Audun Rikardsen – kreativ i vattnet

Det tar över en månad att arrangera en intervju med norrmannen Audun Rikardsen. Det är vår och högsäsong för biologerna i den arktiska kustmiljön. Veckovis ligger de ute i fält med begränsade möjligheter till kontakt med omvärlden.

Audun Rikardsen

Ålder: 47 år.

Bor: Skulsfjorden utanför Tromsø i norra Norge.

Familj: Sambo.

Yrke: Professor i biologi.

Utrustning: Canon 5D Mark III och Canon 1DX. UV-hus från Aquatech för snorkling. Använder Fisheye och vidvinkelobjektiv. Blixtar från Canon.

Började fotografera: Hösten 2009, men fotogra­ferade analogt under tonåren, framför allt havsörn.

Hemsida: audunrikardsen.com

 

När Kamera Bild äntligen får tag i Audun Rikardsen sitter han, professor i arktisk och marin biologi, i en fiskegård som hans forskarteam har fått låna av fiskeföreningen i Altaälven i nordligaste Norge. Klockan är halv elva på kvällen och majdagens sista ljus lyser upp träpanelen som täcker väggar och tak i stugan. Den skäggiga mannen med det finurliga leendet i skypefönstret har precis avslutat dagens 14-timmarspass ute i älven.

– I dag har vi fiskat lax som vi opererat in en liten dator i buken på. Laxen går om några veckor ut till havet och genom att logga temperatur och djup kan vi se vad fisken gillar för vatten ute i havet. Och genom att logga ljus kan vi se var fisken har varit under året.

Längden på dagen bestämmer längdgrad, och tidpunkten för solens upp och nedgång bestämmer breddgrad på en grov skala. För att få tag i datorns information försöker forskarna att fiska upp samma fiskar om ett år.

Professor Audun Rikardsen och hans doktorander får god hjälp med insamlingen av industri- och sportfiskare, som de betalar tusen kronor per fisk med deras utrustning i sig.

På dina bilder ser det ut som att du hänger med djuren och fiskarna, som att ni har kul tillsammans. Hur kan du göra det?

– Vid fiskbilder kan man komma nära när de är på kroken. Men kom ihåg att jag jobbar med forskning. Jag vet när och var jag kan komma nära och med vilka metoder. Det handlar både om att känna området och fiskarna samt deras beteende. Den kunskapen gör också att jag kan planera att komma till händelser precis när de händer och behöver inte chansa så mycket.

– Med större djur som säl, valross och val handlar det om långsam tillvänjning. Man närmar sig försiktigt så att de litar på att jag inte är farlig. Då kommer man ofta till en punkt då djuren själva väljer att komma till mig.

Tror du att vem som helst kan jobba på det här sättet?

– Alla som håller på med foto vill ha unika bilder som skiljer sig från andras. Många åker på fotoresor och det är säkert fantastiskt men ofta kommer alla hem med likadana fantastiska bilder. Störst chans att lyckas ta unika bilder har du istället i den miljö som du känner bäst, ofta din lokalmiljö. Så genom att förlägga dina fotoprojekt i närområdet där du känner område och motiv bäst har du större möjlighet att ta unika bilder. Det kan handla om en mus, en räv eller en fisk i damm.

Men hur kan man komma så nära en fisk som inte sitter på kroken?

– När det gäller till exempel lax eller havsöring kan du komma riktigt nära när de står på sina revir och vaktar sin lekplats. Om du känner området där fisken står kan du använda fjärrstyrda kameror, men tänk på att använda sladd. Radiokontrollerade fjärrutlösare fungerar inte lika bra under vatten.

Hur gör man för att fotografera över och under vattnet i samma bild?

– Du måste få lite avstånd från objektivet till vattnet, lite luft emellan för att du ska klara att träffa vattenytan. Om objektivet ligger för nära är det svårt att träffa ytan, därför kan det vara svårt med vattentäta kameror eller undervattenshus.

– Det enklaste sättet är att köpa ett akvarium. Istället för att stoppa fisk i och ta bilder, stoppar du kameran i akvariet och håller ner det i vattnet. Då kan du få väldigt bra splitbilder på ett billigt sätt.

– Ett annat viktigt tips är att använda så mycket vidvinkel som möjligt, helst 16mm eller vidare. Själv använder jag ofta fisheye. Det finns också speciella undervattenskamerahus med kupoler (framför objektivet, reds. anm.) som kan användas för att ta splitbilder.

Är det något annat man ska tänka på?

– Tänk på att vattnet förstorar motivet cirka 25 procent om du plåtar med akvarium. Om man använder en kupol behöver man inte tänka på det eftersom den korrigerar för vattnets brytning, men då blir istället skärpan olika över och under vatten.

