Danny Clifford: På rätt ställe vid rätt tillfälle

I’m the most famous photographer you’ve never heard of.« Ja, så beskrev Danny Clifford sig för en journalist när hans utställning »Rockstars don’t smile« visades. Det kan ligga något i det, i alla fall om man ser till den mängd artister och celebri­teter Clifford har arbetat med, i kontrast till hur lite väsen han gjort kring sig under åren. Men i och med utställningen har hans namn börjat dyka upp lite varstans. Från att bara ha varit ett känt namn i musikbranschen börjar allt fler känna till hans fotografi.

Danny Clifford

Gör: fotograferar konserter och artister

Utrustning: Nikon D4s med olika objektiv

Webb: www.dannyclifford.com

Men hur tog sig en man som varit Bob Dylans officiella fotograf, som turnerat med mängder av artister och fotograferat åt Nelson Mandela in i fotobranschen från början? Och hur hamnade han där han är idag? Kamera Bild satte sig ner och pratade med Danny Clifford för att ta reda på hur hans resa sett ut.

– Min pappa hade alltid haft en systemkamera liggande hemma på en hylla. Han använde den inte speciellt mycket men den fanns alltid där och när jag var sju år gammal fick jag en Instamatic-kamera av min mormor. Jag fick med en rulle film som hade tolv bilder, jag minns att jag gick ut och fotograferade och var extremt noggrann med varje exponering. Jag har fortfarande kvar negativen, berättar Danny.

Den unge Danny blev helt uppslukad av att fotografera. Allt som hamnade framför hans kamera blev ett motiv, oavsett vad det var. Han började jobba extra som mjölkbud för att tjäna pengar till framkallning och film.

Gömde kameran under jackan

Några år senare frågade en kompis om han ville följa med dem på en konsert. Det var bandet Yes som skulle spela. Förutom fotografi gillade Danny musik, så han köpte sig en biljett och följde med sina vänner in till London där konserten ägde rum. Den då tolvårige Danny hade dock inte bara tänkt njuta av musiken som enda syssla på kvällen. Under jackan hade han gömt sitt kamerahus, objektivet hade han i fickan och en extra rulle film låg säkrad i den ena strumpan.

Han hade inte många exponeringar på sig så han funderade på hur han skulle fotografera spelningen för att se till att varje filmruta togs till vara.

Efter spelningen framkallade han bilderna själv och gjorde en kontaktkarta.

– Mina kompisar tyckte att bilderna var jättebra, men de var hemska. Det jag dock hade lyckats med var att exponera rätt. Men eftersom mina kompisar tyckte att de var bra blev jag sugen på att prova igen, berättar Danny.

Ofta utslängd

Men att få fotografera spelningar var inte helt enkelt. För det första var det inte lika enkelt att få reda på vilka som skulle spela och vem man skulle kontakta för att få ett fotopass. Så Danny löste det på egen väg.

– För mig blev det lite av en utmaning att försöka ta mig in på konserterna och fotografera. Oftast var det klassiker som att vänta tills säkerhetsvakterna tittade åt ett annat håll, då smet jag in, berättar Danny med ett skratt.

Danny märkte att han blev bättre och bättre på att fotografera, men han blev också bättre på något som han menar är lika viktigt.

– Det handlar mycket om psykologi. Du måste vara uppmärksam på vad som händer omkring dig, speciellt när du ska fotografera backstage. Dels för att veta när och var du kan fotografera men också för att veta när du inte ska fotografera. Har du huvudet på skaft lär du dig vilka du ska vända dig till för att få tillgång till artisterna.

Samtidigt berättar Danny hur han gjorde i början för att komma nära banden.

– Om någon frågade vem jag var och vad jag gjorde så kunde jag säga att »jag är bandets fotograf« och det var ingen som ifrågasatte det. Om bandet frågade vem jag var när jag gick runt och fotograferade sa jag bara »jag är er fotograf«, de flesta bara ryckte på axlarna och tyckte att det var okej, säger han.

Men det var inte alltid det lyckades, han blev frekvent utslängd från olika spelningar. Han minns ett specifikt tillfälle.

– Jag hade tagit mig in för att fotografera en Lou Reed-konsert och jag hann bara fota fem eller sex bilder och den sista är alldeles suddig. För medan jag fotograferade tog en säkerhetsvakt tag i mig och släpade mig till en sidodörr och kastade ut mig. Problemet var bara att dörren ledde rakt ut i gatan utanför. Jag tränade judo när jag var yngre, då lär man sig bra fallteknik. Jag minns hur jag kurade ihop och höll kameran nära kroppen och rullade ut på gatan mellan bilarna. Men den typen av händelser var en del av tjusningen med att fotografera för mig, det var en utmaning, berättar Danny och skrattar.

