https://www.kamerabild.se/artiklar/kronikor/elin-kero-en-bild-mot-likes
546831
Krönikor
Krönika

Elin Kero: En bild mot likes

[{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/elin_kero.jpg?itok=EX-0weIJ', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/elin_kero.jpg?itok=EX-0weIJ', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/elin_kero.jpg', w: 2000, h: 1450, title: ' ' },]

Totalbetyg

Ibland undrar jag vad jag håller på med. När jag sitter och jobbar i timmar och åter timmar med bilder som folk sen bara kommer att svajpa förbi på två sekunder.
  • TEXT Elin Kero
    Publicerad 1 år 2 månader
    2019-09-21 09:00

Jag lever i sociala medier-världen och har gjort det i snart tretton år. Det är så här det ser ut. Dag efter dag. Och ändå fortsätter jag ladda upp, märkligt nog.

Det är lätt att man tappar hoppet som fotograf inne på Instagram. När man ser hur bilderna som man slitit så hårt med bara försvinner in i ett myller av andra bilder. Jag hinner knappt se min egen bild i nyhetsflödet efter att jag laddat upp den, innan Instagram har uppdaterat så att den är borta. Instagram funkar så, men jag tycker det säger ganska mycket om hur osynlig min bild är i sammanhanget. En enda bild av 100 miljoner bilder som laddas upp varje dag. Varför är jag med på det här?

Sen är det ju det här med likes. Jakten på mer synlighet och på bekräftelse. Med hjälp av siffran under varje bild försöker man lista ut vilken typ av bild som går bäst – som uppskattas av flest. Problemet är att det inte är så lätt att hitta något mönster. När jag tycker att jag har tagit den finaste bilden någonsin så får jag färre likes än mitt genomsnitt och när jag lägger upp en bild på typ … en pinne, så blir det like-rekord. Jag muttrar och tänker att jag inte förstår mig på folket. Eller så är det den där satans algoritmen…

Så tänkte jag åtminstone fram till ganska nyligen. Då någonting slog mig.

Instagram är så ytligt, säger de. Men grejen är att den där bilden på pinnen inte bara är en bild på en pinne. Jag hade också skrivit om min längtan efter att bo närmare naturen och tystnaden. För att jag ledsnat på stressen i storstan. Och många kände igen sig. I en verklighet där ingen orkar kommentera bilder och få ens orkar klicka på like tänker man att folk heller inte orkar läsa. Men, det gör de – om du vågar släppa in människor. 

Personlig, men inte privat, brukar man säga. Jag skriver mycket till (och med) mina följare. Jag brukar jämföra min röst online med min röst till en kompis. Jag skriver om det jag skulle berätta för en vän. Inte min närmaste vän, men likväl en vän. Och du måste inte vara Zlatan för att ha någonting att berätta. Följarna vill ha något relaterbart. Någonting att känna igen sig i. Någonting som berör, hjälper eller boostar. Då stannar de upp. Tänker. Och ju mer de tänker, desto troligare är det att de lämnar ett spår.

Men grymt! Vägen till bättre engagemang på mina bilder, kanske du tänker nu. Men responsen är så mycket mer än bara positiva siffror i statistiken. Jag får aldrig så värdefulla och tankeväckande kommentarer som när jag vågar dela med mig av någonting som andra kan relatera till. Det är värt precis allt slit och all insta-ångest, när jag vet att jag kan hjälpa någon och någon också kan hjälpa mig tillbaka. Med ord knuffar vi varandra i rätt riktning. Det är det som gör att jag orkar fortsätta ladda upp, även om bilderna försvinner snabbare än inställningen på min slutartid.

 

167315513313063_2682497871794802