Claes Grundsten: Uppdragsfotografi

I somras hade jag uppdraget att ta fram några nya bilder från Tivedens nationalpark, bland annat fotografera den nya del av parken som införlivades förra året. Liknande jobb har jag gjort förr och tror mig därför veta att man bör hålla isär sin egen konstnärliga ambition och uppdragets syfte. Frågan är vad för slags bilder som behövs? Bra dokumentation tänker jag och började planera, granska kartor, lägga upp en strategi och hoppas på tur med väder och ljus. Men en sak är klar, naturen är inte möjlig att regissera och kontrollera på samma sätt som många andra motivområden.

Om Tiveden finns mycket att säga. Nationalparken tillhör landets förnämsta. Naturen synes vara orörd och trolsk med snåriga urskogspartier, klippor och stora block plus många läckra sjöar av växlande storlek, allt placerat i ett kuperat urbergslandskap med många sprickdalar. Områdets kulturhistoria är också intressant, med flera legender från gamla tider.

Jag ville hitta några motiv som gestaltar nationalparkens naturgeografiska särart och samtidigt utstrålar någon form av fotografisk kvalitet. Juni brukar vara en bra tid tänkte jag, innan grönskan förflackas. Generellt sett är dock skogsmiljöer utmanande om man vill ge sina bilder en tydlig geografisk identitet. Välkomponerade motiv med träd och mark kan oftast vara tagna var som helst.

Och ljuset i en skog växlar snabbt; skarpa trädskuggor är ett problem. Årets soliga försommarväder var därför inte optimalt mitt på dagen. Mitt hopp stod som vanligt till skymning och gryning. Tre mornar i rad gick jag upp fakirtidigt för att arbeta. Därmed blev dygnsrytmen rubbad (naturfotografens eviga dilemma), men att vara ute ensam i vacker natur när dagsljuset återvänder är en gudagåva och kreativt inspirerande. Helst ska luften i ett skogslandskap med svagt ljus vara stilla, detta eftersom kamerans slutartid blir lång. Gräs och grenar som fladdrar till oskärpa är sällan något önskvärt i dokumentära bilder. Motiv med enbart dekorativ eller personlig karaktär är inte heller vad jag vill leverera i ett uppdrag av detta slag. Passade dock på att göra några för egen räkning.

En morgon vid Vitsandstjärnarna uppstod denna stämning som kändes mig talande för nationalparken. Ljuset hade laddats med fina moln och eldfängd himmel. Tjärnen låg blank under bulliga höjder, som ett tidlöst öga i skogen. Klockan var 02.48 den 26 juni. Svaga vindpustar nådde stranden från älvdansen eftersom vattnet var varmare än morgonluften. Gräset rörde sig och därför skruvade jag upp kamerans ljuskänslighet för att få en snabbare slutartid. 1600 ISO, 1/30 sekund, bländare 8.

Resultatet blev en dokumentär bild som på ett subtilt sätt omfamnar Tivedens atmosfär. Även om jag hade tur med väder och ljus, vill jag tro att den också är ett resultat av mitt fotografiska tänk. Men utan upp­draget hade jag nog förmodligen sovit i tältet när denna kortlivade stämning existerade.