– Om man vill att både fisken nära kameran och fiskaren längre bort ska vara skarpa måste man blända ner ordentligt för att få stort skärpedjup, ofta ända till f/14 eller f/16. Utmaningen är då att få tillräckligt med ljus eftersom vattnet också tar en hel del ljus. Man kan använda blixt under vattnet men man kan också nyttja solljuset nere i vattnet. Passa på när solen står högt och tränger ner ordentligt i vattnet. Man kan också använda graderade filter för att inte överexponera det som är ovanför vattenytan.

– För att få till en bättre arbetsställning har jag ofta kameran på en stång och så fjärrstyr jag kameran.

Audun Rikardsen har också en fjärrstyrd motoriserad splitkamera som han kör som en radiostyrd båt.

– Den här typen av fotografering handlar mycket om dyr utrustning. Och det är extra dyrt när man jobbar i saltvatten. Det räcker med ett litet läckage så går det fort till helvetet som vi säger på nordnorsk.

På frågan vilken som är hans viktigaste fotoutrustning svarar Audun Rikardsen blixtsnabbt.

– Båt och torrdräkt. De ger möjlighet att komma till områden både över och under vatten som jag inte skulle kunna annars.

När han är ute i båten har han alltid torrdräkt för att snabbt kunna komma ut i vattnet om det uppstår en spännande situation.

– När jag är ute och fiskar med vänner är jag ofta förberedd. Jag har pratat i förväg om hur jag vill att vi ska agera om vi till exempel får en hälleflundra eller torsk på kroken. Hur båten ska vara vänd för att ljuset ska bli bra och att jag kommer att hoppa i vattnet och plåta innan de får ta upp den i båten. Att fotografera naturen handlar mycket om att vara beredd att utnyttja tillfället när det bjuds.

Foto – en hobby för Audun

Även om han har flyttat gränsen för hur man kan fotografera fisk och kustnära djur- och fågelliv är fotografin bara en hobby för Audun Rikardsen.

– Jag skulle säkert kunna ha det som yrke, även om det skulle krävas betydligt mer arbete för att öka försäljningen till privatpersoner och magasin. Jag höll på mycket med sportfiske när jag var yngre men nu när jag jobbar så mycket med fisk har det intresset försvunnit. Jag är rädd att det ska bli på samma sätt med foto, att jag skulle mista lekfullheten och kreativiteten om jag gjorde det till mitt arbete.

– Jag har en bra kombination nu tycker jag, men det är svårt att få det att gå ihop rent tidsmässigt. Du märker ju hur svårt det är att få tag på mig. Jag har en 100-procentstjänst på universitetet i Tromsø där jag jobbar mer än 100 procent. Och så jobbar jag deltid på Norskt institutt for naturforskning. Och så den lilla fotofirman. Att kom­binera allt det och fortfarande ha tid och energi kvar för ett liv ­tillsammans med familj och vänner, det är lite av en utmaning.

Hur gör du för att hinna med allt?

– Jag kombinerar mina olika verksamheter så mycket som möjligt. Foto går bra att kombinera med både mitt arbete och mina fritidsintressen som skidåkning, båtliv och jakt. Och den viktigaste orsaken till att jag hinner fotografera så mycket, är att de allra flesta bilder tar jag inom en tio kilometers radie från där jag bor utanför Tromsø eller där jag växte upp hemma i Steigen i Nordland.

Vad är det som lockar så mycket med de djur och fiskar som lever i vattnet?

– Det har mycket att göra med min uppväxt vid kusten. Jag växte upp i Steigen, en liten kustkommun i norra Norge, nära Bodø. Som nio–tioåring var jag själv på havet och fiskade, och jag fascinerades av djurlivet ovan och under vattenytan. Min granne där hemma arbetade med att märka havsörn och under tonåren var jag ofta med honom ut och märkte.

Under den tiden blev Audun Rikardsen besatt av havsörn.

– Jag satt med både stora örnungar och vuxna örnar. När man är så nära dem och sitter bokstavligt talat öga mot öga med de här stora fåglarna händer någonting i en. Det är den närheten som jag önskar förmedla i mina bilder. Det är också därför jag så ofta använder vidvinkel.

Men hur kommer du så nära?

– När det gäller örn kan du komma nära genom att mata dem. Ofta har jag matat dem i vattnet eftersom jag länge drömt om att ta bilderna på havsörn precis när de tar sitt byte i havet.

– Jag hade en flytande kamera som jag vande örnarna vid genom att ha den bara några meter från den plats där jag la ut fisk. Den flytande kameran fjärrstyrde jag sedan med Pocket Wizard på några hundra meters håll.

Dina bilder har vunnit massor med priser de senaste åren. Vad betyder det för dig?

