https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/martin-edstr-m-som-att-vara-p-en-annan-planet
544489
Bilden i fokus

Martin Edström: »Som att vara på en annan planet«

Världens största grotta, Son Doong i Vietnam, riskerar att byggas ut för turism – trots att den upptäcktes först 2009. Fotografen och journalisten Martin Edström ledde nyligen en expedition till Son Doong, för att bevara grottan i ett interaktivt reportage åt National Geographic. ”Tanken är att alla ska få chansen att ta del av den här grottan, oavsett vad som händer med den framöver. Reportaget ska kännas lika relevant om fem, tio år”, säger Martin.

Inledning

I dörren till en röd liten stuga mitt på Södermalm i Stockholm välkomnas jag av en glad och upprymd Martin. Han håller på för fullt med att montera ihop de hundratals gigabyte av bildfiler som utgör grunden i hans senaste projekt. En om-ständig process som kräver mycket tid och datorkraft.

Fotografen och journalisten Martin Edström jobbar med en slags interaktiv reportageform som bygger på högupplösta panoramabilder tagna i 360 grader med tillhörande ljud, vilket leder till reportage som använder internets kraft mer än vanlig text och bild. Hans reportage fungerar nästan som datorspel. Till sin hjälp har han massor av speciell kamerautrustning, däribland ett robothuvud från tillverkaren Gigapan som räknar ut antalet bilder som behövs och hur de skall tas. Hu­­vudet roterar och rör sig sedan upp och ned för att täcka en 360 graders bildvinkel. Därefter monterar Martin ihop bilderna i datorn med flera olika programvaror. I slutprodukten kan betraktaren fritt röra sig omkring i miljön och höra bakgrundsljud från platsen. 

– De flesta har någon gång tagit en bild och blivit besvikna över hur dåligt bilden speglar den faktiska känslan man hade när man var där. Den här

formen tar betraktaren ett steg närmare verkligheten. 360-tekniken har funnits länge, främst inom hotell- och mäklarbranschen, men den har nästan aldrig använts inom journalistiken eller för denna typ av berättande, säger Martin.

 

Foto: Martin Edström
Martin Edström står på en stalagmit, i världens största grotta. »Jag känner mig oerhört privilegierad över att ha fått uppleva grottan i sitt nuvarande skick«, säger Martin.

 

Det var någon gång i fjol som Martin hörde talas om den relativt nyupptäckta grottan Son Doong i Vietnam. Till volymen sett räknas grottan som världens största, och den utforskades inte till fullo förrän 2009. I oktober kom nyheten att Son Doong kanske kommer att byggas ut och exploateras för att locka turism – ett vietnamesiskt företag ville bygga en linbana genom grottan. Enligt vad man visste i oktober skulle detta kunna komma att ske så snart som under 2015.

Därmed fick Martin bråttom. Han hade under en tid funderat på att göra ett interaktivt reportage om grottan, men nu fanns det plötsligt tidspress. Inte minst eftersom grottan under stora delar av året är helt otillgänglig på grund av vattennivån.

– Tidspressen gjorde att jag efter bara två veckor fick besked av National Geographic om att de var intresserade av att stödja och finansiera projektet. Detta innebar att jag hade drygt två månader på mig att planera mitt livs hittills största expedition för att hinna till januari då omständigheterna var som säkrast, säger Martin.

Team på sex personer

National Geographics beslut var avgörande för Martin och det interaktiva reportaget kommer också publiceras på den anrika tidningens nyhetssajt.

Efter en hektisk tid av planering och hantering av all logistik kom expeditionen till slut iväg. Med sig hade Martin ett team på sex personer förutom honom själv, vilket är långt fler än han behövt till tidigare projekt. Grottan ligger svårtillgängligt mitt i hjärtat av det orörda världsarvsområdet och nationalparken Phong Nha­Ke Bang. Därför tog Martin förutom sitt sexmanna-team hjälp av ett expeditionsteam på sju guider och 25 bärare för att hjälpa till med logistiken.

– Bara grundutrustningen från Sverige vägde 3–400 kilo, och närmaste väg ligger cirka två dagars vandring genom tät djungel från grottan. Som tur var lyckades vi ordna tillstånd att åka på en gammal militärväg, vilket drog ned restiden med några dagar, säger Martin.

Martin och hans team skulle nu spendera tre dygn nere i de gigantiska grottsalarna.

– Det var blött, sandigt och jävligt. Så det krävdes mycket av utrustningen. Redan efter första dagen dog en av backup­hårddiskarna. Men temperaturen höll sig konstant på ungefär 24 grader, så i övrigt hade vi ett ganska behagligt arbetsklimat, säger Martin.

Del 2

Ljussättning – en utmaning

När hela teamet kommit ned i den mörka grottan, och det plötsligt var dags att börja fotografera, började Martin inse vad det var han gett sig in på.

