https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/sara-arnald-n-r-h-rddisken-tystnar
544015
Krönikor
Krönika

Sara Arnald: När hårddisken tystnar

Totalbetyg

Varje år står jag inför eleverna och mässar om vikten av ett fungerande arbetsflöde. Jag rekommenderar ett databassystem för filer som är lättarbetat, moduluppbyggt och säkert.
  • Publicerad 4 år 6 månader
    2014-12-13 06:00

Jag talar mig speciellt varm för backuplösningar och om nödvändigheten av att hitta ett upplägg som gör det så smidigt som möjligt. Så det inte blir eftersatt. Så man inte glömmer.

Jag berättar om mitt eget system. Om backupen som görs i studion. Om min andra backup som jag varje vecka bär hem för att ha filkopior på olika ställen; brand, vattenskada och inbrott i studion måste man ju också förhålla sig till. Och sedan den tredje backupen, det senaste årets leveranser finns i molnet. Man vet ju aldrig. Hängslen och livrem.

Det återkommande och lite hotfulla mantrat ekar i lektionssalen: »Det handlar om när ni får en havererad hårddisk. Inte om.« 

Men det är svårt att få gehör.

Det är förstås tacksamt att ta upp ämnet familjebilder, där är det nära till känslorna. Paniken som kommer krypande med insikten om att bebisens första år endast finns på en hårddisk och den enda papperskopian hänger blek och solkig på kylskåpsdörren.

Jag påminner om andra skräckscenarier, visserligen inte livsavgörande, men nog så viktiga. Till exempel att förlora bilder från ett uppdrag.

Det är klart att jag i just det ögonblicket borde ha reflekterat över att jag dagen innan gjorde en av mina tyngsta plåtningar hittills utan att omedelbart göra backup. En världskänd modell hade flugits hit från USA och det var stort pådrag i studion. Vid sådana tillfällen fotograferar man sällan till minneskort, utan rakt in i en dator via ett digitalt bakstycke. Chefredaktörer, formgivare, agenter, makeupartister och stylister trängs runt skärmen och det är så lätt att någon råkar komma åt en sladd eller spilla ut kaffet. 

Men inget oförutsett hände. Alla var mer än nöjda. 

Efteråt är jag helt slut, och istället för att göra en full backup tar jag bara hand om några av de viktigaste bilderna, hårddisken lägger jag i kassaskåpet.

 

Två dagar senare tar jag fram den för att göra backup. Den snurrar igång, jag vänder mig om – och välter ner den på golvet.

Det blir tyst. 

Hårddisken börjar hulka och snyfta. Eller om det är jag.

Räddningsaktionen påbörjas direkt. Hårddisken budas till ett företag som plockar sönder den i småbitar. Det blev dyrt, mer än tre gånger så mycket som arvodet för fotograferingen. Men värst var att behöva skämmas inför uppdragsgivaren, eftersom det var omöjligt att hinna till deadline. 

Det blev känt att bilderna förlorats. Många förfasade sig i facebooktrådar och hörde av sig med »välmenande« råd för att förklara för den här uppenbarligen orutinerade bruden hur det här med datorer och backup fungerar – trots att ingen av dem hade någon aning om vad som hade hänt. 

Allt tröttare svarar jag att jag vet allt om RAID och NAS:ar. Med viss knarrighet underbygger jag det hela med min civilingenjörsexamen i elektroteknik och att jag jobbat med allt från mobiltelefonsystem till att programmera systemdatorer i stridsflygplan. Att det i det här fallet inte har med okunskap att göra, utan att det var en olycka. En olycka orsakad av den mänskliga faktor som kallas lättja.

Det är lätt tro sig veta mycket, att mästra och peka finger. Att klappa sig på axeln för att man är så duktig. Men det hjälper ingen, inte ens en själv.

Istället kan vi hjälpas åt att minnas och att bekämpa lättjan. 

Säg inte »vi ses i morgon« , fråga istället om backupen är klar.