Krönika

Bengt Luthman: Den »seriösa« fotografin

Jag vet inte riktigt hur det blev så här, det finns säkert olika förklaringar.

Men jag tycker att det är dags att man kanske börjar ifrågasätta några av de normer som verkar råda inom fotografin. De förminskar vissa fotografers arbete och blåser upp andras bortom vad det kanske är värt.

»Men vad är det han maler om« tänker du kanske nu. Jo, det jag pratar om är misären, svårmodet och hemskheterna som inom flera genrer av fotografi klassas som den svåraste och mest upphöjda formen av fotografi.

Bilderna som tas när fotografer möter människor som har det svårt, lider och upplever alla möjliga sorters hemskheter. Bilderna ska gärna vara svartvita, grovkorniga och gärna med någon form av oskärpa för »känslans skull«. Det ska vara närgånget, smutsigt och hårt. Eller så ska det vara en ensam, äldre kvinna på en säng. Det är då folk går i gång och applåderar, ger beröm och säger att någon har gjort ett fantastiskt arbete.

Men jag tycker att det är dags att man kanske börjar ifrågasätta några av de normer som verkar råda inom fotografin. De förminskar vissa fotografers arbete och blåser upp andras bortom vad det kanske är värt.

»Men vad är det han maler om« tänker du kanske nu. Jo, det jag pratar om är misären, svårmodet och hemskheterna som inom flera genrer av fotografi klassas som den svåraste och mest upphöjda formen av fotografi.

Bilderna som tas när fotografer möter människor som har det svårt, lider och upplever alla möjliga sorters hemskheter. Bilderna ska gärna vara svartvita, grovkorniga och gärna med någon form av oskärpa för »känslans skull«. Det ska vara närgånget, smutsigt och hårt. Eller så ska det vara en ensam, äldre kvinna på en säng. Det är då folk går i gång och applåderar, ger beröm och säger att någon har gjort ett fantastiskt arbete.

Mitt syfte med den här krönikan är inte att klaga på det arbete den här typen av fotografer gör, det är klart att det är viktigt att lyfta fram den här typen av berättelser, att visa att människor far illa. De fyller ett syfte i dagstidningar, andra publikationer eller kampanjer där ämnet behöver diskuteras och lyftas fram. Men ofta tycker jag att de även tar över det som i fotografmun kallas för »seriös« fotografering eller att någon gjort ett »bra jobb«.

Elever på fotoutbildningar vittnar om att lärare uppmuntrar och berömmer elever som väljer att plåta svåra ämnen mest för de svåra ämnenas skull, inte nödvändigtvis för bildernas kvalitet.

Om vi ser på det rent objektivt, är det så att misären har ett intrinsikalt värde inom fotografin? Att man på något sätt höjer upp sig själv genom att välja svåra ämnen. Ska de tunga ämnena vara något som är eftersträvansvärt för att man ska känna sig som en »riktigt fotograf«. Eller är de till för de som är engagerade och brinner för att berätta dessa människors berättelser?

Sysslar man med färgglada, positiva eller kommersiella bilder verkar det som man i vissa kretsar visserligen är en fotograf, men man tar minsann inte några viktiga bilder. Lite som att artister som gör den typen av musik som spelas på P3 egentligen inte är musiker utan mest, ja, något annat. Elitism i alla dess former är ofta en ganska tråkig företeelse. Men det blir på något sätt lite extra tråkigt när det är något positivt som inte ska tas på allvar.

Jag får en känsla av att det delvis handlar om det här med att tjäna pengar. Att göra något för att tjäna pengar på det är liksom lite fult i vissa kretsar. Att vara kommersiell är samma sak som att vara oseriös. En viktig del i ett seriöst kreativt skapande verkar vara ett finansiellt lidande.

Men min poäng med allt detta tjafsande är väl egentligen inte mer än att vi borde väl kunna låta alla som är bra på något värderas på samma sätt. Varför skulle det vara finare att använda sin talang för att fota ­mänskligt lidande än att fotografera kreativa reklambilder som sprakar av färg och glädje? Att alla får värderas efter sin kunskap inom sitt eget skrå är väl inte för mycket begärt?