Tog inte betalt för uppdrag

När Danny slutat skolan började han umgås allt mer med musiker, vilket gjorde att han lärde känna fler i branschen och kunde fota mer och mer. För att tjäna pengar på sina konsertbilder valde han att fotografera band som musikpressen kunde vara intresserade av. När han kom hem från en konsert skyndade han sig att framkalla sina bilder, göra en kontaktkarta och välja ut tre bilder. Dessa tre printade han i flera kopior och sedan gick han runt till de olika musiktidiningarnas redaktioner och visade bilderna.

– Efter ett tag började de använda bilderna för att illustrera sina konsertrecensioner. Allt eftersom började tidningarna kontakta mig och fråga om jag inte kunde fota det eller det bandet. Jag började arbeta för de olika tidningarna, men jag fick aldrig betalt för uppdragen. Jag ville inte ha betalt, för om jag fick betalt ägde de bilderna och det ville jag inte. Så istället för att få betalt för uppdragen och lämna ifrån mig bilderna, gjorde jag uppdragen och sedan fick jag betalt när de använde bilderna. Det gav mycket mindre pengar och det tog ett tag innan jag fick betalt. Det var en ganska tuff tid ekonomiskt, men det innebar att jag än i dag äger alla mina bilder, förklarar Danny.

En viktig vändpunkt

I juni 1978 kom en viktig vändpunkt för Dannys karriär. Han lyckades få med sig sin kamera in på en Bob Dylan-konsert. Längst fram vid scenen stod ett gäng artister, bland annat Paul och Linda McCartney som Danny kände. Han smet fram och frågade om han fick stå bredvid dem en stund och fotografera scenen. Det fick han och bilderna sålde han sedan till olika tidningar.

– Dylans management måste ha sett bilderna för de kontaktade mig och frågade om jag ville följa med på Dylans turné. Jag minns att jag satt i Dylans privatplan på den första flighten, ett gigantiskt plan med en massa olika rum och prylar, när hans turnémanager sa att Bob ville prata med mig. Jag gick och satte mig mittemot honom och Bob började förklara hur mycket han tyckte om mina bilder. Jag minns att jag satt där och undrade hur fasiken jag hamnat där. Där var jag, 20 år gammal, i ett privatplan med den tidens största artist och han satt och berättade hur mycket han tyckte om mina bilder. Det var en speciell upplevelse, berättar han.

Turnén med Dylan öppnade upp många dörrar. Allt fler började höra av sig och ville arbeta med honom. ­Istället för att mötas av skepticism när han kontaktade artister började han nu bli inbjuden till sammanhang där han inte varit ­tidigare. Under 80- och 90-talet turnerade Danny med mängder av olika band. Han fotograferade skivomslag, promotionbilder och porträtt på artister och kändisar.

Drogproblem

Läser man om världsstjärnor och artister i allmänhet, missar man nog inte att det ofta pratas om alkohol och droger. Många är de musiker som hamnat i olika missbruk efter långa perioder av turnerande och festande. Dannys uppgift var att mitt bland dessa människor sköta sitt jobb och leverera bilder.

– I vissa sällskap har det varit ganska stökigt, men det gäller att bara veta hur man ska hantera det. När det blir allt för stökigt brukar jag hålla mig undan. Jag följde ett band på en europaturné där det förekom mycket droger och alkohol i turnébussen. Då körde jag själv och bodde på andra hotell än bandet, berättar Danny och fortsätter:

– När jag jobbar skiter jag i om folk är superstjärnor, för mig är de bara människor. Jag respekterar dem i deras ­arbete och jag vill att de respekterar mig. Vissa artister tycker att man ska göda deras ego och beter sig illa. Om någon beter sig så går jag därifrån och struntar i det jobbet, säger Danny.

Danny har varit i branschen i över 40 år och han har sett många förändringar som skett både i sin egen nisch, men också rent tekniskt. Den stora förändringen i hans bransch är den stora påläggningen av lager av personal innan man når artisten.

– Förr i tiden var det inte lika mycket management och personal mellan artisten och fotografen. Nu för tiden är informationen mer lättillgänglig, du kan hitta managers och pr-agenter på nätet och komma i kontakt med dem, men det är fler som kontaktar dem så chansen att du kommer någon vart är mindre. Arbetsmässigt är det mest detsamma, du måste veta vad du ska fotografera, när du kan fota, vilka du ska prata med och så vidare, berättar han.

Skrev inte på kontraktet

Det har också blivit vanligare att artister vill försöka sno till sig rättigheterna till de bilder som fotografer tar på dem. Danny berättar om ett tillfälle då han lämnade en spelning han blivit inbjuden till.