– Hur mycket man än läst om grottans storlek går det inte riktigt ­att fatta förrän man faktiskt står där.

En av de största utmaningarna med projektet var ljussättningen. På två ställen i grottan finns stora öppningar i taket där dagsljus kommer in. Förutom storleken är detta vad som gör Son Doong så unik bland andra grottor.

Tack vare ljusinsläppen har det bildats skog inuti grottan som kryper så långt in i grottan som ljuset når. Men majoriteten av grottans ofattbara volym behövde lysas upp artificiellt. Martin och hans team fick därför specialbeställa handbyggda lampor från Nederländerna med ett ljusflöde på ungefär 32 000 lumen styck.

 

Foto: Sebastian Zethraeus

 

– Vi hade tre personer som enbart skötte ljussättningen; en lampa per person. De sprang runt i grottan med en lampa och en walkie-talkie, och det behövdes verkligen på grund av de enorma avstånden.

– Det var nervöst första gången vi faktiskt skulle belysa en stor del av grottan. Vi var väldigt rädda att lamporna inte skulle räcka. Nu skulle allt ställas på prov, och vi skulle både belysa och fotografera den första salen i grottan i 360 grader. Det såg dassigt ut till en början, men till slut fick vi till det. Vårt koncept fungerade. Hade det inte fungerat hade vi lika gärna kunnat åka hem.

Pratade i walkietalkies

Martin berättar att den här typen av expedition skulle kunna planeras i flera år, där han och teamet istället bara hade två–tre månader på sig. Så med tanke på hur fort allt gick trodde han att mycket mer skulle gå fel.

Men förutom en och annan ­magsjuka gick det mesta rätt smi­digt.

– Vi gjorde runt tio lågupplösta bilder om dagen och ungefär fyra högupplösta. Det som egentligen tog mest tid var planeringen och ljussättningen på varje plats. Ljussättarna behövde ofta gå och klättra en kilometer genom svår terräng för att komma på plats inuti grottan. Därefter be­hövde vi laborera fram en bra ljussättning, en process som kunde ta flera ­tim­mar.

På grund av avstånden behövde teamet använda sig av walkie­talkies och laserpekare för att kommunicera med varandra.

– Vi jobbade riktigt bra som grupp. Teamet var handplockat av mig och bestod av några av mina bästa vänner. Folk som jag varit ute i vildmarken med och vet fungerar bra under svåra omständigheter. Äventyrsvana kändes viktigare än kameravana.

Del 3

Zooma in på detaljer

På plats fanns det förutom Martin­ och tre ljussättare ytterligare två foto­grafer; en som hjälpte till med panoramabilderna och en som doku­menterade själva expeditionen. Dessutom hade Martin en slags platschef som såg till att tidsschemat efterföljdes.

Detaljrikedomen i Martins 360-bilder styrs av brännvidden. Ett 35-milli­meters objektiv kräver till exempel många fler bilder än ett åtta millimeters fisheye för att täcka samma 360 graders bildvinkel, men ger samtidigt en mycket högre upplösning vilket i slutändan gör det möjligt att zooma in på små detaljer i grottan.

 

Foto: Mats Kahlström

 

För att bevara informationen i både hög­- och lågdagrar använde sig Martin av en teknik som kallas för »exposure fusion«. Till detta behövs minst tre exponeringar för att datorn sedan skall kunna sätta ihop de bästa bitarna information till en bild med högre dynamiskt omfång. Processen liknar HDR men ger ett mer naturligt resultat.

– Beroende på vilken brännvidd vi använde kunde detta innebära upp emot 300 bilder för ett enda panorama, vilket från en Nikon D800 motsvarar drygt 13 gigabyte. Till en enda 360-bild.

För att bidra till den interaktiva upplevelsen togs förutom bilder­na även bakgrundsljud upp från platserna. Till detta blev expedi­tionen sponsrad av Sennheiser med specialiserade ambiensmikrofoner. I reportaget kommer läsaren både kunna titta sig omkring, höra ljuden från de olika platserna och läsa texter som beskriver grottans olika platser och egenskaper.

Överlag är Martin nöjd med hur bra allting gick, även om han gärna hade haft mer tid.

– Jag skulle lätt kunnat spendera två veckor där nere, men oavsett känner jag mig oerhört privilegierad över att ha fått uppleva grottan i sitt nuvarande skick. Det var som att gå omkring på en annan planet. Det känns fantastiskt att få ge människor möjligheten att uppleva Son Doong online, som om de var där själva.

Sparat det orörda

Nu hoppas Martin att hans reportage kommer leva kvar som en slags tidlös dokumentation över grottans orörda tillstånd.

– Egentligen hade jag önskat att dokumentationen inte behövts, men grottan kommer aldrig vara så orörd som den är i dag. Vad som än händer med Son Doong i framtiden, hoppas jag det sker på ett ansvarsfullt sätt.

Besök www.nationalgeographic.com för att uppleva 360-reportaget.