Bengt Luthman: Bilden tas bakom kameran

Utan kamera inga bilder. Utan kamera är vi bara människor med fantasier.

Men det går väl en, åtminstone imaginär, gräns mellan när du hanterar tekniken och tekniken hanterar dig. När jag skriver det här är har den värsta lanseringshetsen under Photokina tonat av en aning, men scrollar man igenom nyhetsflödet så går det inte att ta miste på alla de teknologiska framsteg som presenterats i kamera- eller objektivform de senaste dagarna. Panasonic har gett sig in i fullformatsvärlden, Sigma, Leica och Panasonic samkör en fattning, Fujifilm bankar iväg två nya mellanformatare. En som inte kommer att kosta mer än något proffshus i småbildsformat och som dessutom verkar bli rätt smidig. Detta och mycket annat som lanserats är imponerande. Så pass imponerande att det börjar klia lite i fingrarna.

Man vill ju pilla på dessa nya grejer, för trots att jag egentligen inte är speciellt intresserad av kameratekniken i sig lockar den med sina blanka knappar och avancerade konstruktioner.

Man sugs gärna in i det tekniska kaninhålet, diskuterar sensorkonstruktioner, färgfilter, registeravstånd, fattningsdiametrar, marknadsstrategier och så vidare. Det är väl gott så. Allt som är intressant är väl värt att diskutera. Utvecklingen är spännande. Men man ska inte tappa bort sig i högteknologiska kringelikrokar heller.

Det här är något jag tjatat om i tidigare krönikor också, och jag kommer sannolikt att fortsätta tjata om det för att jag tycker att det är en viktig punkt. Det är personen bakom kameran som tar bilden. Ja, tekniken ger oss möjligheter att arbeta annorlunda och utnyttja situationer som vi kanske inte kunnat fotografera i tidigare. Men, om du inte tar bilden i rätt ögonblick, inte har rätt komposition eller exponering. Ja, då blir det en ganska tråkig i bild i vilket fall. Man stöter ofta på hobbyfotografer som snöat in otroligt hårt på alla tekniska detaljer att de liksom tappat fotfästet om själva fotograferandet. En bra bild bedöms efter sina tekniska egenskaper. Det vill säga ju skarpare desto bättre, ju större dynamiskt omfång desto närmare perfektion är bilden. Men motivet, ja det lämnar vi lite åt slumpen. Inom vissa genrer av fotografi är så klart de tekniska aspekterna viktigare, en välkomponerad bild på en fågel är inte så meningsfull om den är så oskarp att man inte ser vad det är. En pressbild som är tagen i så dåligt ljus att det bara är brus över hela bilden ger inte heller något nyhetsvärde. Men det är oftare tvärtom, att en bra bild inte nödvändigtvis har tekniska kvaliteter som når hela vägen fram, men den berättar något för oss som vi vill veta mer om. En historia vi fastnar i eller detaljer som gör att vi tittar på den längre än den svinskarpa, men intetsägande bilden som hänger bredvid.

Även de fotografer jag träffar och intervjuar brukar hävda samma sak, fotolärare inte minst. Om man vill utvecklas handlar det mest om att prova nya saker, inte nödvändigtvis saker som i prylar, utan snarare som i nya sätt att fotografera. Nya vinklar, prova något som egentligen är “fel”, fota ett porträtt med en vidvinkel, fota i fel ljus, testa att redigera en bild annorlunda mot vad du brukar göra. Det är sannolikt då du börjar ta bättre bilder. Förlitar du dig på att din utrustning ska ta bra bilder åt dig, ja då blir det nog inte så fantastiska bilder. Även om de kanske blir knivskarpa.