Calle Rosenqvist: Mycket vill ha mer av det mesta

Så har mina tankar länge varit när det gäller många saker, framförallt investeringar – köp bra, kvalitativa saker som håller, betala gärna lite mer och bespara dig mödan med att behöva köpa en ny inom alldeles för kort tid.

Men självklart finns det också gränser. Inom kamerornas värld finns orimligt många saker man vill ha, men det råkar vara så att de saker man har också går hand i hand med en allt högre prislapp än de saker man faktiskt skulle behöva.

Behöva ha.

Vilja ha.

Behöva vilja ha, måste ha …

Ja, ni förstår, det finns ju en skillnad.

Måste-ha-begäret är oftast ganska roligt, eftersom det över tid fått mig att lära känna mig själv. Hur många gånger har jag inte suttit där och googlat fram saker som jag vill ha, bara för efter ett tag intala mig själv i att det där faktiskt är något som jag »verkligen vill ha«, till att slutligen komma fram till att det där är något jag »måste ha«. Några dagar senare har jag tänkt närmare på det hela, låtit det sjunka in, och kanske till och med drömt om hur det är att använda den nya prylen, i vilka situationer, hur roligt det ska bli, hur spännande det kommer att vara.

Det hela mynnar varje gång ut i samma resultat – det här kommer bli super, så sjukt bra, livsomvälvande fantastiskt och helt enkelt det bästa som hänt på länge.

Och vem vill inte känna så? Vem vill inte uppleva det, och bli »upplyst« och »förstärkt« av det nya livet som väntar så nära, bara en investering bort? Det är bara »beställ-och-betala«-knappen kvar, den sista ansträngningen, den ultimata muren mellan mig och mitt nya jag.

Men det som nu hänt – när jag lärt känna mig själv – är att mitt nya jag tvekar. Jag tvekar på mina instinkter, jag tvekar på mina tankar om hur det kommer att bli när den gudomliga investeringen är i min ägo. Tänk om det blir fel?

»Calle, det är nog bäst att vänta ett liiiitet tag till«, säger min vänstra logiska hjärnhalva medan den högra inte gärna lyssnar på.

Några dagar eller veckor senare har jag till och med glömt bort vad det var jag tänkte så intensivt på, det känns mer som ett distanserat halvsuddigt barndomsminne, något som man i princip varit med om eftersom man både tänkt och drömt om hur livet skulle vara med den nya »investeringen«.

När jag väl kommer på vad det var så börjar andra halvlek av detta mind-game: vad kan jag slå till på istället? Vad är en bättre investering? Kommer min investering att leda till något mer än Facebook, Instagram eller snart bortglömda lagrade filer i bildarkivet?

Man vet ju att ett barn har svårt att tänka långsiktigt, att se fördelarna med att försöka något som finns tillgängligt nu, jämfört med att få något som är ännu bättre, senare. Jag har insett att jag lurat mig själv när jag intalat mig i att jag ska »köpa bra kvalitativa saker som håller«, det är bara ett försvar för att få gå upp i prisklass, och därmed också få ytterligare funktioner (som jag aldrig kommer använda). Det jag skulle ha sagt till mig själv är snarare »om du känner att du verkligen vill köpa den här saken, köp den inte för att du vill ha den utan för att du måste – och kommer du verkligen använda funktionen x som ger dig y för ett prispåslag på zz procent?«

Plötsligt blev allt mycket billigare. Plötsligt utnyttjar jag potentialen i mina investeringar bättre, eftersom jag använder större delen av de funktioner som finns i prylen, i stället för att ha betalat för mycket för något som jag inte ens vet om att jag inte behöver.

Mer pengar över alltså, härligt.

Då kanske jag kan köpa fler saker istället! Jag hade ju en grym fotoidé som jag kom på för länge sedan, som krävde lite extra kringutrustning som jag aldrig köpte.

Frågan är bara om det var ett distanserat halvsuddigt minne som jag drömt om, eller om jag slog till på någon annan investering i stället…