Steve Winter har de stora katterna i fokus: ”Mer än bara söta bilder”

– Åh, vad kall din hand är, säger Steve Winter när vi hälsar på varandra.

– Ja, det är kallt i Stockholm nu, svarar jag och tänker samtidigt på vad jag har läst om mannen framför mig: att han bland annat har tillbringat sex månader i tält i minus 40 grader, för att fotografera snöleoparder. 

Kyla borde knappast beröra hon­om, han är antagligen bara vänlig.

Vi möts ett par dagar efter Fotomässan, där Steve föreläste. Snart ska han bege sig till Arlanda för att resa hem till New York, men först tar han sig tid att prata med Kamera & Bild. 

Vi har sagt en timme, det blir minst två. Steve har mycket att berätta.

Är det första gången du är i Sverige?

– Ja, så är det. Men ända sedan jag i 20-årsåldern fick reda på att jag har en svensk farfar, har jag tänkt att jag vill åka till Sverige, även om jag aldrig träffade honom, säger Steve.

Nu blev sverigeresan till slut av, inbjuden av Zoom Fotoresor som inlett ett samarbete med honom. Senare i år arrangerar de en resa till Indien där deltagarna kommer att få fotografera tigrar tillsammans med Steve, och ta del av hans kunskaper som fotograf för National Geographic. 

– Jag har under 30 år fått erfarenheter från att vara ute på fältet. Jag kallar det National Geographics universitet på fältet, för du lär dig när du är ute på jobb, förklarar han. 

Att fotografera stora kattdjur, som till exempel tigrar, är hans specialitet och bilderna har uppmärksammats i många sammanhang. Steve har bland annat utsetts till BBC Wildlife Photographer of the Year och vunnit förstapriser i Picture of the Year och World Press Photo. Han har medverkat i en mängd tv-program, gett ut boken »Tigers Forever« och föreläst världen över om de stora kattdjuren.

Listan med meriter kan göras lång. Men allt började i Indiana, långt ifrån tigrar och lejon.

– Vi hade rådjur, ekorrar, tvättbjörnar, kor och grisar i Indiana. Jag bodde på landet med gårdar runtomkring, de jag gick med i skolan var barn till jordbrukare.

Som sjuåring fick han sin första kamera. Pappan var med i en fotoklubb och hemma i källaren hade familjen ett mörkrum. Steve började fotografera för en tidning på sin grundskola och senare blev det gymnasietidning, årsböcker med mera. 

Foto: Steve Winter

En leopard dricker vid ett vattenhål som egentligen är avsett för getter och kycklingar. På nätterna placeras boskapen i ett hus för säkerhets skull, eftersom leoparderna då kommer för att dricka. Bilden är fotograferad i Sanjay Gandhi National Park, i Mumbai.

Visste du redan när du växte upp att du ville bli fotograf?

– Jag glömmer aldrig det här: Jag låg hemma på golvet framför eldstaden under en vinterdag och tittade i ett reportage från National Geographic. Jag drömde om att jag befann mig i exotiska miljöer, men om någon då hade sagt att jag skulle hålla på med wildlife en dag hade jag inte trott på det. Vi hade också Life Magazine hemma och vid den tiden skrev de mycket om medborgarrättsrörelsen i USA, och jag var väldigt tagen av Charles Moores bilder. Jag visste inte vem han var då, men jag såg att det stod »Black Star Photo Agency« vid bilderna. Och det som gjorde intryck på mig medan jag låg vid elden, var att det på tv-nyheterna visades samma bilder som fanns med i Life Magazine. Jag såg vilken kraft fotografi kunde ha, att det förändrade folks hjärtan och hjälpte till att driva medborgarfrågorna framåt i kongressen.

Att Steve nämner bildbyrån »Black Star« hänger förstås samman med att han en dag själv skulle komma att jobba för dem, då han fotograferade för olika magasin på Manhattan såsom Time Magazine, Newsweek, Fortune och Businessweek. 

Men det var längre fram, tillbaka till den sprakande elden hemma i Indiana. 

Hur gammal var du vid detta tillfälle?

– Yngre än tio år. Jag brukar säga att jag var åtta när jag bestämde mig för att jag ville bli fotograf för National Geographic. 

Som åttaåring, vad fotograferade du?

– Familjegrejor, hemma eller på semester. Jag stod alltid bredvid min pappa och ville använda hans Rolleiflex, och till slut kom han på mig med att göra det och blev rasande. Han ville inte att jag skulle röra hans »Rollei«, den var för dyr. 

Foto: Steve Winter

En gepard och hennes lekfulla unge i det privata viltreservatet Phinda Private Game Reserve, i Sydafrika.

Som tonåring fick Steve jobb i en fotoaffär, och han hade då även sin första fotoutställning på det lokala biblioteket. När det var dags för högskola visste han att det var foto som gällde för honom – trodde han.

– Jag sökte till de bästa fotoskolorna, som till exempel universitetet i Missouri som än i dag har den bästa utbildningen för bildjournalistik i USA. Jag sökte till flera skolor och blev antagen till alla – men gick inte på någon av dem. För jag var för rädd. Istället läste jag stadsplanering vilket jag inte brydde mig ett dugg om.

Varför blev du rädd?

– Allt som har med konst eller skrivande att göra kommer från vad man har i sitt inre. Och då krävs det ett visst mått av självförtroende, att du tror på det du gör. Och det var något som jag uppenbarligen saknade då. Jag borde ha haft självförtroendet att börja studera på universitetet i Missouri, men se hur det blev ändå – det tog bara för många år. Jag kastade bort tid där jag kunde ha kommit igång och börjat jobba med foto, men jag lyckades ändå till slut.

Han summerar resonemanget med:

– Jag tog inte min första bild av ett djur förrän jag var 34  år, jag borde ha varit 24.

Foto: Steve Winter

En jaguarunge i ett träd, i södra Pantanal i Brasilien.

Fick in foten på National Geographic

Studierna i stadsplanering slutfördes aldrig. Steve reste i världen med sin kamera, hamnade så småningom i Seattle där han hade ett jobb han vantrivdes med. Till slut blev det ändå fotostudier, på Academy of Art i San Francisco. Samtidigt extraknäckte han återigen i en fotoaffär, där han fick upp ögonen för fotografen Michael »Nick« Nichols som jobbade för GEO (ett magasin liknande National Geographic).