– Det motiverar mig att känna att mina bilder håller hög internationell nivå. Det hjälper mig att fortsätta och bli ännu mer perfektionistisk med mina nya bilder. Särskilt tillfredsställande är det när jag får priser för bilder som betyder mycket för mig på ett personligt plan. Det stärker mig också i att fortsätta att tänja på gränsen och prova på andra saker och gå andra vägar än de traditionella. Örnbilderna är ett exempel på det.

När du slitit länge med en bild och den äntligen sitter, tänker du att den här kommer kanske vinna någon tävling?

– Aldrig. För mig är den största vinsten att genomföra projektet och få de bilder och de upplevelser som jag har drömt om. Men visst är det en stor extrabonus när bilderna hävdar sig i internationella tävlingar. I och med att jag redan arbetar mer än 100 procent med forskning utöver mitt fotograferande har jag inte tid för marknadsföring. På det sättet är tävlingar också viktiga. Marknadsföringen som de ger gör att jag säljer fler bilder. Allt som jag får in på bildförsäljningar går till fotorelaterade kostnader, det är ju en ganska dyr hobby.

Din valrossbild är också fotograferad med vidvinkel. Och du är otroligt nära. Hur gick det till?

– Det gick till så att jag var otroligt nära. Jag hade sett valross på Svalbard tidigare, men förra sommaren kom det en till en ö som ligger precis utanför där jag bor i Tromsø.

Det började med att Audun Rikardsen hittade en död kaskelottval på stranden. Så plötsligt en dag låg en valross ovanpå den döda valen.

– Till att börja med höll vi avstånd men valrossen blev sjuk och började blöda från näsan. Jag trodde den skulle dö så jag tog med mig min dator och flyttade kontoret till ön. Jag satt där i en vecka och jobbade med andra saker i närheten av valrossen.

Så på något sätt blev det stora djuret friskt.

– Plötsligt en dag när jag låg på marken med kameran kom den mot mig. Valrossar kan vara aggressiva, och i vattnet är den ett av de farligaste arktiska djur som du kan möta. Så jag var lite nervös när valrossen på fem, sex hundra kilo kom hoppande emot mig.

Tankarna snurrade i huvudet på Audun Rikardsen. »Vad gör jag nu? Om den känner sig hotad krossar den mig lätt.«

– Samtidigt visste jag att den var tillvand vid mig efter flera veckors umgänge på avstånd. Jag tog chansen och låg helt stilla.

Valrossen hoppade vidare tills den var helt nära. Då stannade den och la sig ner med huvudet bara några centimeter från Auduns. Ansikte mot ansikte låg de nu på stranden på den lilla ön, bara någon kilometer från Auduns hem.

– Valrossen sträckte ut nosen med de stora morrhåren och rörde vid min hand. Det var helt magiskt. Efter det fick vi någon sorts märklig vänskap och han blev väldigt tillitsfull.

Tänkte bara på valrossen

De kommande veckorna åkte Audun ut till ön så ofta han kunde för att umgås med och fotografera sin nya vän.

– Den kände alltid igen mig även när jag hade kläder som han inte hade sett tidigare. Så fort jag kom ut till ön kom han hoppande emot mig. Som naturfotograf är det en drömsituation. Att få tillgång till ett sådant djur med så mycket tillit och dessutom så nära hemmet.

Men så var Audun Rikardsen tvungen att lämna sin vän och resa på forskningsresa till Alaska. Han riggade en kamera som regelbundet tog bilder av stranden med valrossen.

– Det var en jättespännande resa, men jag kunde bara tänka på hur valrossen hade det.

Väl tillbaka i Norge åkte Audun direkt ut till ön. Men valrossen var borta.

– På bilderna såg jag att han hade varit kvar hela tiden medan jag var borta men givit sig av en timme innan jag kom tillbaka. Det var lite irriterande.

Tror du att ni kommer ses igen?

Audun är tyst en lång stund. Det öppna ansiktet fullt av energi som tittat på mig i skypefönstret den senaste timmen blir allvarligt och slutet.

– … Nej … Jag hoppas ju det förstås. Men också inte, eftersom valrossen inte ska vara utanför Tromsø utan på Svalbard eller andra platser i Arktis. Jag hoppas att den håller sig där nu. Det är dubbelt. Å ena sidan var det väldigt spännande att ha den nära men å andra sidan visste jag hela tiden att den borde vara med sina artfränder. Det var min största naturupplevelse och jag kommer nog aldrig att uppleva något likande igen.

Audun lutar sig åt sidan och tar upp sin mobil så att jag ska kunna se den. Ansiktet strålar igen och det finurliga leendet är tillbaka.

– Jag har valrossen på mobilen och inte min sambo, så hon är lite avis på den ibland.