Krönikor
https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/claes-grundsten-landskapets-fascination-
Krönika

Claes Grundsten: Landskapets fascination

I mitten av april reste jag till Älvdalen i Dalarna. De stora skogarna längs gränsen mot Härjedalen lockade. Den 14:e är det Tiburtius-dagen då björnen enligt folksägen sägs lämna sitt vinteride.
545595

Krönikan publicerades tidigare i Kamera & Bild nr 6 2017

 

Vid den tiden samlas vi årligen ett gäng skogstokiga romantiker; konstnärer, fotografer, spelmän, skogsutbildat folk, rovdjursspårare och andra som gärna vill vara ute och leta efter en nalle. Vi håller till i en gammal skogvaktarstuga och ägnar en helg åt det som brukar bli årets sista skidåkning, på skare över myrarna eller upp på de sydligaste fjällen som Storvarden. Ganska ofta ser vi björnspår, ibland övergivna iden och i sällsynta fall ändtarmsproppen som djuret klämt ut efter sin långa sömn. Men ytterst sällan visar sig någon björn. 

 

Vid dessa tillfällen drömmer jag om en praktfull bild med björnen i sitt vildmarksrike. Djurfotografering är släkt med troféjakt, särskilt när man försöker smyga på storvilt. Skillnaden är att djuret får leva vidare. Man kan också säga att djurfotografering liknar sportfotografin. I båda dessa genre behöver man ett objektiv med lång brännvidd, en snabb reaktionsförmåga, en god portion tur och en fallenhet att förutse vad som kommer hända. Bra bilder av vilda djur skänker oss ett slags fiskelycka som fotografer. Och bilderna är lätta att förstå och tycka om för en betraktare. 

Som naturfotograf vill man gärna göra bra djurbilder. För egen del blir jag särskilt fascinerad om bilden visar djuret i ett balanserat samspel med sin omgivning. Det är sådana kompositioner jag drömmer om att åstadkomma, även under våra årliga björnspårningar, men chansen att lyckas är förstås oerhört liten. Man ska helst vara ensam och ute länge. En mer renodlad och systematisk djurfotograf än undertecknad arbetar med andra metoder, ligger i gömslen och avsätter mycket tid åt att kartlägga en arts uppehållsplatser.  

Bilder av landskapet kräver andra egenskaper av oss än djuren. Vi behöver ta vara på ljuset och tänka geometriskt, observera hur landformer, vegetation och himmel förhåller sig till varandra. För egen del intresserar jag mig mest för dessa motiv, kanske för att landskapet mer än andra motivområden stimulerar mitt estetiska sinne. Gärna vill jag gestalta stämningen och intrycken på en plats som berör. Man kan nog också säga att landskapsfotografin är en introvert verksamhet och därför mer släkt med målad konst och poesi, än jakt och sport.

De mest subtila motiven gör denna genre till en mycket personlig form av naturfotografi. Dessa bilder visar våra iakttagelser och vad vi tycker är intressant i naturen. Årets björnhelg i Älvdalen bjöd inte på idealiska förhållanden men på kvällen tog jag mig fram längs skogsälven nära vårt pörte där kvarbliven snö försökte överleva vårens attacker. Plötsligt dök ett motiv upp som jag upplevde som en slags visuell haiku, som en japansk dikt med tre rader. Jag är svag för detta avskalade språk i ord och bild. Motiven är inte självklara och det krävs empati av betraktaren om de ska bli uppskattade. För mig innebär det en stor tillfredsställelse att fotografera dessa motiv.

 

167315513313063_1599757803402153
 

Taggar