https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/kr-nika-ett-slutet-system
543300
Krönikor
Krönika

Krönika: Ett slutet system

Totalbetyg

Jag sitter på ett kalfjäll och har, påverkad av den fantastiska utsikten och kanske det berusande vattnet från fjälljokken, fyllt minneskortet till bristningsgränsen.
  • Publicerad 6 år 9 månader
    2014-01-25 06:00

Naturligtvis har jag packat ett extra, och triumferande halar jag fram förpackningen ur ryggsäcken. Har den här äventyrstidskriften skickat mig upp i fjällvärlden för att göra ett reportage ska det minsann fotograferas tills jag får kramp i avtryckarfingret! 

På några sekunder förbyts glädjen i frustration och det tar bara några minuter för mig att arbeta upp en akut »wrap rage«, förpackningsraseri. Finns det sämre platser i världen att befinna sig på med en ointaglig hopsvetsad plastförpackning? Möjligtvis på botten av Marianergraven. Eller uppflugen i en grantopp med en björnkäft i skinkorna. En dagstur på kalfjället räcker dock alldeles utmärkt. Varför, varför tog jag inte med mig den schweiziska kniven som har såg, tång, kniv och sax? Vad gör jag nu? Smörjer in den med en förruttnad fjällämmel och ger den till hunden?

Hunden är ett helt eget kapitel, en charmant golden retriever-dam som lättar upp de flesta situationer. Dock inte gårdagens motorhaveri i de jämtländska skogarna. Vi var på reportageresa till traktens gårdsmejerier och hade fått lära oss allt om ystning, lagring och de slutna system som krävs vid boskapsskötsel och osttillverkning enligt Krav. Morgontrötta stirrade vi nu i stället på ett uppenbart läckande system – en vilt kokande bilmotor med trasig topplockspackning. Våra telefoner var antingen utan täckning eller döende på grund av lite för ivrigt instagrammande. Innan hjälten Hans-Olov råkade hitta oss via vår röksignalerande bil hann hunden sätta i sig något halvkilo okänt bajs och passade på att snusa resten. Det blev en plågsam bogseringsresa mot närmaste bilverkstad, ackompanjerad av ett ystert exkrementrapande.

Kanske var det hennes sätt att tacka mig för att jag räddade henne ur bilen som dagen innan hade gått i baklås (tips: en Macbook-sladd kan bli ett perfekt lasso för att nå spaken som öppnar bakluckan).  Det skulle förklara varför hon senare på bilverkstan skulle fullborda sin hyllning genom att vällustigt rulla sig i något i kohagen.

Hans-Olov ringer en kollega som erbjudit sig att köra oss upp till fjällstugan. På vägen dit försöker vi vara artiga och konversera. Vi kör längs en sluttning med en otrolig utsikt över Storsjön och han pekar mot sin gård, berättar om skogsbruket. »Har du djur också?«, frågar vi, kanske främst med anledning av att bilen bär en så tydlig prägel av nötkreatur. »Nej, bara mina två jämthundar«, säger han och gasar på upp mot fjället. Vi tystnar genast när vi inser vårt misstag. Hunden är alltjämt lycklig och viftar på svansen hela vägen.

Så nu sitter jag här i solnedgången på ett kalfjäll och tittar menande på hunden och den inbrottssäkra förpackningen. 

 

Hon är definitivt skyldig mig en tjänst. 

Foto: Sara Arnald