– Robbie Williams skulle ha en jättestor spelning i London och jag blev inbjuden för att fotografera. När jag kom dit gav managementkillarna mig ett kontrakt och sa »skriv på här«. Jag svarade att jag helst ville läsa det först, så jag började läsa. De blev lite stressade och ville att jag skulle skriva på. Men jag fortsatte att läsa. På andra sidan fanns en paragraf som sa att jag gav bort rättigheterna till bilderna till Robbie Williams management. Då vägrade jag skriva på, varpå de förklarade att jag inte skulle få fotografera om jag inte skrev på. Så jag gick därifrån. På vägen ringde jag den tidning som jag skulle fotografera åt och sa att jag hade bra och dåliga nyheter. De bra nyheterna var att jag fick sluta tidigt den kvällen och de dåliga var att de inte skulle få några bilder, förklarar Danny.

Tekniken har tagit, för att uttrycka sig milt, stora kliv sedan Danny började fotografera.

– Det har faktiskt blivit roligare att fotografera sedan den digitala tekniken utvecklades. Möjligheterna är så mycket större nu än vad de var när jag började, menar han.

Danny har fotograferat med Nikon och Hasselblad genom sin karriär, både digitalt och analogt. Och han har kvar alla sina kameror. I dagsläget gör han de flesta jobben med sin Nikon D4s och en 24–70 f/2,8. Men han använder diverse objektiv från 10,5 millimeter fisheye till 400 millimeter beroende på vad han har för behov. Vissa objektiv har han dubbletter av ifall något skulle gå sönder. Han fotograferar nästan varje dag vilket gör att han inte har utrymme för att vara utan något av sina favoritobjektiv. Men även om han fotar nästan allt digitalt nu för tiden så händer det att han jobbar med sin analoga kamera.

– Det ger en annan reaktion hos de jag fotograferar. Jag gillar mina analoga Hasselbladare, varje bild tar längre tid så personerna får vänta och då får man ett lite mer avslappnat uttryck istället för när man sprutar på med bilder från en digitalkamera.

Ingen egen stil

Har man fotograferat så pass länge som Danny Clifford gjort kan man tänka sig att man hunnit utveckla en personlig stil.

– Jag skulle inte säga att jag har någon speciell stil. Jag försöker vara på rätt ställe vid rätt tillfälle för att få de bilder jag behöver. Jag vet hur en bra bild ser ut när jag ser den. Det hänger nog ihop med att jag tillbringade många timmar på biblioteket när jag var liten. Där satt jag och läste de tidningar som hade bäst bilder och duktigaste fotografer, på det sättet matade jag mig med bra bilder och skaffade mig en bra känsla för hur en bra bild ska se ut, resonerar Danny.

Danny berättar att han inte velat hamna i ett fotografiskt fack utan velat vara fri att kunna fotografera hur han vill. Något som varit viktigt med tanke på alla de olika situationer han hamnat i.

– Ibland går jag från en situation till en helt annat ett par sekunder senare. Jag måste kunna min kamera utantill och snabbt kunna göra alla justeringar som behövs för att anpassa mig.

Efter att ha börjat fotografera analogt i en genre som kräver att man fotograferar många bilder tvingades Danny att snabbt lära sig hur bilderna skulle se ut när han gjorde sina justeringar i kameran. Han förstod hur olika filmer reagerade och vilka resultat de gav. Det gör att han numera är så pass säker på hur bilden kommer att bli när han trycker på utlösaren att han inte behöver titta på skärmen på kameran.

Jobbat i skymundan – tills nu

Trots att Danny har arbetat med några av de största artisterna som passerat under de senaste 40 åren är det inte så många utanför hans bransch som hört talas om hans arbete. Nu har han satt ihop en utställning där han visar upp några av bilderna han tagit genom sin karriär, varför då, kan man undra?

– Under hela min karriär har jag bara jobbat på. Gjort ett jobb och fortsatt med nästa. För ett par år sedan satt jag hemma och tittade på en dokumentär på tv och såg en musikfotograf som intervjuades. Han presenterade sig själv som världens bästa musikfotograf, jag känner de flesta i den här branschen och jag tycker inte att det går att säga vem som är bäst. Det handlar ju om vad betraktaren tycker, så jag störde mig lite på det där. Efter det pratade jag med min fru och hon tyckte att det kanske var dags att jag visade upp en del av mina bilder för människor utanför branschen. Jag har ett arkiv på över fyra miljoner bilder plus en massa negativ som jag inte scannat in, så det är väldigt många bilder som ingen har sett. En del av dem har knappt jag sett, berättar han.

Så nu när Danny Clifford börjar visa upp bilderna från sin långa karriär kanske han snart kan presentera sig som »the worlds most famous photographer that you might have heard of«.