Daniel Nilsson: ”Vi kanske ändå löste det på ett kreativt sätt”

Med en blå Ikea-kasse fylld med smutstvätt var Daniel Nilsson på väg ned till källaren, till den gemensamma tvättstugan i huset. Det var i april 2020 och som frilansande fotograf hade han under den senaste tiden grunnat på hur han skulle kunna skildra pandemin. 

På ett sätt som inte redan var gjort.

– Många hade redan dokumenterat tomma gator och torg. En tidning hade ett sådant bildreportage och jag minns att folk skrev kommentarer som »men den gatan är ju tom även när det regnar« och »tomma idrottsarenor har vi sett tusen gånger förut«. Det var liksom ingen skillnad på sådana bilder innan och under pandemin, tyckte jag.

Det berättar Daniel när jag nu intervjuar honom, ett och ett halvt år senare. Men där i tvättstugan i Malmö skulle han snart komma att få svar på frågan han ställt sig själv, hur han kunde bildsätta pandemin. Han hörde ljudet av knappandet på tangenter. 

– Jag tänkte »vad sjutton kommer det där ifrån?«. Då såg jag att det lyste inne i ett källarförråd, så jag öppnade den dörren. Det första jag såg var hyllor med toalettpapper, pasta och majs. Längst in satt min granne Erik och jobbade. 

Förvånat frågade Daniel: »Vad gör du här, Erik?«

»Äh du vet, barnen är hemma från skolan för de är förkylda, och min fru jobbar hemifrån så jag har flyttat ned hit till källaren. Det är det enda stället jag kan vara ostörd på«, svarade grannen.