https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/sara-arnald-fotografen-som-kameleont
544970
Krönikor
Krönika

Sara Arnald: Fotografen som kameleont

Totalbetyg

Jag gillar sammanhang och jag försöker alltid passa in. Det blir extra tydligt när jag reser. Jag pluggar lokalkunskap i dagspressen, tjuvlyssnar på samtal för att bli bättre på att uttrycka mig. För att kunna navigera effektivt i miljöer jag vistas i studerar jag stil och beteenden.
  • Publicerad 4 år 5 månader
    2016-05-14 08:00

Detta kameleontbeteende sker nästan omedvetet – och kan tyvärr också slå över och bli komiskt: När jag till exempel plötsligt bär batikbrallor, gör gängtecken och likt en papegoja härmar lokala dialekter och kraftuttryck är det läge att ta fram skämskudden. (Just nu befinner jag mig i Australien och det är ingen hejd på diftongerna när jag beställer kaffe eller hänger med tuffingarna på gymmet).

Jag är dessutom en mycket laglydig person, även här gillar jag uppenbarligen att passa in. Det är viktigt för mig att följa regler och föreskrifter och jag blir nervös om jag tror att jag av misstag gjort något som inte är okej. Det gäller inte bara sådant det faktiskt finns bestämmelser runt, jag blir lika bekymrad över att råka bryta mot oskrivna regler eller sociala konventioner. 

Kanske är det min inre ingenjör som är mitt ängsliga överjag, alltid noga med att mäta, väga och analysera mina handlingar och jämföra dem med tabeller och formelsamlingar. Eller om det var så att mitt överjag, denna psykiska instans, var den som såg till att jag blev ingenjör och sedermera lärare? Ja, det är ju uppenbarligen lämpliga yrken om man gillar ordning och reda.

Å andra sidan är jag ingen pedant, det kan alla som sett mitt skrivbord (både i studion och i datorn) intyga. Kameraväskan är än värre, min kollega suckar och himlar med ögonen när han ser min skamfilade utrustning som hjälpligt trattats ner i en ryggsäck. Antagligen är det en sann bild av det som finns på insidan skallen: en nervös hjärna i totalt kaos, ett mentalt plockepinn. 

Det är väl då inte så konstigt att jag idkar anpassningsbeteende som en motreaktion, där jag mer än gärna spelar någon annan eller underkastar mig regler för att få styr på saker och ting. Inför mig själv finns inte ett uns av självbehärskning eller karaktär, men med yttre omständigheter att förhålla sig till förvandlas jag till en perfekt kalibrerad maskin.

Pinsamheter till trots, det finns många tillfällen som fotograf då det är guld värt att vara kameleonten. Att vara en människokännare, uppmärksam, intresserad och känslig för det sociala spelet är verkligen att föredra när man är ute efter avslappnade porträttbilder. Nyligen låtsades jag till exempel vara mycket intresserad av husvagnar, det underlättade enormt när jag snabbt var tvungen att skapa det förtroende som behövdes för att få den bild jag ville ha.

Om man inte sticker ut är det också lättare göra större reportage där bilderna känns spontana – en fotograf som inte märks finns ju inte och det underlättar när man vill bli en ”fluga på väggen”.

Att fysiskt smälta ihop med den där väggen genom att förvandlas till stalker och smyga runt och huka i buskarna, nej där hamnar jag nog aldrig. Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att rulla mig i dynga om jag skulle vilja komma grisar in på livet. 

Men att glömma bort sitt jag en stund för att spela någon annan är faktiskt inte så dumt. Även om det kan vara generande.