Anette en önskan om att jobba med bildjournalistik. 

– Just nu jobbar jag stenhårt för att få det här att fungera framöver. Men ibland kan jag tycka att det jag gör är lite ytligt, det handlar mycket om att inspirera andra människor att resa till olika platser eller att ge sig ut och göra olika saker. Jag skulle vilja göra något som gör skillnad. Bildjournalistik, att kunna resa till jordens oroshärdar och rapportera därifrån är något jag gärna skulle vilja göra. Jag har tittat på lite olika utbildningar för att kunna gå vidare, men jag tror inte att jag kommer att kunna plugga på heltid utan det blir nog enskilda kurser under tiden. 

Intervjun börjar lida mot sitt slut och jag undrar om det är något Anette tycker att vi inte har frågat om. Hon funderar en stund och sen utbrister hon:

– Skriv att jag vill tacka Göran Segeholm och Bo Bergström, jag har läst alla deras böcker och de har lärt mig jättemycket! 

Annette Andersson

Bor: Undersåker.

Ålder: 46 år.

Gör: Frilansande fotograf.

Utrustning: Canon 5D Mark III samt Sony A7 II, Canon EF 70-200/4,0, Canon EF 70-200/2,8, Canon 50/1,2, Canon 24-105/4,0, Canon 16-35/2,8 samt Sony 70-200/4 och Sony 28-70/3,5 och Profoto B1:or för ljussättning. 

Webb: anetteanderssonphotography.com, 
instagram/anetteanderssonphotography