Intervju

Sima Korenivski - Jakten på de episka festbilderna

Där många ser vimmelbilderna som en passus i karriären är Sima Korenivski festplåtarnas Formel 1-bil som vill vara bäst, fota de bästa festerna och ta bilder som lever kvar och blir lika episka som festernas festbilder från 1980-talets New York. Och hon är på god väg.

Publicerad

– Fram tills nyligen kunde vem som helst som är duktig göra det jag gör, men inte nu, säger Sima Korenivski. Jag tänker inte säga vad det är som gör det, titta på bilderna och lista ut det själv.

Sima Korenivski

Ålder 23 år.

Gör Festfotograf.

Bakgrund Fick första kameran när hon var 8 år och har alltid plåtat mycket – sig själv, platser på stan… Festfoto började hon med när hon var 18 år.

Läser/kollar på Fotohistoria, gamla brottsplatsbilder från USA, bilder från första och andra världskriget, dokumentärer.

Utställningar Har i yngre år ställt ut på såväl Kulturhuset som Moderna Museet.

Webbplats simakorenivski.com

Sedan hon var 18 år har hon fotat fester. Till en början på klubben Trädgården i Stockholm för gratis mat och dryck. Nu är hon 23 år och tjänar riktigt bra på att leverera bilder från alla möjliga fester, som till exempel lanseringsfester för jeans- och dryckföretag. Multiinternationella företag som hajat grejen, som förstår vad folk kollar på.

–  Det finns fantastiska bilder från fester i New York på 1980-talet, säger Sima. Som fått utställningsvärde, som lever kvar. Det är det företagen vill ha.

Som gjutet för en fotograf som på ett personligt plan vill vara bäst och ta bilder som lever kvar och blir något större än för stunden.

–  Jag vill fota de bästa festerna i New York, Paris, London och få snuskigt bra betalt. Men främst för bilderna och för att dokumentera min samtid.

Vägen dit går via – förutom kameror dränkta i öl, trasiga skärmar, blixtar som inte går att få loss från kameran och vad annan skit som helst som kan stöka till utrustningen – de superkommersiella kunderna och det är inget nödvändigt ont utan pur glädje.

–  Många fotografer vill inte göra kommersiella grejer, men jag gillar det. De har sina krav och vill de ha med loggan på någon bild så gör man det, man gör sin grej – man måste hitta det vackra i allt.

–  Kunden har alltid rätt, fortsätter Sima. Welcome to the real world, det är de som har pengarna och jag vill leva i den verkliga världen.

Gentemot en kommersiell kund är det alltid lönt att leverera bra bilder, eller mer än bra. Jobbet som festfotograf, eller andra som jobbar mot kommersiella kunder för den delen, tar aldrig slut.

–  Kunderna kommer på att de vill använda bilderna till annat och det ger merjobb och nya arvoden. Det är alltid bilderna som är det viktigaste. Finns inget som heter tur, att råka ta bra bilder. Visst finns det bra och dåliga omständigheter, men det lönar sig alltid att leverera.

Hon är som en fotografhybrid med lika delar affärstänk, fotografisk finkänsla och kärlek för bilden. Sima Korenivski har vad hon själv, lite skämtsamt, kallar för ett Event Photo Sense – Känsla för festbilden. Hon vet vad hon vill ha och ser till att få det på bild.

–  Om man bara fotar fester som hjälp för karriären ska man inte förvänta sig underverk eller respekt heller för den delen. Det är viktigt att veta vad man vill, man måste veta vad man älskar – viktigt att man gör det genuint.

Viktiga beståndsdelar i hennes Event Photo Sense är känsligheten och perceptionen – hon är väldigt mån om omgivningen – ingenting undgår henne. Det enda som kan gå fel på en fest är om hon fått fel information, att det inte är den typ av fest hon fått veta. Det svåraste generellt med festfoto är självförtroendet, att vara modig och få folk att göra som man vill.

–  Jag har inga spärrar mot människor. De är främlingar, men folk tror att de är mina kompisar när de ser mina bilder.

Även om det är Prinsessan Madeleine som står framför en måste en festfotograf våga säga »kan du flytta dig dit« och inte bara stå och trycka i ett hörn. Ta de bilderna man vill ta och ha den sociala kompetensen och kreativa fotografiska drivkraften för att få som man vill. Men Sima har också en flyktplan redo.

–  Om jag ser något jag vill fota vet jag hur jag snabbt kan ta mig därifrån utan att de kan jaga efter mig. Det är hårt, men that’s the job.

Dedikerade festfotografer är det ont om i Sverige, åtminstone snäppet högre upp än de vimmelfotografer som rakt upp och ner tar bilder för att visa vilka som varit på en kändisfest eller liknande.

Trots de stora företagskunderna fotar Sima fortfarande på Trädgården.

–  Jag älskar Trädgården, det är en fantastisk klubb där alla är välkomna. De låter mig göra vad jag vill – hångeltema, analogt, vad som helst. Jag levererar 50 bilder per kväll, samma natt. De har bara sagt Do your thing och det är tacksamt.

–  Det är ett nöje att fota en väldigt bra fest, när de behandlar en som en tillgång.

På en kommande fest på Trädgården ska Sima plåta med Hasselblad, polaroid och skanna dem dagen efter. Tanken är mer porträtt-orienterade bilder.

–  Lite som Richard Avedons porträtt – rakt på – men på en nattklubb och bara jävlas med alla som går omkring med sina skitkameror och tar crappy bilder.

Viljan och strävan att leverera riktigt bra bilder genomsyrar hela varelsen Sima Korenivski. Det handlar om yrkesstolthet. Hon kan inte knäppa bara för att.

–  Kanske låter jag som en diva, men jag bryr mig om fotokonsten. Ett filmteam gjorde en dokumentär om Trädgården och bad mig fota lite bara, men jag fixar inte det. Bilderna betyder mer för mig än så.

Om vi backar bandet lite så torde den mest uppenbara frågan vara varför en fotograf väljer att viga sin yrkeskarriär åt den för tiden udda grenen festfoto. Så varför?

–  För att jag älskar att festa och träffa människor, vara ute. Men främst för att fota. Det är svårt tekniskt med dåligt ljus som varierar från sämre till sämst hela tiden.

–  Jag kan tjäna bra med pengar, får träffa bra, intressanta människor – det är inte jag och modellen i en källare, utan mer levande. Festfoto innehåller allt jag som person är intresserad av.

Hon poängterar att det inte är något hon håller på med för att det är lite kul.

– Foto är inte kul. Det är ångestladdat och jag går runt som Rain Man. Men det är någonting som sitter i blodet, som jag älskar. Det har ett större syfte.