https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/anders-w-nell-omf-ngets-gr-zon
544248
Krönikor
Krönika

Anders Wånell: Omfångets gråzon

Totalbetyg

En Leica-kamera vi testade för ett tag sedan har som standardinställning en betydligt lägre kontrast än normalt. Det får mig att fundera över detta att det finns en kontrastinställning som är rätt. En inställning som gör att ett normalt motiv ser bra ut.

Om vi tittar på omfånget mellan ett vitt belyst papper och ett svart skuggat dito så är det ungefär sju steg. Det omfånget klarar en skärm att återge, så följaktligen kan man få en bild på dessa vita och svarta papper att visas mycket verklighetstroget. Det intressanta är att denna verklighetstrogna kontrastinställning är betydligt mjukare än den rätta inställningen.

Visst är det även en smaksak, men de flesta håller nog med om att ett snäpp mer kontrast får många motiv som redan ser bra ut att bli effektfullare. En lägre kontrast är däremot aldrig rätt, eller åtminstone sällan snyggt. Har man ett motiv där man vill ha fram detaljer i det mörka eller ljusa så blir det bättre om man ändrar på ljusheten på delar av bilden, istället för att sänka kontrasten (till exempel Nikons »D-lighting« fungerar så).

 

Om vi återgår till en bild där inget »fuskande« gjorts och jämför den verklighetstrogna lägre kontrasten med den snyggare, högre kontrasten så ser vi i bilden med papprena att skuggan på det svarta pappret nästan försvinner, då allt det svarta blir så mycket mörkare att skillnaderna gror ihop. Om de nyanserna är viktiga för upplevelsen av bilden så förstör min rätta kontrast just detta motiv. Men om vi istället tittar på ett solbelyst landskap och de skuggor som finns kring grenar på träd så gör det ingenting alls att de helt beckar igen.

Jaha, så nu har jag kommit fram till att en högre kontrast är bra, så länge inte intressanta saker försvinner i det mörka. Det var ju ingen direkt revolutionerande slutsats.

 

Men vad händer i andra änden, i det ljusaste i bilden? Först och främst är det så att det vita pappret inte blir tillräckligt ljust, trots att man exponerar rätt. Det beror på att kameran fångar ett större omfång mellan grått och maximalt vitt än vad skärmen återger. Om det inte vore så skulle allt som är ljusare än det vita pappret bli utfrätt. Vita moln skulle bli fula blaffor utan innehåll.

Därför måste det vita pappret placeras en bit ner i omfånget mellan vitt och svart, trots att skärmen är tänkt att återge det vitaste i bilden med samma ljusstyrka som det vita pappret. Detta i sin tur har att göra med att skärmen är tänkt som en länk i processen mot en tryckt bild och där finns ju inget som är ljusare än det vita i pappret.

Men tänk att vi tar och drar upp skärmens ljusstyrka motsvarande ett exponeringssteg samtidigt som vi gör bilden ett steg mörkare. Då har vi plötsligt tillgång till ett extra steg för det ljusaste när vi tittar på en bild på skärmen. Kameran behöver då inte pressa ihop det ljusa omfånget lika mycket, vilket för övrigt görs genom att kontrasten sänks rejält för det ljusaste i motivet. Och låg kontrast är aldrig bra, det är ju huvudbudskapet i den här krönikan.

 

Tyvärr lär det nog inte införas någon ny bildstandard som bättre utnyttjar skärmarnas höga ljusstyrka och stora omfång (1:1000 motsvarar tio steg). Dels är det aldrig någon höjdare med nya standarder. Det är trots allt väldigt praktiskt att i princip alla digitala bilder idag är tänkta att visas med gamma 2,2. Dels skulle det kräva att operativsystemet drar ner ljusheten för allt i datorn utom dessa specialbilder. Man vill inte att den vita bakgrunden i ett ordbehandlingsprogram ska blända på samma sätt som när en diaprojektor lyser helt vitt på duken. Om nu någon minns hur det ser ut!