https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/johan-wessel-det-g-ller-att-v-ga
544399
Krönikor
Krönika

Johan Wessel: Det gäller att våga

Totalbetyg

På Nordens Fotoskola hade de en övning som de kallar för 48 timmar. Den fick jag höra talas om när jag intervjuade Anna Tärnhuvud och Natanael Johansson, två bildjournalister som gått utbildningen.

Upplägget är som så: Studenterna får fem dagar på sig att hitta varsin människa som för dem är helt främmande, som de aldrig har träffat tidigare. Och till den personens hem ska de flytta in, och leva där med personen under två dygn.

Wow, vilken utmaning! Hur sjutton grejar man det, tänker jag. Till saken hör att det här är en av de första övningarna under den inledande terminen. Studenterna har precis påbörjat sin resa i att förkovra sig i bildjournalistikens alla utmaningar, och de kanske ännu inte känner sig så erfarna. Men just därför är den här utmaningen säkert nyttig. För de upptäcker ju att det går, de kommer hem med olika bildreportage. Anna Tärnhuvud slängde ut så många trådar att hon till och med hittade två intressanta personer att följa.

Jag antar att studenterna efter den här övningen upplever en stor tillfredsställelse och stark tro på bildjournalistikens möjligheter. 

 

Det häftigaste med att ta kontakt med främmande människor är att det finns så många som är beredda att släppa in en. Visst finns bekvämligheten alltid där som ett hot, både hos mig som fotograf och den jag kontaktar. Jag ställer mig frågor som: Ska jag orka? – det kommer ju att krävas väldigt mycket arbete och engagemang från min sida. Ska jag våga? – för jag vet ju egentligen inte vem den här personen är. Och ska den jag vill porträttera orka och våga? – vilket jag inte vet förrän jag har frågat. 

Men om jag gör det, tar mig förbi dessa hinder, och frågar – ja, då kan det också bli ett spännande bildreportage. För det är ju historierna där vi verkligen kommer människor nära som berör. Det är då det kan uppstå bilder som fångar betraktaren och som väcker känslor.

 

När jag själv studerade till bildjournalist hade vi inte en 48-timmars-övning. Jag hade nog tyckt att detta var lite väl extremt, i alla fall den första terminen på skolan. Det räckte gott med övningen där vi kastades ut på olika ställen runt Sundsvall för att komma hem med en nyhet. Jag minns ångesten och känslan av att allt kanske går åt skogen. Men jag minns även hur alla i klassen växte i sina roller, eftersom alla grejade uppgiften. Det gäller bara att våga. 

Lite senare på utbildningen satt jag och en klasskamrat i en bil på väg till Trollhättan. Det var dags för vårt examensprojekt och vi var på väg hem till en man som vi aldrig hade träffat tidigare. Bilen var fullastad med kameror och filmutrustning, och nu väntade tre veckor där vi skulle leva med honom och följa honom i hans vardag – vilket även innebar en resa till andra sidan jordklotet. 

 

Även om vi var två stycken och hade en trygghet i varandra, så var det med en viss bävan vi satt där i bilen. Vi var på väg till ett hem vi inte kände till. Och där skulle vi förutom att fotografera även sova, äta och umgås.

Mitt hem är min borg, säger man. Och det är väl kanske därför det känns fel att stå och borsta tänderna i någons annans borg, där man egentligen inte hör hemma. Och spontant är det nog så många känner, inför att släppa in främmande människor. Men förvånansvärt många är ändå beredda att göra det – när det handlar om att få dokumentera en människans liv och låta den personen berätta sin historia. 

Den 71-åriga mannen i Trollhättan öppnade upp sitt hem för oss och lät oss på nära håll få en inblick i hans liv. Det var jättespännande och lärorikt på många sätt. Och den där bävan vi kände i bilen, försvann i stort sett när vi klev över tröskeln. Det går ganska snabbt att finna sig tillrätta i någon annans borg.

Vi fotograferade, filmade och intervjuade. Till slut hade vi fått ihop ett material som aldrig hade gått att sammanställa, om vi inte hade tagit det där första steget och vågat fråga. Orkade gjorde vi också, även om det så klart tog på krafterna att umgås med någon i tre veckor. Då var det skönt att få åka hem till sitt eget hem.